Hitta hit:
T-bana: Universitetet
Frescativägen 40

Ordinarie öppettider:
Tisdag–fredag 11–17
Lördag–söndag 10–18

  • Huvudmeny
Månadens kryptogam 2(1), januari 1998

Kromporing,

Perenniporia tenuis var. tenuis

, en färgklick i vintermörkret

Månadens kryptogam januari 1998

Kromporing
Kromporing, Perenniporia tenuis var. tenuis (Schw.) Ryvarden, är en sällsynt ticka som man kan hitta så här års om man har tur. Det första exemplaret i Naturhistoriska riksmuseets samlingar hittades förra året i Sickla i Stockholms stad. Tickan satt på en alstubbe i fuktig alskog alldeles intill Sickla kanal. Om Stockholm hade fått arrangera OS 2004, hade lokalen troligen förstörts av de idrottsarenor som planerades i Sickla.

Den är svårt att skilja från var. pulchella (Schw.) Love. Precis denna kollekt har nyligen (februari 2000) ombestämts från var. pulchella till var. tenuis av Prof. Ryvarden i Oslo.

Tickor är svampar som oftast växer på ved av något slag. De har ganska långlivade fruktkroppar som man kan titta på nästan hela året. Man känner igen de flesta tickor på att de har korta rör på undersidan av fruktkroppen. Inne i rören bildas svampens sporer.

Just denna ticka har ett resupinat växtsätt. Det betyder att den växer tätt tryckt mot underlaget, utan att bilda någon hatt. Den är vitaktig till svagt gul som färsk och blir vid hög ålder eller torkning kromgul. Porstorleken är 3-5 st/mm.

Det är i mikroskopet som de viktigaste kännetecknen visar sig. Svampen är dimitisk, vilket betyder att den är uppbyggd av två sorters hyfer. Den ena typen av hyfer är dextrinoida, dvs. de färgas röda i Melzers reagens (jodlösning). Sporerna är ellipsoida till truncata (tvärt avhuggna i ena änden) och har tunna till tjocka väggar.

Stockholms miljöförvaltning har planer på att placera ett par alstubbar i direktkontakt med fyndstubben så att svampen lättare kan sprida sig till nytt lämpligt substrat.

Det uppges att tickan har hittats ett fåtal gånger tidigare i Östergötland, Västmanland och Lappland, men då vi inte har sett dessa fynd, kan vi inte veta om de är rätt bestämda.

Text: Klas Jaederfeldt och Monika Myrdal