Lummer, till vardag och fest

Lummerväxter (klassen Lycopsida) är en artrik och mycket gammal växtgrupp som hör till ormbunksväxterna. Det finns idag över 1000 arter som tillsammans finns representerade över nästan hela jorden i vitt skiftande miljöer och klimat. Men även om de har stor spridning, utgör de knappast något dominerande inslag i floran numera. Lummerväxterna hade i stället sin blomstringstid för ca 300-350 miljoner år sedan, under karbon. Då var landmassorna sedan länge koloniserade med gröna växter, men lummersläktingarna var en av de första växtgrupper som började växa till på höjden tack vare den nyvunna förmågan till sekundär tjocklekstillväxt av stammen. De vann på så sätt fördel över andra genom att nå upp i solljuset. Till slut utvecklades stora trädlika och skogsbildande arter som kunde bli över 30 m höga.

Lummerväxterna består av rot och stam med spiralställda eller motsatta blad. Stammen förgrenar sig mer eller mindre och kan växa krypande längs marken eller, som i tropikerna, i annan vegetation utan markkontakt, som epifyter. Sporgömmena sitter på speciella blad som ofta är samlade i axlika bildningar i grenspetsarna.

I Sverige har vi 9 arter uppdelade på några olika familjer och släkten. De flesta av dessa växer skyddat på skuggiga, fuktiga ställen i skogen, men några trivs i mer exponerade miljöer som på torra hedar, i fjällen, eller på våta stränder.

Två av våra arter förknippas mer än andra med namnet "lummer", nämligen mattlummer, Lycopodium clavatum, och revlummer, Lycopodium annotinum. Dessa var förr allmänt kända bland folk därför att de nyttjades för olika ändamål.

Båda två har plockats in för att smycka huset till fest, eftersom de behåller sin grönska även som torra och växer som levande girlanger. Man klädde lampor och ramade in dörröppningar, och kunde också väva eller fläta ihop hållbara dörrmattor av revorna. Detta skattade bestånden hårt och fortfarande är inte "lummern" särskilt vanlig runt städerna. Smyckningen kunde också ha en allvarligare innebörd. Åtminstone mattlummern ansågs ha magisk kraft och användes som besvärjelse mot häxor och annan trolldom. Kvinnor klädde t o m sig själva för att vara riktigt säkra genom att binda rankor runt midjan.

Sporpulvret från dessa två, som kallas nikt, samlades också in förr, i stor skala. På den tiden när apoteken själva blandade och beredde sina olika medikamenter, rullades pillren avslutningsvis i nikt så att de inte skulle suga åt sig fukt och klibba ihop med varandra. Nikt användes också direkt för att pudra sårytor och på så vis påskynda läkningen.

Men nikt hade sin betydelse också i mer festliga sammanhang. Det brinner explosionsartat utan rökutveckling vilket utnyttjades till bl a till blixteffekter på teatrarna. Fortfarande kan nikt få förgylla laborationerna i skolan med "blixt och dunder". Sporerna består till 50 % av olja.

Släktnamnet Lycopodium kommer från de grekiska orden lycos och podos som betyder varg resp fot. Det är sannolikt den mjukt ludna mattlummern med sitt smygande växtsätt och tasslika grenspetsar som givit upphov till associationerna. På danska heter de ulvefod.

Läs mer:
Fler kryptogamer