Hitta hit:
T-bana: Universitetet
Frescativägen 40

Ordinarie öppettider:
Tisdag–fredag 11–17
Lördag–söndag 10–18

  • Huvudmeny

Jordens yta

Jordytans höjdförhållanden avspeglar uppdelningen i två typer av jordskorpa, oceanskorpan som bildar djuphavs-bassängerna med ett medeldjup på 3800 meter, och kontinentskorpan som bildar jordytans kontinenter, vilka har en medlhöjd på 840 meter.

Ca 29% av jordens yta är land, och 71% hav, men kontinent-skorpan omfattar en något större andelen av jordens yta, eftersom lågt liggande delar av denna är översvämmad och täcks av grundhav som Östersjön och Nordsjön.

Diagram över jordytans höjd- och djupförhållanden

Diagram över jordytans höjd- och djupförhållanden

Ser man på en kurva över jordytans topografi så påträffas de högsta nivåerna i unga bergskedjor såsom Alperna och Himalaya, vilka är belägna längs aktiva kollisionszoner där två kontinentplattor kolliderar och jordkorpan pressas ihop och förtjockas. De absolut högsta topparna i Himalaya når knappt 9000 meter över havet. Dessa höga bergskedjor täcker dock bara en mycket liten del av jordens sammanlagda yta, kanske någon procent. På lite lägre höjd återfinns äldre nederoderade bergskedjor som vår egen fjällkedja, vars högsta toppar når ca 2000 meter över havet, och mer vidsträckta högplatåer.

Kontinenterna sänker sig sedan gradvis allt lägre ner mot de låglandsområden som ligger nära havsytans nivå. En stor del av dessa flacka kontinentområden utgörs av områden med gammal stabil prekambrisk berggrund, s.k. urbergssköldar, vilka bildar kontinenternas äldsta delar. Ett exempel är vår egen urbergs-sköld, den Baltiska eller Fennoskandiska skölden. Andra områden domineras av flackt liggande unga sedimentära bergarter, i synnerhet gäller det många låglänta slättområden. I vissa av dessa områden bildar dessa sediment ett relativt tunt täcke ovanpå äldre prekambrisk berggrund, medan de i andra s.k sedimentbassänger kan bilda flera kilometer tjocka sedimentpackar vars underlag många gånger är okänt.

De lägst belägna delarna av kontinentskorpan bildar de över-svämmade kontinentalshelferna, vilka är täckta av grunda hav med högst några hundra meters djup. I vissa områden, såsom runt Afrika och Sydamerika, är kontinentalshelfen smal, medan den exempelvis utanför nordvästra Europa bildar ett brett grundhavsområde. Utåt övergår shelfen i den brantare kontinentalsluttningen, längs vilken den alltmer utdragna kontinentalskorpan övergår i oceanskorpa.

Kontinentalsluttningen övergår i sin tur i oceanernas djuphavsslätter (abyssal plains på engelska) med ett djup på ca 4000 meter. Dessa genomkorsas av de mittoceana ryggarna, undervattensbergskedjor längs vilka ny oceanskorpa bildas. På enstaka håll sticker dessa upp över havsytans nivå, exempelvis på Island, men oftast ligger de på ett par tusen meters djup, och överlappar därför med kontinentalsluttningarna i djupled varför de inte framträder som en separat enhet i diagrammet.

De djupaste delarna av oceanerna, djuphavsgravarna, bildar i djupled en pendang till kontinenternas högsta bergskedjor, och omfattar liksom dessa bara en mycket liten del av planetens yta, kanske någon procent. De återfinns längs de s.k. subduktions-zonerna, där gammal oceanskorpa försvinner tillbaka ner i manteln, och markerar själva skarven mellan två olika jordskorpeplattor. Stilla Havet omges till stor del av sådana subduktionszoner, längs vilka kraftiga jordskalv då och då inträffar. Där subduktionszonen är belägen nära kontinentens kant är ofta djuphavsgraven till stor del fylld av sedimentärt material som eroderats från den intilliggande landmassan. Där en oceanplatta tränger ner under en annan oceanplatta långt ute till havs, med bara en och annan liten vulkanö i närheten, finns ej så mycket sediment att tillgå, och sådana "tomma" djuphavsgravar är därför de djupaste. Allra djupast är Marianer-graven i västra Stilla Havet, med ett djup på nära 11 000 meter.

Text och bilder: Åke Johansson