Vad är en jordmån?

Jordmåner består av olika horisonter och är 1-2 meter djup. Horisonterna skiljer sig bland annat i jordarter, färg och kornstorlek. Förna är den översta delen i markskiktet och består av organiskt material.

Översta skiktet på marken kallas förna och består av organiskt material. Näringsämnen frigörs genom nedbrytning av materialet av olika organismer som maskar och bakterier.

Jordmånsbildning

Jordmånsbildning sker överallt där det förekommer bergartsfragment (som regel en jordart), luft, vatten och organisk substans. Jordmåner kännetecknas av horisonter som oftast är parallella med markytan, och når till 1–2 meters djup. Horisonterna skiljer sig från varandra genom färg, jordartens kornstorlek, struktur, konsistens, porositet och mätbara kemiska, fysikaliska och markbiologiska karaktäristika. Horisonterna kan ha olika tjocklekar, tillsammans utgör de en markprofil, som ofta är genomvävd av växtrötter, är rik på markorganismer och med ständigt pågående markprocesser.

Allt organiskt material som ligger överst på marken kallas förna. Till förnan räknas även det allra översta skiktet av jorden/markskiktet som innehåller organiskt material. Definitionsmässigt är förna dött organiskt material som är tämligen oförändrat till sin struktur som finns på och i marken.
En betydande del av det organiska material som produceras i skogar och på andra ställen kommer förr eller senare att tillföras marken i form av förna. Materialet har än så länge inte brutits ner till oigenkännlighet. Nästan all förna består av växtmaterial, men vissa mängder kan även vara djurrester och exkrementer.

Det är svårt att ge en alldeles entydig definition på förna, eftersom det inte alltid rör sig om helt oförändrat material, men å andra sidan inte heller enbart om dött. Höstlöv t.ex. är ofta angripna av nedbrytningsorganismer redan innan de fälls, men de kan även vara levande ännu någon dag efter fällningen.

Olika typer av förna

Lösförnan delas upp i fallförna och bottenförna. Överst i lösförnan ligger det organiska material som kallas för fallförna, det vill säga material som på ett eller annat sätt hamnat på marken.

I fallförnan ingår löv, barr, kvistar, kottar, blomdelar, frukter, pollen, fjolårsgräs, döda grenar, död mossa, exkrementer från exempelvis insektslarver, sniglar, bladlöss och däggdjur.

Men bottenförnan, som ligger under fallförnan, avses rester av växternas basala delar. Bottenförnan består till exempel av bladslidor och stråbaser hos växter, mossor och lavar, vilka blir till förna i själva markytan.

Markförna kallar man den förna som bildas nere i marken av exempelvis rötter, döda jordstammar, döda markdjur, bakterier, svampmycel, mikroorganismer, och det organiska materialet går fortfarande att känna igen. Markförnaproduktionen i olika ekosystem anses utgöra huvudkomponenten i den totala förnaproduktionen.

Humusbildning

Humus bildas i marken, och ingår främst i jordmånens översta skikt. Med ständig tillförsel av förna och den mikrobiella nedbrytningen av denna till bland annat humusämnen finns det alltid fria växtnäringsämnen med organiskt material i olika nedbrytningsstader i marken. Humusämnena, tillsammans med lerpartiklar avgör jordens förmåga att hålla kvar näringsämnen och vatten. Humusformen – antingen mull eller mår – anger det organiska materialets fördelning i markprofilen och är en viktig karaktäristik för en jordmån.

Humusformen mull ingår främst i jordmånens översta skikt i odlad mark, ängsmarker och motsvarande. Humusämnena utgör den dominerande typen av markens organiska substans i odlade fastmarksjordar. Det mer eller mindre mäktiga ytskiktet av marken kommer att bestå av en intim blandning av finfördelad humus och stenfri mineraljord, särskilt där det är daggmaskrikt.

I mull bidrar främst daggmaskar till en effektiv omblandning och aggregatbildning av humus och mineralpartiklar. I åker- och trädgårdsjord sker omblandningen till största delen genom bearbetning. Mull bildas inte bara under lövskog eller några av de mest örtrika granskogstyperna, utan också under trädlös eller trädfattig ängsmark.

Med mullhalt avses halten organisk substans, vilken har betydelse bl.a. för markens struktur och vattenhushållning och som ligger till grund för klassificering av odlingsjorden (så kallad mulljordar innehåller mer än 40 % organisk substans).

Mår är en humusform där humusen anrikas på mineraljorden eftersom de grävande organismerna är få och omblandningen liten. Måren har ett övre förmultningsskikt som är avsevärt tjockare än underliggande humusämnesskikt.

I Sverige utgör mår den vanligaste humus-
formen i främst barrskogar. I barrskogsmark dominerar synliga delar av nedbrutna växtdelar, och humusämnen utgör där endast en mindre del av markens totala organiska substans.

Mikrobiologiskt utmärks måren av den rikliga bildningen av svampmycel och en i begynnelse-
stadiet långsam nedbrytningstakt. Nedbrytningen är dock tillräckligt snabb för att – på lång sikt – hålla jämna steg med tillförseln av förna.

Mår kallades tidigare även för råhumus och fastmarkstorv.

Moder är en humusform som utgör en övergångsform mellan mull och mår. Humustäcket består av ett övre förmultningsskikt och ett undre humusämnesskikt. Hos en moder är nedbrytningen av den organiska substansen till humus i det övre skiktet mer framskriden än hos mår, och en viss aggregatstruktur förekommer. Om tjockleken hos det övre skiktet överstiget 25 % av humustäckets totala tjocklek, då kallas humusformen för mår.

Olikheterna mellan mår och mull måste i huvudsak tillskrivas kvalitativa skillnader i nedbrytningens typ. Humusformen beror bara delvis på förnans beskaffenhet. Löv, ört- och gräsförna ger lämpligt råmaterial för mull medan förna av barrträd, ljungväxter, mossor och lavar medför mår. Dessutom inverkar mineraljordens kvalitet, så att god jord, särskilt något lerig eller ursprungligen kalkhaltig, gynnar bildningen av mull, medan mager mineraljord däremot får ett täcke av mår. Slutligen inverkar temperatur och fuktighet så att varmt och relativt torrt klimat i regel gynnar mull, medan kyligt och fuktigt klimat gynnar mår.

Eftersom mull- och mårbildning är ekologiska jämviktstillstånd kan en ändring av de föreliggande villkoren ibland leda till att humustypen skiftas.

Daggmaskar rör om i humuslagret och bidrar till en markstruktur i vars porer andra organismer kan leva. Rundmaskar, småringmaskar och encelliga djur håller till i vattenfilmen runt humuspartiklarna, medan hoppstjärtar, kvalster, klokrypare samt flug- och mygglarver finns i de luftfyllda porerna.