Roccella är ett lav-svampsläkte med huvudsaklig utbredning i områden med medelhavsklimat, såsom Medelhavet, Kalifornien, Chile, Sydafrika, m m. Taxonomin och släktskapshistorien (fylogenin) inom släktet utreds för närvarande av undertecknad och uppskattningsvis finns det omkring 25 arter. Arterna är buskformade, och bålen är grå eller brungrå. De flesta arterna blir en eller ett par decimeter stora men en del arter, såsom Roccella portentosa från Sydamerika, kan bli upp till en meter långa och ett par av de makaronesiska arterna, Roccella tinctoria och R. canariensis, kan ibland bli halvmeterlånga. Typiskt för alla Roccella-arter är att de bara trivs i kustnära trakter. Där växer de oftast på lodsidan av klippor och stenar även om flera arter också växer på buskar och trädstammar. De sitter helst i närheten av stranden men det skall vara långt ifrån den direkta stänkszonen. De bästa växtplatserna är högt upp på havsklipporna där sammansättningen av den salta, mineralrika havsluften, misten, som drar in över land blir lagom. Vid exponerade kuster kan man hitta exemplar ända upp till ett par kilometer från stranden.
Klippigt kustlandskap, typisk växtplats för Roccella. Här vid västligaste udden av det kontinentala Europa, Cabo da Roca, Portugal. Foto: Anders Tehler.
Roccella tinctoria på spetsen av en klippa vid Cabo da Roca, Portugal. Lite längre ner till höger på samma klippa, i skuggan, kan även ses R. canariensis och R. fuciformis. Foto: Anders Tehler.
Inga representanter för Roccella finns i Sverige. De närmaste förekomsterna hittar vi på Irland och längs atlantkusten från kanalöarna och sydvart mot Portugal. Mycket rikliga förekomster kan man finna i den makaronesiska övärlden, Azorerna, Madeira, Kanarieöarna och Kap Verdeöarna. Kritlav (Dirina massiliensis), en skorpformad släkting i samma familj, Roccellaceae, finns dock på Öland och Gotland (se Månadens kryptogam juli 2000).
I Species Plantarum (1753) beskrev Linné två orseljlavar, Lichen roccella och L. fuciformis (se även Månadens kryptogam september 1999). Knappt 60 år senare upprättade den franske botanisten De Candolle släktet Roccella och Linnés Lichen roccella fick då det nya namnet Roccella tinctoria, där artepitetet, tinctoria, klart antyder lavens användning som färgmedel. Men typen för De Candolles namn är fortfarande Linnés Lichen roccella vilken ligger i Linnés herbarium i London.
Typmaterialet för Linnés Lichen roccella. Notera Linnés handstil på arket nere till höger (The Linnean Society of London). Foto: Anders Tehler.
Det är inte så vanligt att nya arter upptäcks i våra delar av världen, i synnerhet inte stora busklavar som Roccella, men vid en forsknings- och insamlingsresa till Teneriffa på Kanarieöarna 2001, gjordes ett sådant ovanligt fynd då undertecknad hade turen att hitta en ny art för vetenskapen. Fyndet gjordes på lavablocken i den gamla lavaströmmen El Chinyero som för länge sedan rann ända ner i havet efter ett utbrott från vulkanen Teide. Den nya arten kommer snart att beskrivas och publiceras under namnet Roccella elisabethae.
Holotyp-exemplaret av den nya arten Roccella elisabethae. Upptäckt och insamlad på Kanarieöarna, 2001. Ur riksmuseets samlingar (Tehler 8306, S holotyp). Foto: Anders Tehler
Roccella härleds ur namnet orselj [oricello (italienska), orchilla (spanska), urzella (portugisiska), orseille (franska), orchil (engelska)] som ursprungligen användes för både laven och färgämnet, eller snarare lavarna eftersom handelsnamnet Roccella eller Roccella tinctoria, kom att omfatta alla Roccella-arter. Färgämnet gav mörklila eller röd färg och har varit känt av människan mycket länge. Det omnämns första gången redan i bibeln, Hesekiels bok, kap. 27, v.7. Den urgamla användningen av orseljlavar som färgmedel beror på deras innehåll av lavsyror, framförallt lecanorsyra och erythrin. Genom att behandla laven med alkalier, särskilt ammoniak, byggs de ingående lavsyrorna upp till orcin som sedan genom oxidering bildar färgämnet orselj.
Orselj var mycket populärt för färgning av ull och siden vid Florens storhetstid under renässansen. Staden utgjorde då centrum för textilindustrin och behovet av färgmedel var stort. Handeln med bl a orseljlavar var omfattande. Enligt vissa uppgifter samlades tonvis med lavar från den makaroneskíska övärlden, framförallt från Kap Verde men säkerligen också från Azorerna och Kanarieöarna. Till en början samlades de dock i närområdet, i den Egeiska övärlden, på Sardinien och i andra områden vid Medelhavet. En av de mer rika och kända florentinska familjerna tog sig dessutom namnet Rucellai (ibland stavat Ruccellai) som härleds ur Roccella och oricello. Familjen Rucellai byggde upp sin förmögenhet på att köpa in material av Roccella och tillverka orselj. En av ättlingarna, Giovanni Rucellai lyckades till och med väcka huset Medicis avundsjuka genom att bygga ett ståtligt palats, Palazzo Rucellai, i centrala Florens.
Palazzo Ruccellai i Florens. Foto: Anders Tehler.
Text: Anders Tehler