Lyssna
Månadens kryptogam 10(8), augusti 2006
Selaginella selaginoides Förstora bilden
Mosslumrar - släktet
Selaginella
Månadens kryptogam augusti 2006
I vår inhemska flora finns en späd liten växt som ser ut som ett mellanting mellan en mossa och en lummer där den kryper fram längs marken. Men den är någonting annat. Visserligen är den mer eller mindre släkt med båda två, men likafullt vår enda representant av en alldeles egen växtfamilj, Selaginellaceae. Familjen består av ett enda släkte, Selaginella eller mosslumrar på svenska, men släktet i sin tur omfattar ungefär 700 arter spridda över hela jorden. Och det är antagligen bara en liten rest av vad som funnits tidigare. För cirka 300 miljoner år sedan, under karbon, dominerade olika lummersläktingar växtlivet på land och bland fossil från den tiden har man också funnit många liknande Selaginella.
Liknar både lummer och mossor
Mosslumrar liknar lummern i sitt växtsätt med en krypande stam från vilken det växer ut mer eller mindre upprätta skott. Det är de små och späda bladen som får den att likna mossor. Dessa sitter antingen tätt i spiral eller i fyra rader runt stam och skott. I det senare fallet ser skotten tillplattade ut eftersom två av raderna har förhållandevis långa blad och de två övriga mycket kortare. Från den krypande stammen växer det också ut rötter. Om stammen kryper fram ovanpå annan vegetation bildas först så kallade rotbärare som letar sig ner genom växttäcket och bildar rötter sedan de nått ner till marken.
Förökning sker dels vegetativt genom att revor av stammen växer ut i olika riktningar och slår rot allteftersom, men också med hjälp av sporer som befruktats av andra individer så att arvsanlagen blandats. Dessa sporer bildas i sporgömmen på särskilda blad i toppen av skottspetsarna. Bladen med sporgömmen brukar se lite annorlunda ut, vara mer utspärrade eller avvika i storlek.
Selaginella kraussiana Förstora bilden
Odlas kommersiellt
Egenskapen att lätt rota sig har utnyttjats av oss människor i våra hem och trädgårdar eftersom många arter av mosslumrarna är väldigt vackra med sitt regelbundna växtsätt och sin fräscha grönska. De kräver dock rätt miljö för att trivas, vilket för det mesta innebär skugga och relativt hög luftfuktighet. Huvuddelen av släktet Selaginella hör nämligen naturligt hemma i tropiska och subtropiska områden.
Några arter odlas kommersiellt och används som krukväxter för sin egen skull men också som kantdekor eller undervegetation i samplanteringar med andra växter. Den mest kända är Selaginella kraussiana, glansmosslummer, som har sitt ursprung i Afrikas regnskogar men som har naturaliserats i gynsamma delar av Europa, Amerika och Australien, sannolikt spridd från odlingar. I naturen slingrar den fram bland övrig markvegetationen men kan också bilda egna täta mattor i skogsgläntor, längs stigar eller bäckkanter, där den nås av lagom med solljus. Som krukväxt ser den ut som en tät, lite rufsig kudde.
Men det finns också undantag i detta värme- och fuktälskande släkte som har anpassat sig till betydligt mer utsatta lägen. Vår egen Selaginella selaginoides, dvärglummer, vill visserligen ha det fuktigt men har anpassat sig till rejält låga temperaturer. Arten har sin utbredning i hela norra delen av norra halvklotet. I Sverige förekommer den ganska allmänt på fuktig mark av olika slag i norra och mellersta Sverige, men sparsamt ända ner i Götaland.
En annan tropisk art som kan förekomma i odling är Selaginella willdenowii. Den hör hemma i sydostasien men har också etablerat sig i syd- och mellanamerika. I tät och frodig vegetation klättrar den med hjälp av sina flera meter långa revor upp för trädstammar och buskage för att få det ljus den behöver. Det som fångat uppmärksamheten för just den arten är bladen. I halvdunkelt ljus kan de skimra som om de vore självlysande i allt från blått till brons. På engelska kallas den därför ”Electric fern"
Ett fåtal klarar sig utan fuktig värme
Men det finns också undantag i detta värme- och fuktälskande släkte som har anpassat sig till betydligt mer utsatta lägen. Vår egen Selaginella selaginoides, dvärglummer, vill visserligen ha det fuktigt men har anpassat sig till rejält låga temperaturer. Arten har sin utbredning i hela norra delen av norra halvklotet. I Sverige förekommer den ganska allmänt på fuktig mark av olika slag i norra och mellersta Sverige, men sparsamt ända ner i Götaland.
Några arter har även anpassat sig till riktigt torra miljöer, till exempel Selaginella uliginosa som finns i Australien och Selaginella lepidophylla från ökenartade områden i mellanamerika till sydvästra USA. Den senare saluförs som så kallad uppståndelseväxt och kallas falsk Jerikoros här hemma. Det är en liten, tätt tuvad art som rullar ihop sig till en boll om den utsätts för torka en längre tid, men lever upp igen och vecklar ut sig när den får vatten.
Text: Marianne Hamnede
