Hitta hit:
T-bana: Universitetet
Frescativägen 40

Ordinarie öppettider:
Tisdag–fredag 11–17
Lördag–söndag 10–18

  • Huvudmeny
Månadens kryptogam 1(7), september 1997

Kopparmossor, speciella mossor på ovanliga underlag

Månadens kryptogam september 1997

Bladceller hos nickkismossa. Foto: I. Bisang.
Kopparmossor är en samlingsbeteckning för en grupp ganska ovanliga mossor, som ofta hittas på kopparhaltiga substrat. Arterna i denna grupp hör till några få släkten, men alla arter i dessa släkten växer inte på detta substrat. Inte heller är släktena särskilt närstående varandra. Bland de svenska mossorna är bladmossorna nickkismossa Mielichhoferia elongata, kopparkismossa M. mielichhoferi och koppargrimmia Grimmia atrata de mest typiska kopparmossorna. Ibland räknas även levermossorna päronsvepmossa Gymnocolea inflata, varieteten acutiloba och kopparmikromossa Cephaloziella massalongi dit, men dessa är möjligen inte lika extrema i sina substratkrav. Utanför Sverige är våra arter vitt utbredda, och det finns även ytterligare arter av kopparmossor, som delvis hör hemma i andra släkten än våra arter.

Det som förenar kopparmossorna är deras speciella växtplatser. Arterna växer i klippskrevor, eller ibland på jord, och substratet ser ofta speciellt ut redan för blotta ögat. Man hittar ofta vitaktiga eller blå missfärgningar eller utfällningar på klippor som hyser kopparmossor, och mäter man pH i jorden som samlats i mosstuvorna ser man att detta är mycket lågt, hos våra arter mellan 2,4 och 4,5. Ibland är också halterna av koppar höga i substratet, upp till 675 ppm (miljondelar), men i andra fall är halterna inte högre än vad man vanligen hittar i jorden under andra mossor, ungefär 30-80 ppm. Det verkar alltså som om låga pH-värden är viktigare än höga kopparkoncentrationer för att kopparmossorna ska trivas. Eftersom sulfidmalmer (exempelvis kopparmalm) ger upphov till låga pH-värden finns det emellertid ganska ofta koppar där man hittar dessa arter.

På grund av kopparmossornas substrat har det föreslagits att man skulle kunna använda sig av herbariematerial för att hitta idag okända förekomster av kopparmalm. Om det är ett bra förslag eller ej tål dock att diskuteras, eftersom de flesta av våra relativt få förekomster av kopparmossor ligger i fina naturområden i norra delen av fjällkedjan.

Våra två arter i släktet kismossor Mielichhoferia bildar någon eller några centimeter höga och mycket täta, blå- eller gulgröna kuddar. De liknar mycket andra arter i nickmossfamiljen, där de hör hemma, och första ledtråden när det gäller att känna igen dem är därför ofta just bergets bergets speciella utseende. Hittar man sporkapslar är dessa äggformiga. Koppargrimmian bildar ett par centimeter höga, mörkgröna eller svartgröna tussar på fuktiga klippor. Till skillnad från de flesta andra grimmior saknar koppargrimmia hårudd i spetsen på bladen.

Text: Lars Hedenäs