Hitta hit:
T-bana: Universitetet
Frescativägen 40

Ordinarie öppettider:
Tisdag–fredag 11–17
Lördag–söndag 10–18

  • Huvudmeny

Brunbjörnen

Brunbjörnen är allätare och sjusovare. Den kan väga upp mot 300 kg och är närmast släkt med isbjörnen.

Biologi

Brunbjörnen (Ursus arctos) är den vanligaste och mest spridda av världens åtta björnarteröppnas i nytt fönster. Den är närmast släkt med isbjörnen (Ursus maritimus) och i sällsynta fall händer det faktiskt att de två arterna korsar sig med varandra.

Brunbjörnen kan bli riktigt storväxt (upp mot 300 kilo), men storleken skiljer mellan könen och honorna är betydligt mindre. Det finns också en geografisk skillnad och störst blir brunbjörnarna på Kodiak-ön utanför Alaska (upp mot 600 kilo). Utseendet kan också variera i andra avseenden. Pälsfärgen till exempel, förekommer från ljust beige till mörkt brun och närmast svart.

Brunbjörn. Foto: Per Harald Olsen

Skandinavisk brunbjörn. Foto: Per Harald Olsen

Anpassad för vintern

Brunbjörnen har en speciell anpassning för att överleva vintern - den går i ide. Idet väljs noga ut, men det kan se ut på lite olika sätt. Ofta grävs en håla under en gammal myrstack, eller rotvälta. I vissa fall byggs ett stort risbo, men det händer att stora björnar bara lägger sig under en stor gran. 

Vanligtvis lägger sig björnen i ide i slutet av oktober/början på november. I början på april börjar hanarna vakna och lämna idet. Honor med ungar stannar längst i sitt ide, till i slutet av april/början av maj. Tack vare fettreserver som björnen bygger upp under hösten, klarar den vintersömnen utan att vare sig äta, dricka eller röra sig särskilt mycket. Det är också under perioden i idet som honorna föder sina ungar, som är väldigt små när de föds. Ungarna följer sedan modern i ett eller två år.


2-årig björn i ide under rotvälta. Foto: Björn & Vildmark

2-årig björn i ide under rotvälta. Foto: Björn & Vildmark

Ekologi

Brunbjörnen är en utpräglad allätare. Den äter mest bär och växter, men myror är också en favorit. Under våren tar den ofta älg- och renkalvar och den äter gärna av kadaver. 

Kranium av brunbjörn. Foto: Louise Tenn

Kranium av brunbjörn (hane). Notera hur kindtänderna, liksom hos människan är anpassade för att tugga olika sorters föda. Foto: Louise Tenn

Björnen lever i hemområden

Björnar lever inom så kallade hemområden. Dessa kan överlappa med varandra, eftersom djuren inte försvarar dem som regelrätta revir. Hemområdena varierar i storlek, mellan 100-300 kvadratkilometer för honor och 400-800 kvadratkilometer för hanar. Under parningssäsongen vandrar ofta hanarna långt utanför sina områden, för att kunna para sig med så många honor som möjligt. Även ensamma honor utökar sina hemområden under parningstiden.

Historik i Skandinavien

De äldsta lämningarna av brunbjörn i Skandinavien kommer från södra Sverige och är runt 9000 år gamla. Björnen var därmed bland de första djur som vandrade in i Skandinavien efter den senaste istiden. Björnarna kom både söder- och norrifrån, vilket man kunnat visa genom genetiska studierlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Långt tillbaka var björnen spridd över hela den skandinaviska halvön. Men det dröjde inte länge innan den började trängas undan av människan. I söder gav skogarna plats åt jordbruksmark och ökad jakt minskade björnarnas antal. I de södra landskapen försvann björnen under 1700-talet, och mot slutet av 1800-talet sköts de sista björnarna i Närke och Värmland.

Björnjakt i Dalarna. Foto: Nordiska museet

Björnjakt i Dalarna i början av 1900-talet. Foto: Nordiska museet

Från helig till skadedjur

Björnen var ursprungligen ett djur med speciell status, inte minst bland samernalänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster, som såg den som ett heligt djur. I den samiska kulturen hade björnjakten stor betydelse och var omgärdad av specifika ritualer och regler.

Under medeltiden började björnen dock av många ses som ett skadedjur, som hotade boskap och människor. Den nya attityden ledde till en regelrätt utrotningskampanj, med påbud att jaga björn med alla medel och under hela året. Under 1800-talet kom mer effektiva och tillgängliga skjutvapen och 1864 infördes statlig skottpeng för fällda björnar. Allt samverkade till att björnarna till slut höll på att försvinna helt i Skandinavien.

I början av 1900-talet var det faktiskt jägare som tog initiativet till att fridlysa björnen, vilket skedde 1927. Det bestämdes också att alla dödade björnar skulle tillfalla staten. Vid den här tiden uppskattar man att det bara fanns omkring 130 björnar kvar i Sverige, utspridda i de mest otillgängliga områdena intill fjällkedjan.

Efter nedgången tog det lång tid för björnstammen att återhämta sig. Det var först på 1970-talet som den vuxit så pass att man började diskutera allmän licensjakt. Sådan återinfördes 1981 och idag genomförs björnjaktlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster årligen med start den 21 augusti.

I Sverige uppskattas det idag finnas ungefär 2900 björnar. I Norge är björnen fortfarande ovanlig och man uppskattar att den norska stammenlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster bara utgör ett drygt hundratal djur.