Lyssna
Grod- och kräldjur
Groddjur
Många grodor och paddor skyddar sig med hjälp av giftiga hudsekret. De flesta är inte särskilt farliga för oss, men några, t.ex. pilgiftsgrodorna (Dendrobatidae), utsöndrar några av de giftigaste biologiska toxiner som man känner till. Med sin ringa storlek utgör pilgiftsgrodorna genom sina skarpa, spektakulära färger och extrema giftighet en fängslande djurgrupp. De bjärt färgsprakande amfibierna annonserar om förekomst av mycket giftiga hudsekret. I samband med fara och stress utsöndras den giftiga vätskan. Ett av de mest dödliga gifterna är batrachotoxin. Det finns hos till exempel den colombianska chocopilgiftsgrodan (Phyllobates bicolor), och enbart 0,2 mg är tillräckligt för att döda en normalstor människa.
Kräldjur
Länge trodde man att det bara finns två arter bland alla ödlor som är giftiga, gilaödlan (Heloderma suspectum) och skorpiongiftödlan (Heloderma horridum). Numera vet man att även komodovaranen (Varanus komodoensis) har ett giftigt bett. Gila- och skorpiongiftödlan annonserar sin giftighet med bjärt färgteckning. Deras giftkörtlar finns i underkäken, och genom tuggande rörelser svämmar det kraftfulla giftet ut genom fåror i under- och överkäkens tänder. Det har länge varit oklart exakt hur komodovaranen, världens största ödla, gör för att döda sitt byte. 2009 visade en studie för första gången att komodovaraner har ett giftigt bett, som i kombination med ödlans vassa tänder gör att bytet snabbt förblöder. Stora giftkörtlar i ödlans underkäke öppnas när den biter ihop kring benet på till exempel en hjort. De vassa tänderna sliter upp djupa sår, som gör att giftet tas upp i djurets blodomlopp.
Av ormarnas närmare tre tusen arter är det endast ca 10 % som är giftiga, men det är oftast de man hör talas om. Den australiska giftsnoken ökentaipanen (Parademansia microlepidota) är, enligt Guinnes rekordbok, den giftigaste landormen i världen. Man har funnit att ökentaipanens gift är fyra gånger så starkt som taipanens (Oxyuranus scutellatus) och nio gånger så starkt som tigerormens (Notechis scutatus), bägge giftsnokarna är även de från Australien. De sydostasiatiska kraiternas (släkte Bungarus) gift är också mycket kraftfullt. De enda ormarna utanför Australien och Asien som har ett jämförbart gift med kraiternas är den nordamerikanska harlekinormen (Micrurus fulvius, en korallorm), och den afrikanska boomslangen (Dispholidus typus).
Mer att läsa
Litteraturtips
Bettini, S. (Red.), 1978, Arthropod Venoms (Berlin, Heidelberg, New York). [Handbuch der experimentellen Pharmakologie, Heffter-Heubner / Handbook of Experimental Pharmacology, New Series, 48: I-XXXIII, 1-977]
Edström, A., 1988, Djurens gifter. (Lund)