Hitta hit:
T-bana: Universitetet
Frescativägen 40

Ordinarie öppettider:
Tisdag-söndag 10-18


  • Huvudmeny

Sötvattensmaneter

Sötvattensmaneten, Craspedacusta sowerbii, är en relativt nya art i Sverige som tillhör polypdjuren. Den har två olika stadier som polyper och medusa. Sötvattenmaneten kan föröka sig på tre olika sätt och lever av djurplankton. Polypdjuret har sitt ursprung i Kina varifrån det har spridits till Sverige.

Medusan, sötvattensmaneten, beskrevs i England 1880 och gavs det vetenskapliga namnet Craspedacusta sowerbii efter en medlem av familjen Sowerby som vid denna tid fann medusan i en näckrosdamm i London. Det är en relativt ny art i den svenska faunan, och den tillhör dessutom en i sötvatten ovanlig grupp av organismer.

Det första fyndet i Sverige

Det första svenska fyndet av Craspedacusta gjordes 1969 i Långsjön, strax söder om Stockholm. Nästa observation gjordes 1994 i Grävsjön i Södermanland. För mellanliggande år finns inga rapporterade fynd från svenska sjöar, nästa observation gjordes 2002. Om du har gjort eller gör ett fynd av sötvattenmaneter vill vi gärna ta del av detta. Du kan rapportera ditt fynd via vårt rapporteringsformulär.

Liv i flera former

Craspedacusta sowerbii hör till polypdjuren, klassen Hydrozoa. Hydrozoer har små solitära eller kolonibildande polyper, och vissa arter, som t.ex. C. sowerbii, har dessutom ett medusastadium.

Craspedacusta har en komplicerad livscykel. Polypen lever fastsittande och är endast ca 1-2 mm lång, ibland ännu mindre. Den består av en huvudregion som är rikligt försedd med nässelceller och en munöppning. Sedan följer en tunnare "stam", och en kraftigare bas som fäster till underlaget, t.ex. växter, stenar eller död ved i vattnet.

Polyp av maneten.

Polyp av maneten Illustration:Christine Hammar

Livscykel för maneten.
Illustration: Christine Hammar

Tre möjligheter till förökning

Polypen har tre olika möjligheter att föröka sig:
1) Den kan dela sig och ge upphov till en eller flera nya polyper. På så sätt byggs små kolonier av polyper upp i naturen.

2) Polypen, eller polypkolonin, kan knoppa av en s.k. frustula, en cylindrisk flercellig "larvliknande" kropp på ca 0,5 mm längd som har viss rörelseförmåga. Frustulan bildas som en utväxt från en polyp och efter separationen från denna kan frustulan röra sig en kort sträcka, omvandlas, och därpå utvecklas till en ny polyp fästad till ett substrat.

3) Polypen, eller polypkolonin, kan knoppa av medusor. Dessa är till en början endast millimeterstora, men når maximal storlek (20-25 mm) efter kanske 4-5 veckor. Medusorna är det sexuella stadiet i livscykeln, och de är skildkönade. Hanmedusorna avger sina spermier fritt i vattnet och honmedusorna anses avge sina obefruktade ägg på samma sätt. Om ett ägg befruktas utvecklas det till en s.k. planulalarv som i sin tur fäster på ett underlag och utvecklas till en polyp.

Under vintern drar polyperna ihop sig och ombildas till vilkroppar, så kallade podocyster, som kan överleva vid lägre temperaturer. När miljöförhållandena blir lämpliga utvecklas vilkropparna till nya polyper och livscykeln fortsätter

Föda och födosöksbeteende

Polyperna äter många typer av föda, t.ex. encelliga djur, hjuldjur, små kräftdjur och fåborstmaskar. De individuella polyperna inom en koloni tycks kunna hjälpas åt att fånga byten som är större än en enskild polyp. De har då hjälp av det effektiva gift de producerar, ett gift som även kan skada småfisk. Ekologin hos polypstadiet är dock inte särskilt väl undersökt.

Även medusorna är predatorer och de äter framför allt olika typer av djurplankton, t. ex. stora hjuldjur och olika hinn- och hoppkräftor.

Medusorna har ett speciellt födosöksbeteende - efter att först ha simmat uppåt i vattenmassan låter de sig sedan falla nedåt som en fallskärm. Med de nässelcellförsedda tentaklerna verkar de kunna fånga lite av varje som kommer i deras väg. De kan också fånga byten när de "vilar" på botten. Medusorna producerar dock inte ett lika kraftigt gift som polyperna.
Videofilm med "fallskärmsbeteende" hos medusan

Ursprung

Den gängse uppfattningen är att Craspedacusta har sitt ursprung i Changflodens (Yang-tse-kiang) vattensystem i Kina (24-33 °N, 103-120 °E). I detta vattensystems övre delar finns C. sowerbii tillsammans med den närstående arten C. sinensis men i avrinningsområdets nedre delar förekommer C. sowerbii ensam. Där finns den framför allt i biflöden, sjöar och vattensamlingar i direkt anslutning till floden. Täta populationer tycks framför allt utvecklas i de temporära vattensamlingar som skapas i samband med flodens årliga översvämningar.

Spridning

Det finns tre olika faktorer till hur arten har kunnat sprida sig från kärnområdet i Kina till dagens kosmopolitiska utbredning.
1 ) Craspedacusta ha naturligt effektiva spridningsstadier i sin livscykel. Vissa forskare menar att det framför allt är som vilkroppar Craspedacusta sprids från sjö till sjö. Vilkroppar kan troligen transporteras med vattenlevande djur eller fåglar. Troligen kan även polyperna överleva långväga transport på olika typer av vektorer i vattenmiljön.

2 ) Människan flyttar omkring vatten eller föremål i vatten, såväl lokalt som globalt. En ofta nämnd orsak för spridningen av Craspedacusta är exotiska vattenväxter. Detta stöds av åtskilliga västerländska observationer av Craspedacusta-medusor i akvarier eller anlagda dammar med vattenhyacinter eller främmande arter av näckrosor.

3 ) Craspedacusta har troligen gynnats av att klimatet förändrats det senaste århundradet. Framför allt kan den höjda medeltemperaturen i den tempererade zonen ha medverkat till artens framgång.

Temperaturen viktig

Under vintern överlever Craspedacusta troligen i form av vilkroppar. Under våren, när temperaturen stiger börjar vilkropparna att växa och bilda polyper. Om vattentemperaturen under högsommaren når över 20°C uppstår förhållanden som är gynnsamma för medusabildning. Förutsatt att tillgången på zooplankton är tillräcklig kommer de unga medusorna att växa och utvecklas till könsmogna individer inom ca 5 veckor. Detta förklarar deras invasionsartade uppträdande under den senare delen av sommaren. Medusor fortsätter att avknoppas från polyperna så länge som vattentemperaturen stiger eller är på en tillräckligt hög nivå.

Ekologisk roll och effekt

Craspedacusta har hittills inte visat sig ha några påtagligt negativa ekologiska effekter i sina nya miljöer i den tempererade världen. Om det produceras medusor i mycket hög täthet kan de troligen påverka djurplanktonsamhället. Med tanke på de olika livsstadiernas temperaturkrav har Craspedacusta rimligen gynnats av de pågående klimatförändringarna i Sverige. Människan har av allt att döma medverkat till artens förflyttning och spridning från sitt urspungsområde, men vi vet inte i vilken utsträckning. Vi vet inte om arten kommit för att stanna men sannolikt kommer den att öka i utbredning om klimatet blir varmare.

Här hittar du mer att läsa om sötvattensmaneter

Medusainvasion i varma sjöarPDF
Sötvattensmaneten CraspedacustaPDF

Litteraturtips

Jernelöv, A., Löwén, I.-L., Skoglund, P.-O. & Stake, E., 1970, Sötvattensmaneten Craspedacusta sowerbii funnen i Sverige - Fauna och flora, 65: 42-44.

Lundberg, S. & Larje, R. (Red.), 2002, Handbok om strömmande vatten. (Stockhom)

Lundberg, S. & Svensson, J.-E., 2003, Medusainvasion i varma sjöar. - Fauna och flora, 98 (1): 18-28. [Artikeln Medusinvasion i varma sjöar (pdf, se ovan).]

Lundberg, S., Svensson, J.-E. & Petrusek, A. 2007, Sötvattensmaneten Craspedacusta - enkönade populationer bevis för upprepad invasion - Fauna och flora, 102 (2): 18-22.  [Artikeln Sötvattensmaneten Craspedacusta (pdf, se ovan).]