Liknar både lummer och mossor
Mosslumrar liknar lummern i sitt växtsätt med en krypande stam från vilken det växer ut mer eller mindre upprätta skott. Det är de små och späda bladen som får den att likna mossor. Dessa sitter antingen tätt i spiral eller i fyra rader runt stam och skott. I det senare fallet ser skotten tillplattade ut eftersom två av raderna har förhållandevis långa blad och de två övriga mycket kortare. Från den krypande stammen växer det också ut rötter. Om stammen kryper fram ovanpå annan vegetation bildas först så kallade rotbärare som letar sig ner genom växttäcket och bildar rötter sedan de nått ner till marken.Förökning sker dels vegetativt genom att revor av stammen växer ut i olika riktningar och slår rot allteftersom, men också med hjälp av sporer som befruktats av andra individer så att arvsanlagen blandats. Dessa sporer bildas i sporgömmen på särskilda blad i toppen av skottspetsarna. Bladen med sporgömmen brukar se lite annorlunda ut, vara mer utspärrade eller avvika i storlek.
Några arter odlas kommersiellt och används som krukväxter för sin egen skull men också som kantdekor eller undervegetation i samplanteringar med andra växter. Den mest kända är Selaginella kraussiana, glansmosslummer, som har sitt ursprung i Afrikas regnskogar men som har naturaliserats i gynsamma delar av Europa, Amerika och Australien, sannolikt spridd från odlingar. I naturen slingrar den fram bland övrig markvegetationen men kan också bilda egna täta mattor i skogsgläntor, längs stigar eller bäckkanter, där den nås av lagom med solljus. Som krukväxt ser den ut som en tät, lite rufsig kudde.En annan tropisk art som kan förekomma i odling är Selaginella willdenowii. Den hör hemma i sydostasien men har också etablerat sig i syd- och mellanamerika. I tät och frodig vegetation klättrar den med hjälp av sina flera meter långa revor upp för trädstammar och buskage för att få det ljus den behöver. Det som fångat uppmärksamheten för just den arten är bladen. I halvdunkelt ljus kan de skimra som om de vore självlysande i allt från blått till brons. På engelska kallas den därför ”Electric fern"
Ett fåtal klarar sig utan fuktig värme
Men det finns också undantag i detta värme- och fuktälskande släkte som har anpassat sig till betydligt mer utsatta lägen. Vår egen Selaginella selaginoides, dvärglummer, vill visserligen ha det fuktigt men har anpassat sig till rejält låga temperaturer. Arten har sin utbredning i hela norra delen av norra halvklotet. I Sverige förekommer den ganska allmänt på fuktig mark av olika slag i norra och mellersta Sverige, men sparsamt ända ner i Götaland.