Även om gametofyten, den gröna mossplantan, är speciell genom att både bladen och deras celler är förhållandevis stora, är det sporofyten som väcker störst uppmärksamhet. Det är speciellt hypofysen, sporkapslarnas nedre del, under den sporproducerande urnan, som drar till sig blicken. Hos långskaftad parasollmossa, S. sphaericum, är hypofysen röd och bildar en kula som är något bredare än urnan. Den blodröda komossan, S. vasculosum, har en djupröd kula som är betydligt bredare än urnan medan komossan, S. ampullaceum, har en hypofys som ser ut som ett rakt ljusgrönt till ljusrött päron, med den smala änden neråt. De arter som gett upphov till namnet parasollmossor är dock de röda och gula parasollmossorna. Dom har röda respektive gula, upp till 1,5 centimeter breda, parasoll-liknande hypofyser. Hos den gula parasollmossan, S. luteum, är parasollen svagt välvd, medan parasollens kanter hos den röda, S. rubrum, oftast är tydligt nerhängande. Vår sista art heter liten parasollmossa, S. melanocaulon. Den har en parasollformad hypofys som är blekgul och ungefär hälften så stor som den hos gul parasollmossa.
Förutom den långskaftade parasollmossan har alltså alla arterna mer eller mindre iögonfallande hypofyser. I och med att många plantor och ibland två eller tre arter växer tillsammans kan det bli riktigt vackra färgklickar i våra våtmarker. Parasollmossor är vanligast från norra Svealand och norrut, men ibland stöter man på dem även längre söderut. Tyvärr verkar det dock som om blir allt sällsyntare i landets södra delar.
Vad har då de kraftigt förstorade hypofyserna för funktion hos parasollmossorna? De har faktiskt två funktioner. Dels producerar de doftämnen som lockar till sig spillningslevande flugor, dels skyltar de så att flugorna ska hitta dem lätt. När flugorna luras att landa på parasollmossornas sporkapslar fastnar det sporer på flugornas ben och hår. Sporerna sprids därefter till nytt substrat med flugorna när dessa besöker färsk spillning för att bland annat lägga ägg.