- Du är här:
- Startsida
-
Fakta om naturen och rymden
-
Djur
-
Däggdjur
-
Gnagare
- Bäver
Bäver
Normalstora hyddor blir 1-2 meter höga, 2-4 meter breda och 8-10 meter långa. I sällsynta extremfall kan hyddorna bli 2,0 - 3,5 meter höga med en omkrets på 30 meter.
Titta på bäver
Bävern förekommer litet här och var i sjöarna kring Stockholm. Ser man omkullfallna träd, och de så karaktäristiska gnagspånen bredvid, och det ser färskt ut är det tydliga tecken på att det finns bäver i sjön. Då är det bara att tålmodigt ta sig ut i sena kvällningen eller i tidiga ottan före soluppgången. Har man då tur kan man få se bävern simma, höra dess gnagande eller till och med se ett par bävrar hälsa på varandra!
Ekologisk roll
Bäverns fällande av lövträd, ger utrymme och upphov till nytt liv. Tickor kommer att växa på de döda stubbarna och stammarna som bävern lämnar efter sig (se zontickan Trametes ochracea på bilden ovan). Uppväxande sly gynnar skogens andra växtätande djur. Fåglar kommer att söka sig till dessa trakter som är rika på insekter. Uppdämning och översvämning av mark gynnar vattenlevande djur och sådana som söker sin föda bland dessa. När dessa vattensamlingar så smånigom växer igen helt och hållet bildas näringrika ängar - s.k. bäverängar. Så bäverns omdaning av landskapet utgör en ekologisk viktig funktion.
Vidare är bävern värddjur för fästingen och den lilla bäverlusen Platypsyllus castoris.
Fästingar
Saltvatten
Det råder en viss osäkerhet hur pass bra bävern klarar sig i saltvatten. Den förekommer utmed norska kusten och svenska västkusten, samt i vårt bracka vatten utmed ostkusten. Det tycks som om det är unga djur som på våren har följt älvar och bäckar ut till havs. Men i Stockholmstrakten är det nog via vår skärgård som de simmat utåt och hamnat på en och annan skärgårdsö till och med i havsbandet.
Bävern måste ha tillgång på sötvatten att dricka, och för att tvätta bort saltet ur pälsen, vilket annars förstör den värmeisolerande förmågan. Vidare, kan inte bävern rent fysiologisk separera saltet på samma effektiva sätt som andra havslevande däggdjur. Detta medför att den i och med detta har en fysiologisk begränsning för sin utbredning, men kan likväl etablera sig i områden med låg salthalt. Men man kan dock inte bortse från att bävern i Norge kan komma att etablera sig i saltvatten om bara födotillgången är stor nog, och sötvatten på land finns att tillgå för tvätt och att dricka.
Nutida problem
Det svenska landskapet har förändrats markant sedan bävern en gång var lika vanlig som nu. Stränder har bebyggts, lands- och järnvägar har dragits fram i landskapet, och större landytor har odlats upp. Allt detta gör att den mänskliga civilisationen har kommit att bli känslig när bävern dämmer upp sjösystem, land som översvämmas, vägbankar som undermineras, och värdefulla lövträd som fälls. Saken blir än mer komplicerad då artern i vissa län är fridlyst och man då faktiskt inte kan eller får göra så mycket åt problemet. I vissa fall har man lyckats att fånga in och flytta på djuren. Dock är flyttning inte alltid en garanti för att man slipper bäver. Då området i sig en gång visat sig lämpligt för bäver, så är det troligt att nya bävrar kommer dit i stället för de som man flyttat på.
I England diskuterar inplanterandet av bävern, och har långt framskridna planer. Förutsättningarna för att bävern skall kunna leva i lugn och ro, och i harmoni med människan, har förändrats så markant sedan den ingick som en naturlig del av landskapet. Här är det speciellt intressant eftersom bävern utrotades tidigt, redan på 1100-talet.
Livshistoria
Bävrarna parar sig i februari. Ungarna föds i början av juni. De får 1-4 ungar. Ungarna stannar i boet i 2 år. Både föräldrarna och fjolårsungarna hjälper till med att lära de unga bävrarna att simma, leta föda, fälla träd och allt annat som en bäver måste känna till. När de blivit 2 år gamla lämnar de boet för att söka sig nya egna revir. Bävern kan bli 20-30 år gammal i vilt tillstånd (i fångenskap uppges åldrar på 35-50 år).
På våren är det de färska skotten på lövträd som lockar efter en lång vinter med enahanda föda av bark. På sommaren lever bävern på en blandad diet av näckrosor, örter i strandvegetationen, bark och blad från lövträd, främst asp, men även björk och, sälg. På hösten sker stora avverkningar av lövträd, där trädet gnags i lämpliga portionsbitar och lagras i undervattensförråd, för att fungera som näring under vintern. Vintern tillbringar bävern i sitt underjordiska bo, med kortare simturer till det närbelägna matförrådet. Men om det finns öppen vatten i form av små vakar utmed stränderna, kan den simma flera hundra meter under isen för att ta sig dit och fälla exemplevis en asp. Man kan ibland se krossad nyis på sådana ställen.
Bävern behöver gnaga för att slipa ned de stora framtänderna som växer kontinuerligt, varför man ibland kan finna jättelika träd med gnagskador som sannolikt aldrig kommer att fällas.
Däggdjurskranier Bäver
Sinnesorgan
Bäverns syn är dålig och utvecklad för nattsyn. Synnerven är ganska liten i förhållande till ögats storlek. Synen är begränsad under vattnet och först och främst till för att se i luften. Den kan skilja mellan olika färger, och man antar att den är närsynt. Bäverns öga har inte de reflekterande kristallerna, tapetum lucidum, som nattseende djur vanligtvis har, exempelvis det reflekterande kattögat. Denna avsaknad av tapetum lucidum och förmågan att skilja på färger är något som karakteriserar dagsaktiva djur. Det är faktiskt mycket som tyder på att bävern en gång i tiden var dagaktiv, någon som Nils Gissler redan beskriver 1756, och måhända fortfarande kan vara det i avlägsna orörda trakter. Att den ändrat beteende kan vara ett sätt att försöka undkomma människans jakt.
Hörseln är välutvecklad, trots de små öronen. Den stora öronkanalen kan möjligen göra att bävern har möjligheten att uppfatta vibrationer under vattnet. Vidare så har bävrarna en utvecklad ljudkommunikation med varandra.
Bäverns luktsinne är gott utvecklat. Den kan troligtvis känna doften av vattendrag och trädungar på långt håll. Den kan komma upp ur vattnet vid dammen och vädra sig till var det finns aspar på flere hundra meters håll. Olika växter kan den även skilja på med hjälp av lukten. Vidare är luktsinnet ett viktigt redskap att hålla rätt på fiender, exempelvis oss människor. Luktsinnet är även viktigt i kommunikationen bävrarna emellan. Vomeronalsalorganet är ett sinnesorgan som är beläget i skiljeväggen mellan näsborrarna. Med hjälp av detta organ kan bävern analysera olika kemiska substanser som är lösta i vätska - det vill säga - bävern kan lukta under vattnet.
Läs om bävergäll
Smaksinnet är som hos de flesta andra däggdjur - den kan skilja på sött, surt, salt och beskt med hjälp av receptorer på tungan - vilket är till hjälp när den ska smaka på olika typer av mat.
Bäverns morrhår är grova och ungefär 3,5 cm långa. Dessa är till god hjälp när bävern skall ta sig fram i mörkret, och även för att registrera strömmningar i vattnet. Vidare, har den känsliga nerver i bakfötterna som kan uppfatta vibrationer i marken, vilket skulle kunna varna för en annalkande fiender (vilket dock ej är vetenskapligt bevisat).
Bävergnagd pinne.
 Zonticka. |
 Zonticka, detalj. |
Namnförklaring
Bäverns namn på olika språk härstammar från samma ordstam för "brun" eller "den brune" och det gammelsvenska namnet "biur" och "bjur" återfinner vi ortnamn: Bjurfors, Bjurträsk etc.
Det vetenskapliga namnet kommer från det grekiska ordet castor som just betyder bäver. Detta kommer i sin tur från det indiska namnet Kasturi eller Kastura för myskhjorten (Moschus mosciferous) från Himalaya. Det latinska ordet fibrae betyder fiber och troligtvis syftar att de växtfibrer som bävern lever utav.
Systematik:
Rike: Animalia (djur)
Stam: Chordata (ryggsträngsdjur)
Klass: Mammalia (däggdjur)
Ordning: Rodentia (gnagare)
Familj: Castoridae (bävrar)
Släkte: Castor
Systematik
Utställningstips
Ett simmande vuxen bäver utanför sin hydda finns att se i museets utställning Natur i Sverige.
Historik
Bävern kom till våra trakter när inlandsisen drog sig tillbaka och lövträden vandrande in. Den var under 1300 -och 1400-talet ett vanligt djur i vår natur. Den kom tidigt att jagas för dess värdefulla päls och bävergällens "undergörande" egenskaper. I mitten av 1700-talet hade den blivit sällsynt, och vid slutet på 1800-talet var den helt utrotad från vårt land. Från en liten spillra av den kvarvarande norska populationen inplanterades 1920 några djur i Bjurälven i Jämtland. Denna inplantering följdes av några till. Från dessa har nu arten återhämtat sig och spridit sig till större delen av Sverige och vi har nu en stam på cirka 100 000 djur. På vissa håll är den så vanlig så att den kommit att bli jaktbart vilt, medan den och dess bo på andra håll fortfarande är fridlysta. Av vårt överskott har vi haft möjligheten att sända bävrar till Donaus stränder i Österrike.
Läs mer:
Nils Gisslers arbete om bävern 1756
Bävern på 1800-talet
- 1700-talets mitt: Sällsynt, förekommande i norra Sveriges stora skogar (Gissler 1756, Linné 1761)
- 1700-talets slut: Uppgifter i Utkast til Beskrifning om Mälaren av J. Fischerström från 1785, säger han att "Bäfrar, desse undransvärde byggmästare, som nedhygga stora aspar hvaraf de äta barken, hafva på några ställen blifvit sedde i fjärdarne och vid strömlopp." [Texten återgiven av R.B. 1922]
- 1800-talet: Sällsynt förekommande i de sista orörda delarna av landet (Granberg 1817, Broman 1842).
- 1871: Sista svenska bävern dödades.
- 1873: Arten fridlystes.
- 1882: Arten troligen utdöd enligt samtida uppgifter (Broman 1882, Hahr 1882)
- 1922: Två norska djur inplanterades i Jämtland.
- 1923-1939: Ytterligare 78 djur inplanterades på olika ställen i Sverige.
- 1939: Populationen bedömdes till ca. 400 individer.
- 1961/1962: Populationen omkring 2.200 djur.
- 1969: Ca 7.000 djur.
- 1973: En viss jakt tillåten i områden där stora skador på skog uppstod.
- 1980: Population på ca. 40.000 djur.
- 2000: En population på ca. 100.000 djur spridd över i stort sett hela landet.
1871 dödades den sista svenska bävern, 1922 återinplanterades norska bävrar i Jämtland.
Bista, R., 1981-1982, Himalayan musk deer (Moschus moschiferous). Sidorna 423-432, - I: Majupuria, T. C. (Red.), Wild is Beautiful - Introduction to the magnificent, rich and varied Fauna and Wildlife of Nepal. (Punjab)
Bjärvall, A. & Ullström, S., 1985, Däggdjur - Alla Europas arter. (Stockholm)
Fries, C., 1940, Bäverland - En bok om bävern och hans verk, (Stockholm) [Flera senare utgåvor i förminskat format förekommer]
Hartman, G., 2001, Bävern - en sann naturvårdare - WWW EKO, 2001(1): 11-13.
Nolet, B., A., 1996, Management of the beaver (Castor fiber): Towards restoration of its former distribution and ecological function in Europe. - Report Council of Europe, Strasbourg, 29 s.
R. B., 1922, Djurvärlden kring Mälaren under senare hälften af 1700-talet. - Svenska jägareförbundets tidskrift, 60:101-103.
Rosell, F. & Pedersen, K. V., 1999, Bever. (Oslo).