Släktet hör till familjen stensöteväxter, Polypodiaceae, som är en stor ormbunksfamilj med ett tjugotal släkten och omkring 450 arter, men som i Sverige bara representeras av arten stensöta Polypodium vulgare. I släktet Platycerium finns ett femtontal arter, de flesta förekommer i Asien och Australien, men det finns även ett par i Afrika och på Madagaskar, samt en art i Sydamerika. Vanligen växer de i torra skogar och de allra flesta av arterna är epifyter, det vill säga att de växer uppe i trädkronorna, men i Australien finns det också en art som växer på klippor eller stenar.

Älghornsbräknarna är alla byggda på i stort sett samma sätt. De nedre bladen är förnasamlande och kallas ofta nästblad, de är först gröna, men blir ofta bruna och nästan barkartade, och med tiden bildas ett stort näste eller en stor korg av tjocka blad. I nästbladen samlas regnvatten upp, men också näring och mullämnen från nedfallna löv och annat organiskt material. Vid basen av nästbladen utvecklas de fertila bladen. De är platta, långa och mestadels gaffelgrenade och liknar älghorn, vilket har gett gruppen dess svenska namn, älghornsbräknar. Sporgömmena utbildas på de fertila bladens undersidor och bildar täta luddiga mattor, antingen ute på bladflikarna eller hos en del arter mellan förgreningarna. Den största arten, stor älghornsbräken Platycerium grande kan ha ett näste som är nästan en och en halv meter brett och blad som är upp till två meter långa.

Den mest välbekanta arten för oss är älghornsbräken Platycerium bifurcatum som hör hemma i Australien, men som ofta odlas som krukväxt här i Sverige. Den kan få ett näste som är nästan en halv meter brett och blad som är över en meter långa, men odlad som krukväxt blir den vanligen mycket mindre. Flera andra arter och hybrider finns i odling, till exempel stor älghornsbräken Platycerium grandis från Filippinerna, trubbig älghornsbräken Platycerium elephantotis från Afrika och Platycerium suberbum från nordöstra Australien.

Text: Anna-Lena Anderberg