Hitta hit:
T-bana: Universitetet
Frescativägen 40

Ordinarie öppettider:
Tisdag-söndag 10-18


  • Huvudmeny

Björnar

Björnar är de största landlevande rovdjuren. Storleken varierar från 1 meter i längd och en vikt på 27 kg hos de minsta arterna (malajbjörnen och glasögonbjörnen), till en längd av 3 meter hos de största med en vikt på 800 kg (brunbjörnen och isbjörnen).

Övervintrande björnar med stora fettdepåer kan givetvis bli tjockare. Generellt så varierar storleksuppgifterna på björnarna i litteraturen. De siffror som rör vikten är hämtade från från en sammanställning gjord vid Michigans zoologiska museum.

Kroppsbyggnad

Björnarna har en kraftig kroppsbyggnad. Kraniet är tämligen kompakt med kraftiga muskelfästen. De är hälgående (med undantag för jättepandan och glasögon som sätter ned hela foten), med fem tår på varje fot. Den kraftigaste tån är till god hjälp för såväl klättrande i träd som till att gräva fram föda ur träd, termistackar med mera. Luktsinnet är välutvecklat hos björnarna. Flertalet arter är dagaktiva, men undantag för kragbjörnen och jättepandan som båda är nattaktiva.      

Bland rovdjuren är björnarna de som är mest anpassade till en blandad diet av animalisk och vegetabilisk föda - jättepandan lever enbart av växter. Kindtänderna är trubbiga och således anpassade för att mala mer än att skära födan.      

Närmaste släkting

Björnarna är närmast besläktade med hundar och tvättbjörnar. Om man betraktar en liten vit golden retrievervalp så ser man stor likhet med en liten isbjörnunge! Björnarnas systematik är svår, vilket har resulterat i att många olika vetenskapliga namn har florerat på arterna. Det har även varit växlande uppgifter om jättepandans systematiska placering - björn eller halvbjörn. I äldre litteratur före 1995 indelade man familjen Ursidae i två underfamiljer - de egentliga björnarna Ursinae med 7 arter, och halvbjörnar Ailurinae dit jättepandan hörde.      

Namnet Ursidae kommer från det latinska ordet ursus som helt enkelt betyder björn. Ordet ursus i olika böjningsformer förekommer frekvent i en del av de vetenskapliga namnen. Vårt svenska ord björn, härstammar från fornsvenskans biorn, och är troligtvis besläktat med likaartade germanska ord som betyder brun.

Hot och skydd      

Tidigare var det enbart människans jakt som hotade björnarna. Nu har även uppodlingen av skogsmarker till jordbruksarealer i kombination med miljöförstöringarna minskat björnas livsrum. Illegal jakt förekommer fortfarande dessvärre.      

För att skydda djuren så finns alla björnarterna med i CITES-konventionen (Convention on International Trade in Endagered Species of Wild Fauna and Flora), som föbjuder all handel med djur, växter eller delar av dessa. Det är ett sätt att skydda man björnarna.

Malajbjörn

Ursusmalayanus      

Malajbjörnen är den minsta av björnarterna, med glasögonbjörnen tätt på andra plats. Den blir bara omkring 140 cm lång, och 70 cm över manken. Massan är varierar från 27 till 65 kg, hanarna är något större än honorna. Pälsen är kort och svart. Nosen är grågul. Ibland har den en ring- eller hästskoformad ljus (vit, gul eller orange) fläck på bröstet.    

Den är trädlevande, skicklig klättrare och bygger enklare bon uppe i trädkronorna. Dieten är primärt vegetabilisk och den äter mest frukter. Stundtals kan den uppträda som "skadedjur" när den tar för sig av kokosnötter i människans odlingar. Men stundtals, kan animaliska inslag förekomma i födan såsom bin och honung. Vidare, kan den med tungan och läppen plocka fram insekter, exempelvis termiter ur små utrymmen. Dessutom kan läppbjörnen även smyga sig på trädlevande däggdjur och fåglar och ta deras ungar ur bona.      

Ibland förs den till släktet Helarctos.

Malajbjörnen förekommer i Asiens fuktiga regnskogar, med en nordlig gränst från Indien i väster till södra Kina i öster, vidare söderut ned till Malaysia.  

Ordet hel kommer från det grekiska order heli som betyder sol och syftar förmodligen på den guloranga fläcken på bröstet. Ett äldre svensk namn på malajbjörnen är just solbjörn. Ordet malayanus är en latinisering av Malaya, ett äldre namn på en region i nuvarande Malaysia.

Läppbjörn

Ursus ursinus

Läppbjörn.

Foto: Ulf Carlberg.

Läppbjörnen blir omkring 140-180 cm i längd, med en mankhöjd på 61-92 cm, och med en svans som är 10-12 cm lång. Massan uppgår till 55-95 kg för honorna och till 80-140 kg för hanarna. Pälsen är svart. Nosen är gråvit. En hästsko- eller V-formad ljus (vit eller läderbrun) fläck är belägen på bröstet.      

Arten är främst marklevande och förekommer i de tropiska skogarna, eller i klippig terräng i låglandet. Trots att den är marklevande så kan den klättra 6-8 meter upp i träd för att komma åt födan. Den lever av rötter, frukter, bär, druvor, frön, och blommor. Med de långa klorna kan den öppna termitbon och äta dessa insekter. Läpparna är nästan snabellika - vilket har gett läppbjörnen dess svenska namn. Den har ett speciellt sätt att äta termiter. Med klorna sliter den först sönder termitboet tills dess inre blottläggs, då blåser läppbjörnen med våldsam kraft bort allt skräp ifrån håligheten. Sedan sätter den läpparna mot resterna av termitboet, och likt en dammsugare, suger den upp termiterna. Det läte som produceras i samband med detta blåsande och sugande kan höras på 200 meters avstånd. På samma sätt suger den andra insekter ur håligheter i marken. Andra animaliska inslag i födan är snäckor och fåglar.      

Ibland förs den till släktet Melursus.

Läppbjörnen förekommer i de tropiska skogarna i Nepal, Bhutan, Bangladesh, Indien och Sri Lanka.

Ordet mel kommer från grekiskans meli och betyder honung vilket troligvtis även ingår i björnens diet. Det latinska ordet ursus betyder björn.

Glasögonbjörn

Ursus ornatus      

Glasögonbjörnen är den näst minsta av björnarna, tätt efter den lilla malajbjörnen. Den blir blott omkring 120-140 cm lång, med en mankhöjd på 60-80 cm. Vikten varierar från 100 till 155 kg, honorna är circa 30-40% mindre än hanarna. Pälsen är sotsvart. Nos och strupe är brun eller vit. Ansikten har en speciell teckning, ett ljusgult band sträcker sig från näsan upp över ögonen - vilket har gett glasögonbjörnen dess svenska namn.      

Den är en skicklig klättrare, och tar sig upp i höga träd där den plockar nötter och frukter. Den bygger även provisoriska bon uppe i trädkronorna, och vilar sig i solen. I den vegetabiliska födan ingår även kakteer.      

Ibland förs den till släktet Tramarctos.

Glasögonenbjörnen är Sydamerikas enda björnart. Den förekommer i de skogsbeklädda delarna av Anderna. Utbredningsområdet täcker i stort sett den västra delen av den sydamerikanska kontintenten från Colombia i norr (eventuellt kanske även Panama) till Chile i söder.      

Det latinska ordet ursus betyder björn. Ordet ornatus kommer från latinets ornamentum och betyder helt enkelt dekoration eller ornamentering och syftar på den glasögonliknande teckningen i ansiktet. Ordet tram skulle kunna komma från det latinska ordet trama som betyder väva, och skulle då syfta på det provisoriska boet som björnen bygger.

Däggdjurskranier - Glasögonbjörn

Svartbjörn (baribal)

Ursus americanus

Svartbjörn.

Foto: Ulf Carlberg.

Svartbjörnen är en av de större björnarterna. Längden från huvud till svansspets är 130-180 cm lång, och med en mankhöjd på 80-95 cm hög. Storleken är mycket varierande beroende på lokal- och näringsförhållanden. I den östra delen av utbredningsområdet (se nedan) där det finns god tillgång på energirika bok- och ekollon väger de vuxna honorna 70-120 kg (genomsnitt 90 kg). I den västra delen väger honorna 45-90 kg (genomsnitt 65 kg). Hanarna är 10-50 procent tygre. Den högsta säkra uppgiften för hanar från östra USA är 272 kg. Pälsen är svart, kanelbrun eller hos vissa individer till och med nästan vit. Ansiktet är alltid brunt. En vit fläck förekommer på bröstet.      

I sitt östra område lever den i skogs - och sumpmarksområden, emedan de björnar som lever i den västra delen av utbredningsområdet lever i bergsområden. Den är en utpräglad växtätare och äter körsbär, ekollon, björnbär. Även om arten är marklevande, så kan den klättra upp i träd för att komma åt lockande mat såsom ollon av bok och ek. Animalisk föda förekommer i mindre utsträckning, bin i samband med att deras bon plundras på honung, och skogsmurmeldjur. Svartbjörnen simmar bra.      

Svartbjörnen förekommer från Alaska och Kanada i norr, ner till norra Mexiko och norra Kalifornien, och österut till de Stora sjöarna, Newfoundland och Appalacherna. Isolerade förekomster finns i Florida-Mexikanska buktens nordkust.

Det latinska ordet ursus betyder björn. Ordet americanus är en latinisering av Amerika och beskriver helt enkelt att det är där svartbjörnen förekommer.

Brunbjörn

Ursus arctos

Brunbjörnen är den näst största av alla björnar, med isbjörnen på god förstaplats. Den blir 200-300 cm lång, med en svans 5-15 cm. Vikten varierar mellan 60 och 600 kg. Medelvikten för en hane är 100-300 kg, och för en hona är den 60-200 kg. Vikten varierar beroende på årstiden, men är som störst på hösten innan vinterdvalan. Pälsen är varierar i bruna nyanser från grågul till närmast svart.

Kranium av brunbjörn

Kraniet visar att brunbjörnen är allätare. Den har långa hörntänder, rovdjurständer, längst bak som används för att döda bytet. Den har även kindtänder som har stora flata ytor och används för att mala sönder den vegetabiliska födan. Björnen lever huvudsakligen rötter, örter och bär, men periodvis av animalisk föda som kan variera från små myror till stora däggdjur såsom älg och ren. Brunbjörnen går i vintervila i ett ide om vintern inför vilket den lägger upp en fettdepå.      

Det stora utbredningsområdet jämte den stora variationen i brunbjörnens utseende har resulterat i att olika forskare har gjort olika tolkningar av artbegreppet. Det som nu anses vara brunbjörn inkluderar sådana björnar som tidigare ansågs vara egna arter. Alaskas jättebjörn (Ursos arctos middendorffi) med en längd av 240 cm (maximimåttet är 275 cm) och med en vikt på 752 kg, och grizzlybjörnen (Ursos arctos horriblis) kan tjäna som ett par representativa exempel på detta.

Brunbjörn i utställningen Natur i Sverige.

För att få reda på så mycket som möjligt kring björnens biologi har det Skandinaviska Björnprojektet studerat björnar i två områden sedan 1984-1985. Cirka 250 björnar har försetts med radiohalsband, och de har sedan kunnat följas upp med hjälp av pejlingsutrustning.      

Brunbjörnen förekommer i Europa i norra Fennoskandien och i södra Europas bergstrakter, i stora delar av Asien och i delar av Nordamerika.      

Det latinska ordet ursus betyder björn. Ordet arctos kommer från grekiskans ord arktos som både betyder björn och norr - vilket ju är passande för vår brunbjörn - "björnen från norr" - Linnés beskrivning av brunbjörnen är från norra Sverige.

Isbjörn

Ursus maritimus

Isbjörn i Polarutställningen.
Isbjörnen är den största av björnarna, tätt före brunbjörnen. Den blir 160-250 cm lång och 140 cm hög. Vikten ligger omkring 150-300 kg för honor, och 300-800 kg för hanar. Pälsen är vit eller gulvit.      

Den är en skicklig simmare och väl anpassad för livet utmed stränder och på isflak. Den går inte i vinterdvala. Isbjörnen är till skillnad från de andra björnana, en utpräglad köttätare och lever av sälar, fisk, sjöfågel och dess ägg, samt as. Men när det råder brist på kött kan den äta växter såsom blåbärsris.      

Ibland förs den till släktet Thalarctos.

Isbjörnen har en cirkumpolär utbredning utmed de Arktiska kusterna. Antalet isbjörnar i världen uppskattas till 20.000-40.000 individer.      

Ordet maritimus kommer från latinets marinus och betyder något som kommer från havet, vilket syftar på isbjörnens levnadsvanor.

Kragbjörn.

Foto: Ulf Carlberg.

Kragbjörn

(Ursos thibetanus)
Kragbjörnen är en medelstor björn. Den blir 130-160 cm lång, och har en svans på 8 -10 cm. Den har en vikt på 50-115 kg för hanar och 65-90 kg för honor. Pälsen är sotsvart. Nosen är brun. Den har en ljus (vit, vitbrun eller orange) V- eller Y-formad fläck på bröstet.      

Den är ett skogsdjur. Den är till skillnad från de andra äkta björnarna ett nattdjur och sover under dagen i snår eller i håligheter i klippor eller träd. Den är en skicklig klättrare och tar sig upp till trädkronorna för att samla föda och sola sig. Den är huvudsakligen växtätare och lever av blad, färska skott, saftiga örter, ollon, frön, svamp, vindruvor och mullbär. Dock kan vissa enstaka individer uppvisa karnivora inslag och äta smågnagare, fisk, grodor, fågelungar och fågelägg.      

Kragbjörnen förekommer i Asiens skogar på 2000-4000 meters höjd i ett område från Afganistan i väster till Japan i väster, och ned till Vietnam i söder.

Det latinska ordet ursus betyder björn. Ordet thibetanus är en latinisering av landet Tibets namn och talar om att björnen förekommer i dessa trakter.

Jättepanda.

Foto: Ulf Carlberg.

Jättepanda (bambubjörn)

(Ailurupoda melanoleuca)
Jättepandan blir omkring 150 cm lång, svansen 16 cm, höjd 65 cm, och med en vikt på 80-125 kg. Pälsen är gulvit, med svarta partier som förekommer över öronen, runt ögonen, i ett band över skuldrorna ned över frambenen, bakbenen upp till knät, samt svansspetsen. Denna färgteckning ger pandan ett gott kamouflage genom att bryta upp konturen av det stora djuret (se bilden nedan) i såväl mörk som ljus bakgrund.

Jättepandans livsmiljö

Jättepandan finns bara i några få bergsområden (kanske endast sex stycken) i sydvästra Kina, och områdena ligger långt från varandra så något genetiskt utbyte mellan populationerna förekommer inte. Där lever de en och en i den täta vegetationen. Det finns bara spridda, och ibland motsägande uppgifter om pandans levnadssätt. Att en panda finns i en dal avslöjas lättast av deras låga (1,5 m), vindlande, tunnellika stigar. Dessa stigar används ofta av andra djur, t.ex. kragbjörnar, leoparder och vildsvin. Man kan ofta träffa på högar av pandans exkrementer.      

Äter bambu

Jättepandan lever nästan enbart på bambu. Största delen av bambun passerar nästan obehandlad genom matsmältningskanalen och hamnar efter ca. 10 timmar i de många stora spillningshögarna. På grund av detta använder jättepandan största tiden av sitt liv åt att äta för att hålla sig vid liv. Vanligen så sitter jättepandan upprätt när den äter och håller födan i den ena framtassen. Ibland äter den små växtdelar direkt från marken. Man känner till att frittlevande jättepandor även äter en del lökar och gräs samt en och annan insekt och smågnagare.      

Jättepandan gillar ej vatten och går ej gärna i det, men överskrider nog bäckar och simmar för att undgå fienden. Jättepandan är även en dålig klättrare. Jättepandan är symbol och logotype för Världsnaturfonden (WWF) .      

En mycket specialiserad björn

Det är bara helt nyligen, med hjälp av moderna metoder, som dess blod, anatomi och inre byggnad av tänderna har undersökts mera noggrant. Resultatet av alla dessa undersökningar har lett till slutsatsen, att pandan är en mycket specialiserad björn, som skilde sig från huvudgrenen av björnar för ungefär 13 miljoner år sedan. Likheterna i tanduppsättningen med kattbjörnen kan förklaras av en parallell utveckling beroende på likartad föda.      

Ordet ailur kommer från det grekiska ordet ailourus som betyder katt. Detta i kombination med poda som kommer från grekiskans pous eller podos och betyder fot, syftar på jättepandans sätt att gå, att sätta ned hela foten likt en katt, och inte den gängse hälgången som hos de övriga björnarna. Orden melan och leuca kommer från de grekiska orden melas och leuco som betyder svart respektive vit och adekvat beskriver jättepandans färgteckning.

Systematik:

Rike: Animalia (djur)
Stam: Chordata (ryggsträngsdjur)
Klass: Mammalia (däggdjur)
Ordning: Carnivora (rovdjur)
Familj: Ursidae (björnar)
Släkten: Ailurupoda, Ursus (stundtals ävensom Helarctos, Melursus, Tramarctos)
Systematik

Litteraturtips

Dathe, H., 1975, The giant panda. - I: Grzimek, B. (Red.), Animal Life Encyclopedia, 12:114-116.

Hanström, B., 1963, Björnar. Halvbjörnar. I: Hanström, B. (Red.), Djurens värld, Däggdjur 2, Band 12: 384-441, 441-457.

Lönnberg, E., 1916, Bambubjörnen, Siluropus melanoleucus. - Fauna och Flora, 11: 183-186.

Meves, W., 1873, Atlas föver skandinaviens däggdjur. Supplement. Kranier. (Stockholm) Meves, W. & Holmgren, A. E., 1873, Atlas öfver skandinaviens däggdjur. (Stockholm).

Pedersen, A., Grzimek, B., Heptner, W., Uspenski. & Dathe, H., 1975, Bears. - I: Grzimek, B. (Red.), Animal Life Encyclopedia, 12: 117-143.

Sandegren, F. & Swenson, J., 1999, Björnen - Viltet, ekologin och människan. (Stockholm - Svenska Jägarförbundet).

Wozencraft, W. C., 1992, Order Carnivora: Ursidae. I: Wilson, D.E. & Reeder, D.M. (Red.), Mammals species of the world - a taxonomic and geographical reference: 336-340. (Washington & London)