Urnlav, Tholurna dissimils

Urnlaven är en ovanlig och på många sätt lite udda busklav. Den hittades första gången (som man känner till!) 1828 av norrmannen W. Boeck, som plockade den tillsammans med några andra lavar och lite blomväxter under en resa från Oslo till Dovre. Han noterade inte var han tog den, så nu i efterhand kan vi aldrig få veta, och han satte inget namn på den. År 1860 hittade J. M. Norman den igen på Naeverfjeld i trakten av Lillehammer och han beskrev den först kortfattat som en ny art under namnet Podocratera dissimilis, sedan mer utförligt tillsammans med detaljerade teckningar och gav den då namnet Tholurna dissimilis som den fortfarande heter.

Spännande nyhet

Den nya laven rönte tydligen stort intresse eftersom flera andra lichenologer och forskarkolleger sedan besökte Naeverfjeld för att få se den och samla egna kollekter. Det kan vi se i museets samlingar där dessa kollekter hamnat så småningom. Henschen, Barth, Zetterstedt och Wickbom hör till dem som har samlat urnlav från Gudbrandsdalen under 1860-talet. Man spred också kunskap om den nya laven genom att ge ut den i olika exsickat* (man skickade dubblettexemplar) till olika forskare runt om i Europa. Trots det blev uppgifterna om nya fynd väldigt få fram till 1930-talet.

I början på 1900-talet kom dock mer omfattande inventeringsarbeten igång, och flera sedemera mycket betydelsefulla lichenologer gav sig i kast med att kartlägga lavfloran i Sverige och våra grannländer. Sten Ahlner var en av dem. Han tog sig runt i Norden på lättviktsmotorcykel (eller under kriget på vanlig cykel) för att studera särskilt barrträdens lavar, däribland urnlaven.

Inte så vanlig

Under dessa resor hittade Ahlner urnlav på många nya platser, men fortfarande inom ett rätt begränsat område, nämligen de centrala delarna av skandinaviska fjällkedjan samt på några platser längs den norra delen av finskryska gränsen. På senare tid har urnlav också rapporterats från västra delarna av Nordamerika (Kaskadbergen) och centraleuropa (Alperna), men laven måste fortfarande betraktas som ovanlig. I Sverige är den rödlistad och hör till hotkategori 2, sårbara arter.

Att urnlaven betraktas som hotad beror på att det inte finns så mycket av den, men också på att den har mycket speciella krav på växtmiljön. Man finner den i höglänta områden på gamla tätvuxna, risiga granar (i Nordamerika även på Abies) med mycket långsam tillväxt. Oftast på träd som står som ensamma utposter ovanför barrskogsgränsen, men ibland även ute på myrar. Urnlaven växer företrädesvis på levande grenar och skott (de med gröna barr) i övre delen av dessa senvuxna träd, och tycks ha svårt att klara konkurrensen från andra lavar då grenen eller hela trädet dör.

Ensam i sitt släkte

Urnlaven är den enda arten i släktet Tholurna, och den liknar heller ingen annan lav. Artepitetet dissimilis betyder också olik. Bålen är några cm i diameter, grå och kuddlik och täcks nästan helt av millimeterhöga, fingerlika utskott som spretar åt alla håll. I spetsen på varje utskott sitter en urnlik bildning som är själva fruktkroppen och som bildar stora mängder svarta sporer när den mognar och liksom ”sotar”.