Islandslav, Cetraria islandica

Hos oss påträffas islandslav vanligen i hällmarkstallskog, ofta tillsammans med renlavar (se månadens kryptogam december 1998) men den går också långt upp i skoglösa fjällmarker. Även om den varierar en hel del till form och färg är islandslav lätt att känna igen på sina bruna, platta lober, till skillnad från de grå eller gulgröna, trinda grenarna hos renlavarna.

Islandslav kan med fördel användas som människoföda eftersom den innehåller ett stärkelseliknande ämne, lichenin.

Westring skriver i sin bok Svenska lafvarnas färghistoria * från 1805 att redan 1683 träffade Urban Hjärne under sin tid som Brunns-Medicus i Medevi en islänning som visade honom islandslav och att Hjärne sedan "åt den i flera dagar och mådde mycket väl därav". Westring gjorde själv anrättningar på laven "... som smakade rätt väl, och hvilken troligen skall vara rätt mycket födande" och han åt den "... med en sauce af eggula, grädde, socker, litet hvetemjöl och helt litet kardemumma. Han var så lös, att han smälte i munnen, och besvärade på intet sätt magen efteråt. " Westring tyckte att "Såsom föda för både menniskor och kreatur har den företräde för alla sädesslagen; ty lika vigt hvetemjöl ger mindre föda".

Till skillnad från det, enligt hans åsikt, värdelösa, ännu i våra dagar omtalade barkbrödet talar han för den förträffliga islandslaven: "Allmogen hade ännu ej lärt att begagna den till ett helsosamt, välgörande och smakligt födoämne. I Elfdalen och flerstädes i Dalarne samlas mellanbarken af tall, hvarföre otroligt mycket skog fälles, hvarav de med tillsats af helt litet mjöl bereda sig ett bröd, hvilket ökar armods-eländet med mera sjuklighet; ty som denna bark är nog stoppande så få de deraf trånsot, lungsot, vattensot, mjeltsjuka och ögonsjukdommar. Vi undervisade dem om sättet att draga mycken nytta af denna laf, såsom ett helsosamt födoämne, som ensamt kan ersätta både bröd och såfvel, och återställa helsans friska hull och hy på deras nu gulbleka och uttorkade kinder".

Westring menar också att islandslav har stort medicinskt värde. "för läkar-vettenskapen gifver den ett medel verksamt i många sjukdomar." ... "I första och andra graden (stadium) af lungsot vet jag intet mera allmänt och verksamt medel, och en nog vidlyftig erfarenhet har övertygat mig därom. Jag kunde skrifva en hel bok, om jag skulle anföra alla lyckliga kurer som jag gjort med lafven". Han räknar upp ett antal sjukdomar och åkommor som kan botas med islandslav: trånsot, skörbjugg, blodstörning, maghosta, slemhosta, kikhosta, magens svaghet, uppkastning och kronisk diarré.

Inte nog med att islandslav är både nyttig och hälsosam den går också att utnyttja som färglav. Naturligtvis skriver Westring även om detta: "Färgkonsten kan draga mycken nytta av denna laf, i synnerhet till bottenfärger för grönt och blått; ty den sätter en fast grundfärg på godset. Den är ett sjelfständigt färgstoft, som genom beredning kan göras ännu fullkomligare. Färgämnet utdrages lätt, och man får i synnerhet bruna färger af flerahanda nyanser, som äro rätt vackra och moderna".

Till er som vill prova islandslav för färgning eller födoämne kan sägas att eftersom den är så vanlig kan man utan dåligt samvete samla den. Westring har även på denna punkt något att säga: " ... denna laf har, för sin stora nytta, företrädet framför alla lafvar, och bör således samlas, då den kan användas till så många behov. Tillgången är ock så ymnig, att flera hundrade, ja tusende skepp:d kunna årligen samlas." Nåja, idag bör vi väl nöja oss med att samla den enbart till husbehov.

Text: Anders Tehler

* Westring, J. P. 1805. Svenska lafvarnas färghistoria, eller sättet att använda dem till färgning och annan hushållsnytta. Stockholm. Se också bild av titelsida.