Hitta hit:
T-bana: Universitetet
Frescativägen 40

Ordinarie öppettider:
Tisdag-söndag 10-18


  • Huvudmeny

Rödekorre

Här kan du läsa om hur vår svenska ekorre lever, hur den har anpassats för att bli en utmärkt klättrare, överleva kalla vintrar och skydda sig mot rovdjur.

Ekorre. Foto: Thorsten Klint

Ekorre. Foto: Thorsten Klint

Du får även veta hur den föder upp sina ungar, vad den äter och hur olika individer kommunicerar med varandra på olika sätt.

Ursprung och förekomst

Vår svenska ekorre har det vetenskapliga namnet Sciurus vulgaris. Sciurus är släktnamnet och betyder "han som skuggar sig med svansen". Artnamnet vulgaris betyder vanlig.

Arten finns från Irland i väster genom hela Europa, och förekommer genom hela Asien ända till den japanska ön Hokkaido i öster, undantag för delar av Italien och södra Spanien.

Thorsten Klint

Foto: Thorsten Klint

Benen

Ekorrbenen är långa med förlängda baktassar. De har spetsiga böjda klor med fem tår både på fram- och baktassarna. Detta ger bra fäste när djuret klättrar. Den fjärde tån på baktassen är förlängd, och hela foten kan vridas i sin axel 180 grader, när ekorren klättrar nedför trädstammarna. Tummen är starkt förminskad och används enbart som stöd till att hålla födan när den äter.

Synen

Ekorren har en mycket bra syn och anses som den bästa bland gnagarna. Den har färgseende, men kan inte skilja mellan rött och grönt. Linsen innehåller pigmentämnet lentiflavin som fungerar som ett gulfilter viket ökar kontrasten mellan färgerna för en skarp syn. Dessutom är ögonen placerade högt upp och långt bak på huvudet vilket gör att den snabbt kan upptäcka rovdjur som anfaller uppifrån/bakifrån.

Pälsen

Pälsen består av ett yttre skikt av stickelhår och som ger ekorren dess färg. Under den finns ett värmande skikt av underhår. Ekorrens päls är vanligen mörkare brun med vit buk på sommaren, men kan även skifta i ljusa rödbruna färger. Under vintern bär den en gråfärgad tät päls. Örontofsar växer ut under vintern, men kan ibland även ses på vissa av årsungarna.

Ekorrens svans. Foto: Olavi Grönwall

Ekorrens svans. Foto: Olavi Grönwall

Svansen

Svansen, som är lång och yvig, används som balansstång och till att signalera med mellan individer. Ekorren reglerar även kroppsvärmen med hjälp av svansen. Genom värmeväxling mellan utgående respektive ingående blodkärl avkyls ekorren  under heta dagar medan värmen på motsvarande sätt bevaras i blodet under kall väderlek. Svanskotorna närmast kroppen är kortare än övriga, viket gör att djuret lätt kan vika upp svansen tätt mot ryggen. En ekorre som t.ex. sitter och äter blir på så vis svårare att upptäcka uppifrån av en rovfågel.

Morrhåren

På sidorna om ekorrens nos finns känsliga morrhår för att skydda ansiktet och ögonen från skador vid till exempel snabba förflyttningar. Förutom dessa hår finns styva känselhår nere på vristerna och nära handlederna.

Tänder

En vuxen ekorre har 4 framtänder och 16 kindtänder. Som gnagare måste ekorren slita på framtänderna då dessa hela tiden växer. Djuret har speciella muskler med vars hjälp den kan flytta käken framåt när den gnagar och motsvarande bakåt när den skall tugga med kindtänderna. Mjölktänderna tappar ekorren när den är mellan 6 till 12 månader gammal.

Vikten

Den vuxna ekorren väger mellan 250 och 350 gram. Studier i Europa visar att kroppsvikten kan variera mellan ekorrar som lever i barrskog respektive lövskog - beroende på mattillgången.

Ekorrens bon

Ekorren är den enda gnagare som har sitt bo ovanför snötäcket. Boet är ca 30 cm i diameter och är oftast placerat intill trädstammen, 6-10 meter över marken. Det är främst granar som utnyttjas som boträd. Ytterväggen består av ett stabilt skikt av torra grenar. Detta övergår i ett inre bo isolerat med barkstrimlor, mossa, lav, torrt gräs m.m.  Under sommaren byggs ytterligare ett väl isolerat bo för ungvårdnaden.

Som regel sover ekorren ensam, men kan under kalla vinterperioder dela bo med andra ekorrar.

Ungarna

I mellersta Sverige föds under goda kottår ekorrens ungar redan i mars. Under tider med dålig tillgång på föda kan ungarna tillbakabildas i honans livmoder. Hanarna är reproduktiva från mars till och med september. Under denna period rör de sig som regel längre sträckor jämfört med honor. Honan är i brunst endast en dag under säsongen och kan då para sig med flera hanar.

Honan är dräktig i 36-42 dagar. Hon föder oftast 4 ungar men kan få ända upp till 8 stycken. Dessa föds nakna och blinda. Efter 22 dagar öppnas ögonen. Honan diar sina ungar 7-10 veckor. Om honan under denna tid störs kan hon flytta dem till ett annat bo. Det är enbart honan som står för ungvårdnanden.

Ungarnas päls börjar utvecklas efter 8 till 19 dagar. De blir aktiva utanför boet efter 7 till 8 veckor. Under deras första veckor som tonåringar leker honan med dem. Ungarna blir självständiga och vuxna efter 12-16 veckor, men skyddas av honan ytterligare ett par veckor. I samband med könsmognaden har man noterat en tendens till att de unga honorna förflyttar sig längre bort från födelseplatsen än vad hanarna gör. Mycket tidigt födda hanar kan bli könsmogna redan den första sommaren.

Ekorrens föda

Hasselnötter, frön från grankottar och frön från tallkottar i nu nämnd ordning är den föda ekorrarna föredrar. Den äter även knopparna på barrträdens årsskott. Under senhösten fram till vårvintern kan man i granskogar finna flera hundratals granskott ligga på marken under träden. Dessa har blivit avbitna av ekorren som ätit upp de gröna knoppanlagen. Ekorren föredrar de knoppar som skall utvecklas till pollen framför de som ska bli grenar. Halten av råprotein och kalcium och andra näringsämnen påverkar födovalet.

Ekorren äter såväl marklevande som nere i jorden förekommande svampar. Ekollon, bär och gröna växter ingår i dieten men vid analys av djurens magar påträffar man också regelbundet mossor, lavar och bark. Under våren lapar ekorrarna gärna i sig av trädens söta sav. Om tillfälle ges äter de också  olika insekter, t.ex. myror och olika slags larver m.m. För att täcka kalciumbehovet kan de också gnaga på skelettdelar från döda djur. Rester av fågel, fjädrar och ägg, har påträffats i ett fåtal undersökta magar.

Ekorren har ett energikrav på 80 kcal per dag, vilket motsvarar frön från 25-30 grankottar. Det tar ca 7 minuter för en ekorre att skala en grankotte. Kotten hålls med basen uppåt för att ekorren skall komma åt de två frön som ligger dolda under varje fjäll.

Under sensommaren börjar ekorren samla in årets nybildade hasselnötter vilka göms slumpmässigt en till två i taget i markens växttäcke. På samma sätt kan ekorren lagra svampar uppe i träden. Dessa förråd används senare när tillgången på annan föda är låg.

Hemområde

Ekorren har inget revir så flera individer kan under god tillgång på föda ses i samma gran, t.ex. på våren, då träden är fulla av knoppar. Särskilt under vintern rör sig ekorren över större områden och då kan flera individer på födosök komma in i varandras hemområden. Vid sådana möten dominerar hanarna över honorna. Dock dominerar en vuxen hona över yngre hanar.

Kommunikation

Ekorrar kommunicerar med varandra med såväl låga ljud som höga skrik. Ett karaktäristiskt stampande samtidigt med alla fötterna mot barken kan höras bortåt 100 meter. Vid dessa tillfällen rycker ekorren på kroppen och knycker intensivt på svansen.

Olika typer av kemisk signalering sker mellan ekorrar till exempel genom att djuret gnider sin kind eller analöppning mot barken eller markerar med urin. Doftämnen från ekorrens fotdynor avges regelbundet och lämnar spår i barken som meddelande till andra ekorrar.

Systematik

Rike: Animalia
Stam: Chordater
Klass: Mammalia
Ordning: Rodentia
Familj Sciuridae
Släkte: Sciurus