Hitta hit:
T-bana: Universitetet
Frescativägen 40

Ordinarie öppettider:
Tisdag-söndag 10-18


  • Huvudmeny

Spindeldjur

Skorpionen Mesobuthus gibbosus är fotograferad på den grekiska ön Kos.
Skorpionen Mesobuthus gibbosus.
Foto: Lars-Åke Janzon

Spindlar har alltid fascinerat människan. Kanske har de giftiga egenskaperna speciellt bidragit till att många känner skräck och rädsla för dem, trots att de oftast är harmlösa och nyttiga varelser. Av spindlarnas sex extremitetspar är det första ombildat till mundelar, som ibland består av en basled försedd med en infällbar klo.

Klon står i förbindelse med en stor giftkörtel. Giftet är främst avsett för insekter, men några arter utgör på grund av sin giftighet hälsoproblem för oss. Det andra extremitetsparet är ombildat till pedipalper, medan de fyra återstående är ben.

Giftspindlar

Till de mer kända giftspindlarna hör svarta änkan (Latrodectus mactans) i Nordamerika, australiska trattminörspindlar (t ex släktena Atrax och Hadronyche) och de sydamerikanska vandringsspindlarna (släktet Phoneutria). Bett av dessa arter kan vara farliga och en del arter har orsakat dödsfall. Den giftigaste svenska spindeln är troligen större sporrspindeln, Cheiracanthium punctorium, som sannolikt är något giftigare för människan än en geting. Det är en sällsynt art i Sverige, och är endast funnen på Öland, längs Kalmarsundskusten i Småland, samt på ett par lokaler på Gotland, så chansen att träffa på den är mycket liten.

Skorpioner

Skorpionerna är de största spindeldjuren, och är välkända på grund av sin giftighet. De flesta arterna finns i varmare trakter och är nattaktiva rovdjur. Kroppen är delad i en framkropp och en bakkropp som avslutas med en svans och en giftgadd i änden. Giftet bildas i två säcklika körtlar som har varsin gång till gadden. Alla skorpioner är giftiga, men ett mindre antal utgör en fara för oss. I de östra medelhavsländerna kan man träffa på den lilla, bruna Mesobuthus gibbosus, som kan ge allvarliga sting.

Litteraturtips:

Bettini, S. (Red.), 1978, Arthropod Venoms (Berlin, Heidelberg, New York). [Handbuch der experimentellen Pharmakologie, Heffter-Heubner / Handbook of Experimental Pharmacology, New Series, 48: I-XXXIII, 1-977]
Edström, A., 1988, Djurens gifter. (Lund)