Bergskedjor och bergskedjebildning

Himalaya bildades sålunda när Indien kolliderade med den Eurasiska kontinentplattan, Alperna när Italien kolliderade med resten av Europa, medan Anderna och Klippiga Bergen är resultatet av många mindre kollsioner mellan de Syd- och Nordamerikanska kontinentplattorna å ena sidan och flera mindre kontinentfragment och öbågar i väster å den andra. I området runt Stilla Havet, med den vulkanism som äger rum när oceanbottnen sjunker ner i subduktionszoner efter kusterna, bidrar också vulkanismen direkt till att bygga upp bergen. Flera av de högsta topparna i Anderna är  aktiva vulkaner, något som också gäller i andra områden runt Stilla Havet. 

Schematisk skiss över en bergskedja i genomskärning. Höga bergskedjor uppkommer genom hoptryckning (kompression) och hopveckning av berg-grunden. I de djupare delarna av bergskedjan kan uppsmältning ske, så att granitisk magma bildas och sedan stelnar som massiv granit.

Andra bergskedjor och högplatåer bildas huvudsakligen genom förtjockning och vertikal upphöjning av jordskorpan, utan någon deformation och hopveckning. Det gäller t.ex. den tibetanska högplatån, även den tillkommen som en effekt av Indiens kollision med Asien, eller Colorado-platån i sydvästra USA. Uppsprickning av en kontinent kan också föregås av en upphöjning av jordskorpan i det aktuella området. Högplatåerna i Östafrika, t.ex. i Etiopien, har uppkommit genom en upphöjning knuten till den uppsprickning av den Afrikanska plattan som sker längs den Östafrikanska riftdalen. I detta område finns ju också höga isolerade bergstoppar som är aktiva vulkaner, såsom Mount Kenya och Kilimandjaro. Mindre bergsryggar och höjdpartier kan bildas när ett berggrundsblock, en horst, mellan två förkastningar skjuts uppåt. Exempel i Sverige är Skånes åsar och Omberg vid Vättern.
 
Den Skandinaviska fjällkedjan bildades för ca 400 miljoner år sedan när en föregångare till våra dagars Atlanten stängdes så att Skandinavien kolliderade med Grönland. Stora berggrundsskollor sköts då flera hundra km österut in över det Skandinaviska urberget, och bygger nu upp fjällkedjans berggrund. Bergarterna i dessa skollor utgörs både av vulkaniska och sedimentära bergarter, avsatta i det hav som fanns innan kollisionen, och delar av det äldre urbergsunderlaget (mest gnejser och graniter) som ryckts med vid kollisionen.

På liknande sätt består många yngre bergskedjor av en blandning av unga sedimentära och vulkaniska bergarter, avsatta i ett tidigare hav eller bildade i vulkaniska öbågar utanför kontinenten, och äldre bergarter som utgjort delar av de gamla kontinenternas kanter innan de drogs med i bergskedje-veckningen. I vissa fall kan delar av den tidigare oceanbottnen inkorporeras i en bergskedja som s.k. ofioliter. Ibland kan också unga graniter ingå, bildade genom uppsmältning av berggrunden i bergskedjans undre delar, varefter bergartssmältan (magman) trängt upp och stelnat på lägre djup. Bergskedjans djupare och centralare delar består oftast av gnejser som deformerats och omvandlats vid högt tryck och hög temperatur vid bergskedje-veckningen, och delvis kanske smält upp och bildat granitiska magmor.

Så fort en bergskedja börjat höja sig sätter erosionens krafter in: vittring och frostsprängning, nederbörd och rinnande vatten, ras och skred, och glaciärer på högre höjder bidrar till att mejsla ut bergskedjans topografi, med spetsiga toppar, branta sidor och djupt nedskurna dalgångar. Det borteroderade materialet avsätts sedan längs dalgångar och flodslätter vid bergskedjans fot, eller försvinner ut mot havet. Särskilt kraftig är erosionen i unga bergskedjor som ännu höjer sig. Där pågår en ständig kamp mellan uppbyggande och nedbrytande krafter. Till sist tar de nedbrytande krafterna överhanden, och bergskedjan planas ut allt mer för att slutligen helt försvinna.

Glaciärer och rinnande vatten bidrar till nedbrytningen av unga och höga bergskedjor som Alperna. Foto: Åke Johansson.

Text och bilder: Åke Johansson