Typiskt för släktet kambräknar är att de har två olika typer av blad, fertila blad där sporgömmesamlingarna sitter, samt sterila blad. Arterna är oftast små eller medelstora, men det finns också en del större arter. Utseendet är varierande, men de allra flesta har enkelt pardelade blad som sitter enstaka eller i tuvor, men några få arter är klättrande och det finns även vissa som ser ut som små trädormbunkar. Kambräknar växer vanligen på marken och oftast i fuktiga miljöer.

I Sverige finns bara en vildväxande art, kambräken B. spicant. Den förekommer främst i sydvästra Sverige, vanligen på fuktiga och skuggiga platser. Arten har ett mycket typiskt utseende med sina enkelt parflikiga blad som sitter i en tuva och de två olika typerna av blad, fertila blad och sterila blad. De sterila bladen är mörkgröna och något läderartade, de kan bli upp till fyra decimeter långa, utåtböjda till nedliggande och är gröna även på vintern. De fertila bladen är upprätta och kan bli ända upp till 75 centimeter långa, de sitter innanför de sterila bladen och vissnar ner på hösten. Kambräken kan knappast förväxlas med våra andra ormbunkar, men den kan vara ganska svår att få syn på.

Som prydnadsväxter utomhus odlas ibland två arter av kambräknar, kambräken B. spicant och dvärgbräken B. penna-marina. Flera andra arter odlas som rumsväxter, till exempel palmbräken B. gibbum som ser ut som en trädormbunke och stubb-bräken B. brasiliense.

I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns två exemplar av kambräknar, Blechnum blechnoides och Blechnum procerum, som är insamlade under kapten James Cooks första resa. Båda är från Nya Zeeland och båda är samlade år 1769 eller 1770 av Joseph Banks och linnélärjungen Daniel Solander.

Det vetenskapliga namnet Blechnum kommer av grekiskans blechnon, vilket var namnet på en ormbunke hos Dioskorides.