Viltövervakning

Inventeringen av brunbjörn, fjällräv och kungsörn koordineras av Naturhistoriska riksmuseet på uppdrag av Naturvårdsverket.

Naturhistoriska riksmuseet samordnar, med start 2018, inventeringen av tre stora rovdjur: Brunbjörn, fjällräv och kungsörn. Alla tre ingår i Statens vilt och anses vara speciellt skyddsvärda. De har en liknande historia med kraftigt minskade populationer under början av 1900-talet, då de var nära att utrotas.

För både björn och kungsörn har trenden vänt och populationerna är idag någorlunda stabila. Fjällräven däremot, har inte återhämtat sig lika bra, och även om en ökning skett under senare år, är stammen idag beroende av olika skyddsåtgärder.

För varje art ansvarar en nationell koordinator och inventeringarna sker på uppdrag av Naturvårdsverket, som finansierar all verksamhet.

Varför inventera?

Att inventera djur, alltså att uppskatta utbredning och antal djur inom ett område utgör en del av viltförvaltningen, som ytterst är politiskt styrd. I Sverige har Naturvårdsverket det övergripande ansvaret, men många aktörer deltar i planering och genomförande av viltförvaltningen. Mer information om svensk viltövervakningen finns på Naturvårdsverkets.se.

Inventering är viktigt av fler skäl. Det gäller speciellt de djur som är hotade och att antalet av dem är så pass få att de riskerar att utrotas. I dessa fall kan speciella åtgärder behöva sättas in för att skydda djuren eller underlätta för dem att sprida sig. En annan viktig orsak till inventering, gäller de djur som regelbundet jagas. Att få en god uppfattning om mängden jaktbara individer är nämligen grunden för de jaktkvoter som beslutas.

Metoder

Inventeringsmetoderna kan se ut på många olika sätt och är oftast specifikt anpassade efter den aktuella arten. Inte sällan är det svårt att identifiera individer, och beroende på djurens utbredning och levnadssätt, begränsas också möjligheterna att täcka in hela landet.

Traditionellt har inventeringar utgått från direkta observationer av djur eller deras spår. Från den här sortens insamlade data har man sedan uppskattat antal och utbredning inom ett större område. Resultaten har därmed haft en stor felmarginal och varit långt från tillförlitliga.

DNA-analyser

Med ny teknik har dock metoderna förbättrats på genomgripande sätt. Det är fämst tack vare användandet av DNA-analyser av material som djuren lämnat efter sig. Det handlar mest om spillning, men även hår, fjädrar och till och med små partiklar från spår kan användas. Med DNA kan individer lätt urskiljas och därmed räknas. Man kan dessutom få ytterligare information om djuren, som kön och släktskap.

Hjälp av allmänheten

Även om DNA-tekniken har gjort att inventeringarna blivit mer tillförlitliga, krävs fortfarande mycket arbete för att samla in allt material som ska analyseras. Här är insatser från allmänheten, inte minst jägare, helt avgörande. Allmänheten kan också bidra genom att observationer av djur och deras spår rapporteras, exempelvis i webtjänsten Skandobs.

Samordning

För att inventeringarna ska kunna ge en bra bild av en djurarts förekomst och mängd över hela landet, krävs också samordning. Det gäller att metoderna är lika, både över tid och på olika platser. Dessutom är ju inte djur begränsade av landsgränser, utan populationerna sträcker sig oftast över fler länder, vilket gör att man måste samarbeta internationellt.

Länkar

• Beskrivning av det skandinaviska inventeringssystemet för stora rovdjur
• ROVDJUR: Allmänhetens medverkan i inventeringen
• Norsk-svenska databasen Rovbase
• Rapportera rovdjur i Skandobs
• Centrum för Genetisk Identifiering, CGI