Det lösa jordtäcket

Berggrunden är hela tiden utsatt för vittring och erosion. De lösa vittringsprodukterna kan sedan transporteras vidare genom ras och skred, eller av vind, vatten eller glaciäris. Där de avsätts utgör de det lösa jordtäcke som överlagrar den fasta berggrunden.

Vittring och erosion

De bergarter som är blottade vid jordytan är hela tiden utsatta för nedbrytande krafter - vittring och erosion. Med vittring menas den nedbrytning av det fasta berget som sker genom mekanisk och kemisk påverkan. Sprickor i berget vidgas av rötter; vatten i sprickor fryser och utvidgas, vilket leder till frostsprängning; saltutfällning i sprickor i ökenområden kan ha likartad effekt. Den kemiska vittringen är mest märkbar hos kalkstenar, som relativt lätt löses upp av surt vatten, så att stora underjordiska grottsystem bildas i kalkstensområden. Men många andra mineral, såsom fältspater och glimmer, bryts långsamt ner till finkorniga lermineral genom kemiska reaktioner nära markytan. Genom upplösning längs korngränser leder den kemiska vittringen till att de enskilda mineralkornen i bergarten frigörs. Kvarts, som är hårt och motståndskraftigt mot kemisk omvandling, kvarstår i form av kvartssand då andra mineral brytits ned.
 
Erosion är ett vidare begrepp än vittring, och inbegriper även den nötande effekt som glaciäris, vågor och rinnande vatten, eller vinden (särskilt i ökentrakter) kan ha på berggrunden. Likaså kan erosion även inbegripa den fortsatta transporten av det lösbrutna materialet av glaciärer och inlandsisar, bäckar och floder, eller av vinden, tills det att det sedimenterar, i havet eller på botten av någon sjö. Ofta sker erosionen i en för oss omärklig takt, men ibland kan ras och skred längs branta bergssidor eller störtfloder framkallade av kraftiga regn ge dramatiska effekter. Höga bergskedjor är utsatta för kraftig erosion som mejslar ut landskapet: spetsiga toppar och branta stup med nedrasat material under, djupt nedskurna raviner och V-formade dalar bildade av forsande vattendrag, breda U-dalar formade av glaciärer. Även om erosionen ger upphov till dramatiska landformer är slutresultatet en utplaning av bergskedjan till en flack landyta nära havsytans nivå.

Sten och grus, sand och lera

Det frigjorda materialet - bergartsfragment och enskilda mineralkorn - kan indelas efter sin kornstorlek. Flera olika skalor finns, i Sverige används oftast en skala konstruerad av den svenske kemisten och geologen Albert Atterberg:

Tabell: Kornstorleksskala enligt Atterberg

De lösa jordarterna

Vittringsprodukterna från berggrunden utgör huvudbeståndsdel i det lösa jordtäcke som täcker en stor del av det fasta berget. I områden som ej varit utsatta för någon nedisning avspeglar ofta jordtäcket direkt den underliggande berggrunden. I varma och fuktiga länder är jordtäcket ofta resultatet av kemisk vittring av berggrunden till stort djup under lång tid, exempelvis tropikernas rödfärgade järnrika lateritjordar. I Sverige och andra länder som varit utsatta för kvartärtidens nedisningar är en stor del av det lösa jordtäcket avsatt av den senaste inlandsisen eller dess smältvatten, i samband med avsmältning av inlandsisen för ca 10 000 år sedan. Den gren av geologin som sysslar med kvartärtidens nedisningar och de jordarter dessa lämnade efter sig benämnes därför kvartärgeologi.

Morän

Liksom berggrunden består av olika bergarter, kan jordtäcket indelas i olika jordarter, bildade på olika sätt. Oftast består dessa av en blandning av grövre och finare material. Det gäller i allra högsta grad vår vanligaste jordart i Sverige, morän, vilken består av allt från stora block och stenar, via grus och sand, ner till finaste lera. Detta material skrapades loss och transporterades infryst i inlandsisen som en osorterad massa, och när isen smälte blev denna massa liggande på markytan som ett täcke av morän. Högre, skogtäckt mark består ofta av morän, omväxlande med kala berghällar, medan moränen i svackorna ofta täckts med andra jordarter.

Ibland avancerade isen framåt under en kallare period, och plogade då upp en moränvall, en ändmorän, framför sig, innan den åter smälte bort. Genom Öster- och Västergötland löper ett särskilt markant system av sådana vallar, den Mellansvenska ändmoränzonen, vars fortsättning i södra Finland, Salpausselkä-ryggarna, dämmer upp de finska sjösystemen. Ibland består sådana moränvallar till stor del av stora flyttblock. Enstaka flyttblock kan ibland ha blivit kvarlämnade av ett smältande isberg, så att de nu återfinns till synes omotiverat mitt ute på ett gärde.

Isälvssediment

Smältvattenälvar från inlandsisen lämnade mer rundat och sorterat material efter sig, i form av rullstensgrus och sand i rullstensåsar och floddeltan utanför iskanten. På sina håll finns vidsträckta sandfält, med sanddyner bildade av vinden, exempelvis i närheten av Mora i Dalarna. Längs de norrländska älvdalarna avsattes finkornigare material, mo och mjäla, i vilket branta raviner och nipor kan skäras ut.

Lersediment

Det allra finkornigaste materialet, lera, avsattes långt från iskanten i svackor i den dåvarande havsbottnen, områden som nu efter landhöjningen utgör lertäckta slättområden och dalar. Den lera som avsattes under själva isavsmältningen, glacialleran, har omväxlande ljusa och mörka årsvarv likt trädens årsringar. Dessa varv har gjort det möjligt att göra upp en detaljerad s.k. lervarvskronologi för isens avsmältning. Lera avsatt senare, s.k. postglacial lera, saknar sådana tydliga årsvarv.

Organiska jordarter: dy, gyttja och torv

I jordarter avsatta efter istidens slut kan även ingå en stor andel organiskt material, förutom mineralpartiklar av olika storlek. Dy och gyttja, avsatta på botten av fjärdar och insjöar, är sådana organiska jordarter: dy består endast av organiskt material, medan gyttja är en blandning av dy och lera. Torv, bildad av dåligt förmultnad mossa, är ytterligare ett exempel på en organisk jordart. Torvmossar kan bestå av flera meter av torv, ibland med gyttja, lera och morän under. En sådan sekvens avspeglar förändringen i miljö på platsen sedan istiden: moränen avsattes vid istidens slutskede; leran i det öppna havet efter det att isen dragit sig tillbaka; gyttjan i en grund havsvik eller insjö som snörts av från havet genom landhöjningen; torven bildades i det kärr eller den mosse som skapades på platsen när sjön växte igen. Torvmossen är på detta vis ett miljöarkiv. Genom att studera pollen och andra växtrester i borrkärnor från torvmossar kan geologerna få en bild av hur vegetation och klimat förändrats under tiden efter istiden.

Matjorden

I det översta markskiktet - det vi i dagligt tal kallar matjord eller kort och gott jord - ingår också organiskt material (mull) från förmultnade växter. Matjorden bildar ett skikt på några decimeters tjocklek. Dess sammansättning beror både på underliggande jordart och på klimat och vegetation på platsen. Beroende på dessa faktorer talar man om olika jordmåner, typiska för ett viss område. Den i Sverige vanligaste jordmånen, typisk för barrskogsområden, kallas med ett ryskt ord för podsol. Denna visar en tydlig skiktning: överst ett lager av ännu ej nedbrutna växtrester (förna), därefter ett matjordslager bestående av en blandning av mull och mineralpartiklar, under detta en blek urlakningshorisont (blekjord) från vilket nedsipprande surt markvatten fört bort en rad näringsämnen, bl.a. järn, och under denna en rödfärgad anrikningshorisont (rostjord) där järnet fällts ut som rostpartiklar, ibland så att det bildats hårda kakor av rost (en blandning av järnoxider och järnhydroxider) med fastkittade gruskorn och småstenar. Allra underst finns den opåverkade mineraljorden.

Text: Åke Johansson