Hitta hit:
T-bana: Universitetet
Frescativägen 40

Ordinarie öppettider:
Tisdag–fredag 11–17
Lördag–söndag 10–18

  • Huvudmeny
Månadens kryptogam 3(1), januari 1999

Spåmossa, en vanlig mossa på brända platser

Månadens kryptogam januari 1999

Spåmossa
Spåmossan, Funaria hygrometrica, har fått sitt namn av att kapselskaftet vrider sig när det torkar respektive återfuktas. Som när det gäller andra hygroskopiska rörelser (vilka beror på förändringar i fuktigheten) hos växter, svampar och djur kan man alltså på kapselskaftets rörelser se när luftfuktigheten förändras. Spåmossan är dock på inget sätt unik när det gäller hygroskopiska rörelser i kapselskaftet, eftersom sådana verkar förekomma hos de flesta bladmossor utom de där kapseln sitter på ett kort eller mycket kort skaft.

Spåmossan är en bladmossa som vanligen känns igen på sina sporkapslar. Dessa ser ut som krökta päron i miniatyr och sitter på ett par centimeter långt skaft. När de är gamla och torkar blir de längsfårade. Själva mossplantan har en speciell, lite gulgrön färg, som ibland kan prägla större ytor när arten förekommer i större mängder. Bladen har relativt stora celler.

Trots att en annan mossart heter brännmossa (Ceratodon purpureus) är det spåmossan som är vår mest karakteristiska bladmossa på brandplatser. Det verkar som om den lättare än många andra mossarter klarar av de höga halterna av bland annat kväve- och fosforföreningar som bildas efter bränder. Där skogsbränder har gått fram kan man ibland efter något år se enorma mängder av spåmossa. Även på mindre brandplatser är arten karakteristisk. När halterna av närsalter efter några år har sjunkit till mer normala nivåer konkurreras spåmossan snabbt ut av andra arter. Spåmossan växer även som ogräs i växthus och på bar jord i mer eller mindre störda miljöer.

Text: Lars Hedenäs