Hitta hit:
T-bana: Universitetet
Frescativägen 40

Ordinarie öppettider:
Tisdag-söndag 10-18


  • Huvudmeny

Iglar

I klassen iglar (Hirudinea) omfattar mer än 500 kända arter, varav minst 28 finns i Sverige. De finns över hela jordklotet, främst i sötvatten men också i hav och på land.

Olika slags iglar

Iglarnas mångfald - från Malm 1863.

Iglar har flera likheter med daggmaskar, och dessa två grupper är nära besläktade.

Iglars anatomi

I både fram- och bakänden av kroppen finns en sugskål, vilket inte daggmaskarna har. Sugskålarna fästs omväxlande vid underlaget när iglarna förflyttar sig.

Käk- och hundiglar kan även simma med böljande kroppsrörelser.

Iglar har stark kroppsmuskulatur och kan dra ihop sig kraftigt, men också förlänga kroppen avsevärt.

Kroppshålan, som hos daggmaskarna är rymlig, har hos iglarna omvandlats till ett trångt kanalsystem som delvis har övertagit blodkärlssystemets roll.

Blodigel.

Blodigel.

Blodigeln

Bland de arter av iglar som förekommer i Sverige finns det enbart en art som kan angripa människan och suga blod, blodigeln, även kallad medicinsk blodigel, Hirudo medicinalis.

Blodigeln är som vuxen ca 15 cm lång med svartgrön till svartbrun rygg. Längs ryggen löper sex rödgula band. Undersidan är ljust grå och marmorerad.

Den främre sugskålen är formad som en ränna och den bakre är skivformad och nästan lika bred som kroppen.

Mikroskopiskt små tänder

Svalget har tre muskulösa käkar, som alla bär en mängd mikroskopiskt små tänder. Med dessa biter blodigeln igenom skinnet på ett värddjur som en häst, ko eller människa, och åstadkommer ett treuddigt sår på huden.

Hirudin hindrar koagulation

Vid käkarna mynnar bland annat spottkörtlar, som innehåller äggviteämnet hirudin som hindrar blodets från att koagulera.

Blodigelns tarm är utformad så att det blodet den sugit upp kan lagras lång tid. Den mellersta delen av tarmen består av elva par blindsäckar där blodet förvaras utan att koagulera.

Den sugande igeln kan tas bort, men blodet fortsätter ändå att rinna tills den antikoagulerande saliven sköljts bort.

Värme och dofter lockar

Blodiglarna reagerar på den värmestrålning som ett däggdjur avger. I en sjö eller damm simmar de genast mot källan till värmestrålningen. Likaså attraheras blodiglar olika doftämnen som till exempel svett från en människa.

Födoval

Blodiglar är blodsugande yttre parasiter och deras värdar är ryggradsdjur. De lever dock inte permanent fastsittande utan lämnar värddjuret när de har fyllt tarmen med blod.

En måltid får igeln att öka i vikt 5-10 gånger. Den suger då in 10-15 kubikcentimeter blod. Denna blodmängd räcker för igeln att leva på under ett helt år, d.v.s de äter bara en gång per år.

Om lämpliga värddjur saknas kan dock grodor och paddor vara intressanta.

Fortplantning - hermafroditer

Blodiglar, liksom alla andra iglar är tvåkönade, hermafroditer.

Äggen läggs i kokonger som också innehåller upplagsnäring. Kokongerna avsöndras från en förtjockning på kroppen, så kallad gördel, clitellum, där de hanliga och honliga könsorganen finns. Vid befruktningen fungerar det ena djuret som spermiegivare och det andra som spermiemottagare.

Kokongerna, med upp till 15 ägg i varje, läggs i fuktig jord vid strandkanten i juli. Efter ett par månader kryper igelungarna ut och tar sig ner till vattnet.

De lever där den första tiden på att suga blod från snäckor, fiskar och groddjur. Först när de är vuxna börjar de suga blod från däggdjur.

Blodiglar kan bli över 15 år gamla.

Utbredning - sällsynt

Blodigeln har sitt ursprung i Syd- och Mellaneuropa samt Asien. Troligen har den sedan förts in i Sverige redan under medeltiden, men den kan möjligen vara inhemsk.

Blodigeln är sällsynt förekommande i södra och mellersta Sverige från Skåne till Dalarna. Arten fanns tidigare även i Norrland men det är idag osäkert om den finns kvar här. Mest känd är förekomsten av blodiglar i några små sjöar/dammar och mindre kärr vid Upplandskusten samt på Gotland och Öland.

Hot - en missgynnad art

Blodigeln har tagits med på den nationella rödlistan över hotade arter i Sverige då den bedöms vara en missgynnad art. Hoten mot blodigelns överlevnad i Sverige består främst i förlust av dess livsmiljöer. Många kärr och dammar har under det senaste århundradet dikats ut eller fyllts igen vilket spolierat både iglars och många andra vattenorganismers långsiktiga överlevnad.

Hästigel.

Hästigel.

Förväxlas med hästigel

Hästigeln, Haemopis sanguisuga, är vanlig i Sverige och kan lätt kan förväxlas med blodigeln, främst på grund av att den når samma storlek.

Hästigeln känns lättast igen på att ovansidan, som är mörk, saknar blodigelns karaktäristiska längsgående rödgula band. Hästigelns undersida är dessutom ljust gulgrön.

Medicinskt bruk av blodiglar

Blodigeln har spelat stor roll inom medicinen ända sedan medeltiden, vilket hänger ihop med att man ansåg att många sjukdomar berodde på dåligt eller "skämt" blod. Genom åderlåtning, flebotomi, kunde det dåliga blodet avlägsnas och patienten förhoppningsvis tillfriskna. Blodiglar kunde befria den som var sjuk från det olämpliga blodet.

Årsbehovet av iglar i Sverige var på 1850-talet cirka 800 000 exemplar. Under vissa perioder har Sverige även haft export av blodiglar till bland annat Tyskland och USA.

Även idag används blodiglar vid operationer och transplantationer där man vill få de små blodkärlen att läka. Idén är att de blodlösliga ämnena i iglarnas saliv gör att såret fortsätter blöda och att genomströmningen förbättrar läkprocessen. Sedan 2004 är iglarna godkända av amerikanska läkemedelsverket FDA.

Fyrögd broskigel, Hemiclepsis Marginata.

Fyrögd broskigel. Foto: Roland Carlsson.

Fyrögd broskigel

Fyrögd broskigel, Hemiclepsis marginata, är relativt vanlig i södra Sverige.

Huvudet med den främre sugskålen är tydligt avsatt från kroppen och något bredare än efterföljande kroppssegment. Huvudet har två par ögon.

Färgen hos levande djur går ofta i grönt till gulbrunt. Oftast finns också på ovansidan sju markerade längsband bestående av klargula fläckar. Den når en storlek i viloläge på cirka 17 x 5 millimeter.

Förekomst  

Den fyrögda broskigeln är relativt vanlig i södra Sveriges näringsrika sjöar och vattendrag, samt även i mindre dammar, upp till Dalälven. Något enstaka fynd finns även från trakten av Sundsvall.

Dess utbredning täcker i princip in hela Palearktis. Den förekommer främst i på grundare vatten, antingen under stenar i strandzonen, eller bland vattenvegetationen nära stränderna.

Både rovdjur och parasit

Den fyrögda broskigeln är oftast ett frilevande rovdjur, men kan också leva parasitiskt och då suga blod från fiskar och groddjur, främst grodyngel.

Arten parasiterar gädda, mört, sarv, braxen, sutare, karp och abborre. Vid akvarieförsök har iglarna snabbt attackerat fisk och kan till och med döda mindre fiskyngel.

Iglarna fäster sig främst i bukregionen, vid munnen, på ögonen eller vid fenornas bas. Unga iglar suger sig snabbt fulla med blod och släpper sedan taget efter endast cirka 10 minuter. Äldre och större exemplar kan sitta kvar på fisken i flera dagar.

Igel med yngelvård

Äggen (12 - 150 stycken) läggs maj-juni och fästs antingen på bottnen eller på igelförälderns undersida. De skyddas mot faror av föräldern och kläcks efter cirka tre veckor, beroende på vattentemperaturen.

De nykläckta iglarna stannar en tid fastsugna på förälderns buksida och skyddas där under en period. Igelföräldern är under denna tid relativt rastlös och letar efter en lämplig värdfisk för de unga iglarna. Ett sätt att väcka uppmärksamhet hos passerande fiskar är att hela tiden göra små vågrörelser med kroppen. Då en fisk lockats att komma i närheten parasiteras den snabbt av de unga iglarna.

Igelarter i svenska vatten

Klassen Hirudinoidea indelas i fem olika familjer. Kända arter i svenska vatten:

  • Borstiglar, Acanthobdellidae, till exempel: Acanthobdella peledina, ektoparasit på laxfiskar.
  • Fiskiglar, Piscicolidae, till exempel: Piscicola geometra, fiskigel; Pontobdella muricata, rockigel; ektoparasiter på fiskar
  • Broskiglar, Glossiphoniida, till exempel: Protoclepsis tesselata, andigel, parasit på andfåglar; Hemiclepsis marginata, fyrögd broskigel, parasit på fisk
  • Käkiglar, Hirudinidae, till exempel: Hirudo medicinalis,blodigel, blodsugande; och Haemopis sanguisuga, hästigel, predator
  • Hundiglar, Erpobdellidae, till exempel: Erpobdella octoculata, hundigel; rovdjur

Namnförklaringar

Ordet igel kommer från det fornsvenska ordet ighil och betyder någon som sticker ut, och syftar på djurets sätt att hänga fast vid värden.

Namnet på klassen Hirudinea kommer från det latinska order hirudo som betyder blodigel.

Hemiclepsis kan härledas från några grekiska ord. Hemi betyder halv, Clepsydra är benämning på ett vattendjur. Artepitet marginata kommer från latin och betyder kant eller ram, och åsyftar troligtvis de längsgående banden på den fyrögda broskigelns kropp.

Systematik

Rike: Animalia
Stam: Annelida
Klass: Hirudinoidea

Blodigel:
Ordning: Arhynchobdellae
Familj: Hirudinidae
Släkte: Hirudo

Fyrögd broskigel:
Ordning: Arhynchobdellae
Familj: Hirudinidae
Släkte: Hemiclepsis

Litteraturtips

Malm, A. W., 1863, Svenska iglar, Disciferae, afbildade efter lefvande exemplar och beskrifna. - Göteborgs Kongl. Vetenskaps- och Vitterhetssamhälles Handlingar [F.3 =] NF, H8: 151-263, pl. 3-5.
Ajanki, T., 1994, Blodigeln - en resurs i modern sjukvård. - Naturvetaren 1:4-5.Olsen, L.-H. & Svedberg, U., 1999, Smådjur i sjö och å. - Naturserien.Gärdenfors, U. (Red.), 2000, Rödlistade arter i Sverige. (Uppsala)