Hunden

Hunden är människans bästa vän lyder talesättet. Att människan verkligen behöver hunden visar det faktum att hunden förekommer, hanteras och uppskattas på det sätt som den görs idag.

Den är en del av det mänskliga samhället. I de livsmijöer som människan har skapat förekommer hundar som en nära och intim följeslagare även de i mest urbana miljöer.

Den tidiga relationen

Förklaringen till varför hunden och människan har utvecklat denna intima relation finns i deras biologiska förutsättningar som sociala varelser. Hunden härstammar från vargen och fortfarande pågår den domesticeringsprocess som kanske startade för mer än 100 000 år sedan. När människan under sin vandring från Östafrika kom till områden där vargar levde är det tänkbart att en snabb form av symbios uppstod mellan de bägge arterna. De levde i nära anslutning till varandra, jagade likartade byten, utnyttjade och stal sannolikt varandras bytesrester.

Vargen blir hund

Denna nära och ständiga kontakt skapade en god ömsesidig kännedom om varandras vanor och förtjänster. Ganska snart kom människan att ta hand om vargungar och inlämmade dessa i sitt eget samhälle som en nyttig resurs, antingen det nu var som mat, lekkamrat, pälsdjur, varnare och väktare, jaktkamrat eller sällskap. Då både människan och vargen är flockdjur har de anpassningar för att leva tillsammans.

Domesticeringen är både en biologisk och kulturell process. De naturliga urvalsmekanismerna är till en viss del satta ur spel eftersom många behov som leder till ett naturligt urval tillfredsställs genom människans försorg. Människan har sålunda omvandlat dessa urvalskriterier till kulturella kriterier och omformat vargen till hund. Dagens hund är inget vilt rovdjur och definitivt ingen varg.

En del av de viktigaste förändringarna är neoteni, med vilket menas att ungdomskaraktärer hos de vilda anfäderna består även i vuxen ålder hos de domesticerade. Det gör att hunden inte utvecklar vargens vuxenbeteende, vilket gäller både de fysiska och mentala egenskaperna. Med andra ord, hunden är en barnslig varg.

Ändamålsenliga raser

Det urval människan har gjort under årens lopp har varit för specifika ändamål. Man har försökt att skapa hundraser efter rådande behov, raser har kommit och gått. Denna djurförädling har varit på både gott och ont eftersom man alltför ofta använt sig av extrema variationer. Både fysiskt och mentalt undermåliga invivider har tillvaratagits och använts vidare i aveln. En egenhet som vi människor tycks bära med oss är fascinationen för det extrema.

Utvecklingen ledde så småningom till dagens brukshundar.

• Herdehundar var till skydd och vakt av kreatur som ständigt lever tillsammans med exempelvis får, getter, boskap och deras herdar. (Denna grupp har nog aldrig funnits i Sverige).
• Draghunden har utvecklats senare än herdehunden. Den har utnyttjats av olika folkgrupper innan hästen var känd. Hos vissa arktiska folk används den ännu i dag till transporter.
• Vallhunden och vissa typer av jakthundar har egentligen snarlika arbetssätt. Vallhundar kan fixera blicken mot fåret. Hos stående fågelhundar, är fixeringen mot ripan i grunden samma beteende, men som utlöses av olika retningar och situationer. Vallhundar har i dagens samhälle fått roll inom försvar och tull för att spåra upp minor, bomber, narkotika och människor, lotsa blinda fram i våra städer samt många fler uppgifter.
• Sällskapshunden fyller en stor roll i människors liv. Så är det i princip över hela jorden. Det är här som vi har hundraser som inte längre har någon praktisk nytta, exempelvis vinthundar som är formade för jakt efter villebråd. Många raser kan dessutom inte överleva utan människans försorg, såsom artificiell inseminering, kejsarsnittsfödelse eller livslång medicinering.

Hundens sinnen

Hundens lukt och hörsel är enastående. Mäniskan har ännu ej lärt sig förstå luktsinnets otroliga kapacitet. Den är en biologisk sensor för ett i det närmaste oändligt antal molekyler och substanser. I dag kan hundar användas för att finna till exempel knark, mögel och kantareller. Minröjning som pågår på många håll i världen har blivit alltmer effektivt i takt med nya metoder utvecklats för hur minhunden skall tränas. Det är enbart vår fantasi som sätter gränser för vad hundens luktsinne kan användas till.

Hunden i framtiden

För att kunna använda hunden för nya ändamål krävs att människan förstår hur hunden skall fostras och tränas. Att träna hundar till olika saker har man kunnat i fera tusen år. Ledarhundar fanns redan i antikens städer och likaså stridshundar. Men under de senaste åren har en ökad kunskap om hundens inlärningsförmåga, kognitiva egenskaper, sinnesorganens kapacitet och sociala kompetens snabbt öppnat upp nya användningsområden. Det har lett till att samhället i allt större grad har tagit hundens tjänster i anspråk. Signal- och servicehundar hjälper rörelsehindrade och döva med saker de inte kan klara själva; trycka på knappar, lyfta på telefonlur, ta upp saker från golvet, hämta saker och mycket mera. Dessutom då man redan har visat att daglig kontakt med hund gör att fysiskt sjuka återhämtat sig fortare, vill man undersöka detta på psykisk sjuka.

Relationen mellan hund och människa kommer i framtiden dock kvantitativt att vara på sällskapsplanet. Hundar ökar människans livskvalitet. Urbaniseringen gör att stora delar av befolkningen bor i städer och tätorter. Men även i framtiden kommer de att vilja ha en hund, vilket innebär hunden måste formas så att den passar in i den nya livsmiljön. Som en hjälpreda i människans komplicerade samhälle, kommer även nya användningsområden och nya beteendeanpassningar att utvecklas.

Namnförklaring

Ordet  "hund" har förekommit i svenskan sedan 1520, och kommer från fornsvenskan "hunder" som har gemensamt ursprung med grekiskans "kyon" och latinets "canis". Latinets "canis" är det som givit namn åt släktet Canis.

Systematik:

Rike: Animalia
Stam: Chordata
Klass: Mammalia
Ordning: Carnivora
Familj: Canidae
Släkte: Canis
Systematik

Litteraturtips

Thorman, S., 1999, Hunden - en varelse i människans tjänst.- Fauna och Flora, 94 (1): 29-36.

Thorman, S., 1999, Hunden - människans bästa vän. - Fataburen, 1999: 73-84.