Av de cirka 7 300 växter som Carl von Linné beskrev i sitt klassiska verk "Species plantarum" är endast 80 stycken lavar. Idag är omkring hälften av totalt 32 000 sporsäcksvampar beskrivna som lavsvampar, eller det vi i dagligt tal kallar för lavar. En av de arter som Linné beskrev, tillika en av de mest iögonfallande, är vägglav, Xanthoria parietina (parietinus, vägg-, det vill säga växande på väggar). Den har en världsvid utbredning och är också en av de vanligaste Xanthoria-arterna. I Sverige finns den i större delen av landet utom längst i norr. Särskilt bra trivs den på kalkstensklippor och kalkstensblock i synnerhet om dessa också är fågelgödslade men den kan bli nog så talrik och spektakulär på stammarna i halvgamla aspbestånd och på fågelgödslade strandklippor av urberg. Liksom många andra lavar gynnas den av nitrat- och fosforhaltigt damm och är därför valig längs vägar, kring landgärdar och intill odlade fält (Moberg & Holmåsen. 1982. Lavar, en fälthandbok, Interpublishing). Av samma anledning trivs den på så kallade fågeltoppar d v s klippor och block på vilka fåglar gärna sätter sig och med sin spillning bidrar till ett högt näringsvärde.
Vägglav har haft sin farmakologisk betydelse. Den finns utgiven i Fristedts exsickat "Sveriges Pharmaceutiska växter" och på etiketten står: "Är använd ss. bitter, slemmig, närande, men under närvarande århundrade framför all ss. chasurrogat mot intermittenta febrar."
Ett närbesläktat lavsvampsläkte är orangelavarna, Caloplaca. Liksom Xanthoria är många av dessa också orangegula till orangeröda och innehåller parietin varför de reagerar med kalilut på samma sätt som arterna i släktet Xanthoria. Orangelavarnas bål är emellertid skorplik, inte busk- eller bladlik.