Bevarande av fjällräven

Fjällräven var påväg att försvinna, mycket beroende på jakt. Stammen har inte återhämtat sig än men flera insatser görs för att underlätta för fjällräven.

Efter fridlysningen i slutet av 1920-talet, minskade jakttrycket på fjällräven. Men trots detta återhämtade sig inte stammen. Eftersom fjällräven är så specifikt anpassad till livet på den arktiska tundran, är den också känslig för förändringar i miljön, och uppenbarligen är det mer än bara jakt som påverkar stammen.

På grund av att fjällräven är känslig för förändringar av klimat och livsmiljö, är den utsedd av IUCN som en av tio flaggskeppsarter för klimatförändring.

Hot

En viktig faktor utgör bytesdjuren. För de rävar som lever i de inre delarna av fjällen är nämligen tillgången på smågnagare avgörande. Det handlar främst om lämlar och sorkar, som varierar i mängd mellan åren. År med god tillgång - "lämmelår", brukar återkomma med intervall på 3-5 år.

Under dessa år gäller det för fjällräven att utnyttja den ökade mängden bytesdjur, för att kunna föda upp större kullar. Om de här gnagarcyklerna störs kan det därmed ha en stor effekt på fjällrävsstammen. 

Klimatförändringar

Ett hot som blivit aktuellt under senare år är det allt varmare klimatet. Fjällräven, som är beroende av ett kallt arktiskt klimat, trivs egentligen bara i de allra nordligaste delarna av Skandinavien och i de mest höglänta fjällområdena. Med stigande temperaturer, krymper de här miljöerna och fjällräven trängs allt längre norrut och allt högre upp i fjällen.

Ett förändrat klimat kan också hota de smågnagare som fjällräven är så beroende av och gynna konkurrenter som är bättre rustade för ett varmare klimat.

Konkurrerande rödräv

Fjällrävens värsta konkurrent är dess nära släkting rödräven (Vulpes vulpes). Den större rödräven kan lätt driva bort fjällräven från sina lyor och det händer också att den tar fjällrävsvalpar. I extrema fall kan den till och med döda vuxna djur. 

Rödräven har ökat stadigt i den svenska fjällvärlden och globalt i hela Arktis. Detta skulle kunna förklaras av ett mildare klimat, men orsaken är inte helt klarlagd. Rödräven kan också bära på sjukdomar som till exempel rävskabb, som riskerar att överföras till fjällrävarna.

Isolering och inavel

Under fjällrävsstammens tillbakagång i Skandinavien, skedde även en geografisk splittring, som gjorde att fjällrävarna fick svårare att hitta lämpliga partners. Den här splittringen består än idag, och den riskerar att öka ännu mer. Små isolerade grupper med allt färre rävar kan också leda till inavel och minskad fertilitet, vilket i slutändan gör att de dör ut lokalt.

I den tidigare isolerade Helagspopulationen i södra Jämtland, har man genom DNA-analyser konstaterat inavel under 2000-talet, som tydligt satt sina spår hos djuren där. På senare tid har situationen dock blivit bättre, tack vare att fjällrävar vandrat in från Norge.

Läs mer om forskning om fjällräven.

Hybridisering med farmräv

Ett annat hot mot fjällrävens genetiska hälsa och särart utgörs av farmrävar. Dessa är hårt avlade för sin päls, och om fjällrävar korsar sig med förrymda farmrävar riskerar lokala anpassningar till deras miljö att gå förlorade.

Både fjällräv och rödräv har länge avlats som farmrävar och de kan se väldigt olika ut, inte minst deras pälsfärg. Generellt sett är farmrävar större och framförallt tjockare än vilda fjällrävar och de har längre päls. De uppträder också annorlunda och kan vara helt orädda för människor.

Förrymda farmrävar påträffas med jämna mellanrum och korsningar med vilda fjällrävar har också identifierats. Ett känt fall var de rävar som fanns kvar på Hardangervidda i sydvästra Norge i början av 2000-talet, där alla visade sig vara farmrävar och hybrider (korsningar). De norska myndigheterna tvingades avliva alla djur, för att förhindra att DNA från farmrävar spred sig vidare i den skandinaviska fjällrävsstammen.

I fälthandbok för fjällräv (s. 25-27) finns bilder och mer ingående beskrivningar av hur farmrävar ser ut.

Åtgärder för bevarande

För att aktivt rädda fjällräven startades 2003 EU-Life Nature-projektet SEFALO+ (Saving the Endangered Fennoscandian Alopex). Projektet var en fortsättning på SEFALO, som startats redan 1998. Inom projekten har stödåtgärder tagits fram som ska hjälpa fjällräven att överleva och undanröja de mest överhängande hoten.Efter SEFALO-projekten fortsatte bevarande arbetet i form av åtgärdsprogram och Interreg-projekt.

Utfodring

En av de viktigaste stödåtgärderna för fjällrävens överlevnad är utsättandet av foderautomater. Utfodringen sker året om, men är som mest avgörande under vintern, då tillgången på bytesdjur tryter. Automaterna, som placeras i närheten av bebodda lyor, är designade så att bara fjällrävar kan komma åt fodret.

Utfodringen har gett märkbart positiva resultat, både i form av fler och större kullar och fler valpar som överlever.

Rödrävsjakt

I de områden där rödrävar förekommer och utgör ett hot, har man sedan 2010 använt sig av riktad skyddsjakt. Jakten, som bedrivs av länsstyrelsens naturbevakare, sker mest under vintern. I Norge sker den här typen av systematisk jakt endast på Varanger-halvön, men både där och i Sverige har jakten gett positiva effekter för fjällräven.

Eftersom rödräven gynnas av ett varmare klimat, kommer fler och mer långtgående åtgärder förmodligen krävas framöver. Exempelvis kan jakt på rödräv uppmuntras bland lokala jägare.

Avel och utsättning

Det har skett fler försök med avel och utsättning av fjällräv. I Norge finns sedan 2005 Avelsprogrammet för fjällräv, som syftar till, förutom att öka antalet djur, även främja den genetiska mångfalden och motverka inavel. Totalt har runt 300 valpar släppts ut och exempelvis ersattes de djur som var korsningar med farmräv på Hardangervidda med rävar från avelsprogrammet 2010-2013. Utsatta ungar har också vandrat över till Sverige och bidragit till ett ökat genetiskt utbyte.

Via Avelsprogrammet kan du följa fjällrävarna live vid avelsstationen i Oppdal i Norge.

Lagstiftning

I Sverige är fjällräven fridlyst enligt artskyddsförordningen (2007:845), där det slås fast att det är förbjudet att fånga, döda eller störa fjällräv. Det är heller inte tillåtet att förstöra fortplantningsområden och lyor/viloplatser. Enligt svenska sekretesslagens 10 kap 1 § och norska ”Riktlinjer för hantering av information om känsliga arter” gäller sekretess för uppgifter om utrotningshotade djurarter om bevarandearbetet hotas, vilket medför att viss information om fjällräven och dess lyor är sekretessbelagd. Slutligen tillhör fjällräven även Statens vilt, i enlighet med § 33 i jaktförordningen.

Framtida mål

Det senaste åtgärdsprogramet för fjällräv uppfördes 2017 och gällde fram till 2021 men har beslutats förlängas. I åtgärdsprogrammet har Naturvårdsverket satt upp både kortsiktiga (2021) och långsiktiga (2035) mål för fjällräven. Visionen är en fjällrävsstam bestående av minst 2000 vuxna djur och en sammanhängande utbredning utmed hela fjällkedjan.

För att nå målen är dock stödåtgärderna fortfarande av största vikt. Även en ökad kunskap om fjällrävsstammen efterfrågas och en bättre och mer samordnad inventering.