Långskägg, Usnea longissima, naturens julgransgirlang

Långskägg (Usnea longissima) är världens längsta lav och kan bli uppåt 10 meter. Vanligtvis är de frihängande delarna runt 50 cm. Den har ett speciellt växtsätt då den hänger mellan grangrenarna precis som en girlang.

Långskägget har en blekt gröngrå bål som är ogrenad eller sparsamt förgrenad. Den har en ljus huvudstam som är 1 - 2 mm bred. Bålen saknar barkvävnad och är rikligt försedd med 1-2 cm långa sidoutskott (fibriller) I Sverige har aldrig fruktkroppar hittats. Arten är mycket svårspridd och tycks främst sprida sig via fragment från bålar som blåser över till träd i närheten. Man vet inte om soredier har någon roll vid spridning av arten.

Arten är numera väldigt sällsynt i Sverige. Den växer i huvudsak på gran i gamla naturskogar. Eftersom den är mycket känslig för uttorkning och vindpåverkan kräver den hög och jämn fuktighet. För att inte fuktigheten på växtplatsen ska förändras behöver den ha minst 10 hektar sammanhängande skog, något som numera är sällsynt på grund av hyggen. Långskägg finns i spridda områden från Värmland upp till Medelpad och Västerbottens kustland. I Europa är det bara Norge som har ordentliga populationer av långskägg kvar. Man ska främst leta efter den i gammal granskog på hög höjd, vanligen 500-600 meter över havet i ett vindskyddat läge. Gärna i fuktiga skogar i bergbranter med nord- eller nordost-läge.

Troligtvis har man tidigare använt långskägg som prydnad till julgranar, men dessa uppgifter är obekräftade. I kinesisk läkekonst har långskägg använts i pulvriserad form för att behandla utvärtes hudinfektioner och sår.

ASIO-klasser har tagits fram av skogsforskare och beskriver hur brandbenägen en plats är. Man kan därmed få en bild av hur urskogen sett ut och det är viktigt vid skogsskötsel och naturvårdsåtgärder. En A- klassad skog i ASIO brinner i stort sett aldrig. Den består bland annat av blöta skogsmarker och fuktiga marker med hög örtvegetation och det är här man kan hitta långskägg.

Text: Elin Ohlsson