Hitta hit:
T-bana: Universitetet
Frescativägen 40

Ordinarie öppettider:
Tisdag-söndag 10-18


  • Huvudmeny

Marina snäckor, nässeldjur, tagghudingar och bläckfiskar

Marina snäckor

Vissa snäckor, t.ex. Tonna galea, har förmåga att utsöndra mycket sura lösningar innehållande ca 3 % svavelsyra och andra giftiga komponenter. Man tror att snäckan på detta sätt löser upp kalkpansaret hos sjöstärnor, sjöborrar och mindre kräftdjur, vilka är bytesdjuren. Vätskan används även i försvarssyfte. Kägelsnäckor (Conidae) representerar de mest fantastiska och sinnrika kemiska krigsmakiner som naturen kanske skapat. De är rovdjur och har en köttig, lång sugsnabel med ihåliga tänder i änden som de anfaller sitt byte (fiskar, blötdjur, havsmaskar) med. Tänderna står i förbindelse med en giftkörtel, och bytet förlamas mycket snabbt efter det att det träffats. Den farligaste av dessa snäckor, Conus geographicus från Indiska oceanen, har orsakat tjugo rapporterade dödsfall.

Nässeldjur

Havsanemoner och maneter är antagligen de mest kända nässeldjuren. Men det finns ett mycket stort antal marint levande nässeldjur, men bara några få sötvattensarter. Många har en fastsittande polypgeneration, och en frilevande medusageneration. De geléliknande frisimmande medusorna har tentakler och nässelceller (nematocyster). Nässelcellerna kan vid beröring avfyra en hullingförsedd tråd som är förbunden med en giftblåsa. Djuren använder nässelcellerna när de fångar sin föda. Den viktigaste födan för många nässeldjur är små organismer som svävar i vattnet. Nässelcellerna används även till försvar. De flesta nässeldjurs nässelceller är dock för klena för att människor skall känna dem, men några kan vara mycket giftiga.
I klassen hydrozoer finns arten portugisisk örlogsman eller blåsmanet (Physalia physalis), som simmar i de varmare delarna av Atlanten. Den karaktäristiska, flytande gasblåsan har bränntrådar som oftast är cirka 10 meter långa, men som kan bli upp till 50 meter långa. Giftet i nässelcellerna kan ge mycket smärtsamma skador, och i värsta fall kan drabbade människor avlida.
I klassen kubmaneter finns det i Australiska och asiatiska vatten några arter som kan vara dödligt giftiga. Havsgetingar (Chironex fleckeri) anses vara de farligaste, och uppges ha orsakat kanske 100-talet dödsfall under 1900- och 2000-talen. Havsgetingar har en 20 centimeters, blåaktigt genomskinlig, klockformad kropp med fyra sidor (därför kallas den även boxmanet). Från varje hörn hänger upp till 15 tentakler som kan bli upp till 3 meter långa. Varje tentakel kan ha upp till 5 000 nematocyster. Havsgetingar finns oftast i grunda vatten från norra Australien till Vietnam och Filippinerna. Längs stränderna i exempelvis Australien sätter man ibland upp varningsskyltar för dessa kubmaneter.

En annan kubmanet, irkudanjimanet (Carukia barnesi), har en flytklocka som blir endast cirka 2,5 centimeter i diameter. Irkudanjimaneter har nässelceller över hela kroppen, medan havsgetingar endast har det på tentaklerna. Irkudanjimaneter har endast en tentakel som hänger ner från varje hörna av klockan. Tentakeln, som kan dras ut eller in, kan vara från 5 till 50 centimeter lång. Irkudanjimaneter finns bara runt Australien.
När det gäller äkta maneter så finns det troligen ingen art som är dödligt giftig. En besvärlig art är havsnässla (Chrysaora quinquecirrha) som finns i tempererade och tropiska hav. Kraften i giftet anses variera från moderat till allvarligt, men det är aldrig potent nog för att döda en människa (utom genom en allergisk reaktion).
I svenska vatten är det bara röda brännmaneter (Cyanea capillata) som bränns kännbart.

Tagghudingar

Sjöborrarna (Echinoidea) är försedda med pedicellarier som sitter mellan taggarna. Pedicellarierna består av skaft och ett huvud med skänklar som bildar en griptång, och de är 1-4 mm långa. Pedicellarierna fungerar som effektiva försvarsorgan, och är hos vissa arter försedda med giftkörtlar. När sjöborren blir attackerad leds giftet ut i spetsen på griptången, och giftet injiceras i angriparen. En sjöborreart som finns från Afrikas västkust till Japan, Toxopneustes pileolus, är fruktad för sitt gift.

Bläckfiskar  

Det finns några bläckfiskarter som är giftiga, även så pass giftiga att vi kan påverkas. Den bakre salivkörteln hos den 8-armade bläckfisken Octopus vulgaris, som finns i Medelhavet, utsöndrar en starkt sur lösning som är toxisk för krabbor, vilket medför att krabbans inre organ smälts ner. Människor som blivit bitna av den här bläckfisken brukar uppleva svåra smärtor, men återhämtar sig snabbt. De blåringade och 8-armade bläckfiskarna Hapalochlaena maculosa och H. lunulata som förekommer utefter Australiens kuster är vanliga I tidvattenbassänger. Dessa vackert färgade, små (10-20 cm långa) varelser har anmärkningsvärt stora bakre salivkörtlar som innehåller ett mycket poten neuroroxin. Detta gift anses ha förorsakat enstaka dödsfall bland människor.

Litteraturtips:

Bettini, S. (Red.), 1978, Arthropod Venoms (Berlin, Heidelberg, New York). [Handbuch der experimentellen Pharmakologie, Heffter-Heubner / Handbook of Experimental Pharmacology, New Series, 48: I-XXXIII, 1-977]
Edström, A., 1988, Djurens gifter. (Lund)