Brandticka och storporig brandticka

Storporig brandticka, Pycnoporellus alboluteus, är en mycket sällsynt art, den är fridlyst i Sverige och den är också föreslagen att bli skyddad av Bern Convention Fungal List. Vad jag vet har den bara hittats på fem lokaler i vårt land, i Dalarna och i Norrbotten. Svampen är orange, resupinat med stora uppslitsade porer, och den kan hittas på barrved. I Naturhistoriska riksmuseet har vi inga svenska insamlingar, så om du hittar den är du välkommen att lämna lokaluppgifter till oss.

Brandticka, Pycnoporellus fulgens, är en riktigt orangeröd färgklick i skogen och det är en svamp som man inte kan missa. Oftast finns den på granlågor, men arten har även hittats på tall, björk och asp. Det verkar som om klibbticka, Fomitopsis pinicola, måste ha rötat stocken innan brandtickan kan trivas. Arten är hattbildande till resupinat, med fint luden hatt.

Brandticka har betraktats som otroligt sällsynt, men den verkar vara på frammarsch då den har hittats lite oftare under de senaste åren. På museet har vi den första insamlingen och tillika typexemplaret av brandticka, insamlad av Mats Adolf Lindblad i september 1842 i Kullersta skog, Wallby socken, Södermanland. Det dröjde ytterligare tio år innan Elias Fries beskrev arten, på hans fynd, och då som Hydnum fulgens. Tickan verkar ha sitt starkaste fäste i Södermanland, men vi har även insamlingar från Småland, Östergötland, Närke, Uppland och Västmanland.

Den enda tänkbara förväxlingsarten till brandticka är cinnoberticka, Pycnoporus cinnabarinus, men den senare är en lövvedsart som växer i öppna lägen. Om du är osäker droppa lite KOH på svampen, cinnobertickan blir då svart, medan brandtickan blir röd.