Hästar i föränderlig miljö

Sifrhippus och Equus

Hästar utvecklades för mer än 50 miljoner år sedan och är vanliga som fossil. De är ett av de bästa exemplen på evolution. Deras släktträd har många grenar, och kan liknas vid en mångformig buske.

Ett tema i deras utveckling har varit vägen från små, tre- och fyrtåiga, skogslevande bladätare till stora, entåiga, stäpplevande gräsätare. Detta krävde förändringar i både tänder och skelett. Exemplen här är urhästen, Sifrhippus, och en modern häst.

Sifrhippus

Sifrhippus är den äldsta kända hästen. Den utvecklades i tidig eocen i Nordamerika, för mer än 50 miljoner år sedan. Den levde i skogar och åt blad.

Equus

Alla nu levande hästar tillhör släktet Equus. Idag finns tre arter av åsnor, tre arter av zebror och en art av vildhäst. De har alla en tå på vardera foten och är gräsätare. Fem av de sju arterna är utrotningshotade.

Dagens tamhäst har utvecklats ur en population hästar som levde i Centralasien och Nordamerika under senaste istiden. De dog ut i Nordamerika för 10 000 år sedan men levde kvar i Asien och domesticerades för omkring 6000 år sedan.

Klimatförändringar

Under tertiärtiden förändrades klimatet och därmed också miljön och växtligheten. Under paleocen och eocen, 65-34 miljoner år före nutid hade jorden ett varmt och fuktigt klimat. Därefter har det varit svalare och torrare.

Det gjorde att växtlivet förändrades, liksom de djur som åt växterna. Hos hästarna kan man följa denna förändring i skelettet, och särskilt i tänderna.

Hästtänder

De tidiga hästarnas tänder hade knölar som de malde blad med. Tandkronorna var låga. När hästarna började äta gräs och annat som nöter mer på tänderna gynnades de individer som hade fler skärande eggar på tänderna och tandkronor som var högre. Dessa individer malde maten effektivare och deras tänder varade längre innan de nöttes ned. Att de kunde mala maten effektivare var bra. Eftersom gräs är mindre näringsrikt än blad måste en gräsätare äta mer än en bladätare.

Hästarnas fötter

De första hästarna hade fyra tår på framfoten och tre tår på bakfoten. Den mellersta tån bar upp det mesta av vikten. Under eocen och oligocen, mellan 50 och 25 miljoner år sedan, utvecklades många tretåiga hästar. När landskapet blev torrare och öppnare var det en fördel att kunna springa snabbt och länge.

Därför blev benen allt längre, sidotårna försvann och allt mer av vikten bars av den mellersta tån. I slutet av miocen, för omkring 7 miljoner år sedan, utvecklades de första entåiga hästarna, där hela vikten bars av den mellersta tån. Alla dagens hästdjur (hästar, åsnor, zebror) har en tå på vardera foten. Sidotårna finns kvar som de små griffelbenen på baksidorna av mellersta tån.

Varför byter man namn?

Länge hette Sifrhippus Hyracotherium och sedan Eohippus eftersom man trodde att den var identisk med en europeisk form detta namn. Nyare studier har visat att de inte är nära släkt, så Sifrhippus är nu namnet på den äldsta hästförfadern.

Vetenskapliga namn är inte bara krångliga. De är avsedda att underlätta kommunikation mellan forskare som talar vitt skilda språk. Därför finns det också ett regelverk som styr vilka namn som är de korrekta.

En av dessa regler är att det äldsta namnet är det som skall gälla. Därför kallades den första hästen ett tag för Hyracotherium, som betyder "klippgrävlingsdjur", fast Eohippus ("gryningshäst") hade varit bättre. Hyracotherium var helt enkelt ett äldre namn.

Sedan skall namnet förstås vara av ett släkte som tillhör den grupp som avses. Nya studier har visat att Hyracotherium och Eohippus inte är äkta hästar. Sifrhippus blir då det äldsta djuret
bland dem man betraktar som äkta hästar.