Hitta hit:
T-bana: Universitetet
Frescativägen 40

Ordinarie öppettider:
Tisdag–fredag 11–17
Lördag–söndag 10–18

  • Huvudmeny

Plattektonik och kontinentaldrift

Jordskorpan är för närvarande uppdelad i sju stora plattor och ett tiotal mindre. Dessa rör sig i förhållande till varandra med en hastighet på några centimeter om året.

De sju stora plattorna är Eurasiska, Nordamerikanska, Sydamerikanska, Afrikanska, Indo-Australiska, Antarktiska och Stilla havs-plattan.

I strikt bemärkelse består dessa plattor av jordskorpan plus den övre fasta delen av manteln. Jordskorpan och den övre delen av manteln tillsammans kallas litosfären, efter det grekiska ordet för sten, och plattorna bör då helt korrekt benämnas litosfärs-plattor. De flesta av dessa omfattar dessutom både kontinental och oceanisk jordskorpa eller litosfär. Lite vardagligt och förenklat brukar man dock kalla dem för kontinentplattor, vilket också används i fortsättningen här.

Den bakomliggande drivkraften bakom kontinenternas rörelser anses vara strömmar i den underliggande plastiska delen av manteln, som i sin tur orsakas av radioaktivt alstrad värme i jorden inre. Som mer direkt orsak till plattrörelserna brukar nämnas "ridge push" och "slab pull". Med "ridge push" menas att oceanbottnen pressas utåt åt båda hållen från oceanryggarna (se nedan) när nytt material tränger upp längs dessa. Med "slab pull" menas att oceanbottenplattan dras mot en subduktionzon (se nedan) där den genom sin tyngd dras ned i manteln av gravitationen, ungefär som när en bordsduk som hänger ner för mycket på en sida dras ner på golvet.

Med undantag av Stilla havs-plattan består de stora plattorna av både kontinentskorpa och oceanskorpa. Oceanskorpan nybildas ständigt vid oceanryggarna, och förbrukas i subduktionszoner nära kontinentkanterna, medan kontinenterna likt isflak passivt följer med de underliggande mantelströmmarna. Kontinenterna bryts sönder, driver sakta isär och kolliderar på nytt, så att mönstret av oceaner och kontinenter hela tiden förändras.

Jordskorpans plattor och plattgränser. Bild: Naturhistoriska riksmuseet.

Jordskorpans plattor och plattgränser. Från Naturen berättar, Naturhistoriska riksmuseet 1989.

Idén om kontinentaldriften

De första ideerna om kontinentaldrift kom redan i början på 1900-talet, bland annat från den tyske meteorologen Alfred Wegener. De baserades på hur exempelvis Afrikas och Sydamerikas landkonturer tycktes passa ihop, men också på utbredningen av vissa fossil och på geologiska strukturer som gick att följa från en kontinent till en annan.

Samtidens geologer var dock skeptiska, eftersom de bakomliggande mekanismer Wegener föreslagit inte kunde fungera. Först under 1960-talet fick kontinentaldriftsteorin i sin moderna tappning - plattektoniken - sitt genombrott.

Mätningar av magnetisering 

Bevisen kom då bland annat från undersökningar av djuphavs-bottnarnas struktur och topografi, där ett mönster av djuphavsgravar och sammanhängande oceanryggar framträdde. Mätningar av magnetiseringsriktningen i oceanbottnarnas bergarter fick stor betydelse.

Dessa bergarter innehåller magnetiska mineral, framför allt magnetit, vars kristaller ställer in sig efter det jordmagnetiska fältets riktning när bergarten stelnar - som små kompassnålar. Av någon anledning, hittills inte klarlagd, byter detta fält riktning med ojämna mellanrum. Någon eller några gånger per miljon år blir magnetisk nordpol sydpol och vice versa. Detta avspeglar sig i bergarternas magnetiseringsriktning.

Mätningar från fartyg visade ett zebrarandigt mönster hos oceanbottnarna. Band av omväxlande nordriktad och sydriktad magnetisering visades, symmetriskt runt de mittoceana ryggarna. Mönstret förklarades bäst om havsbottnen bildades vid den mittoceana ryggen för att sedan gradvis bli äldre ju längre bort man kom från denna åt båda hållen. På så sätt föddes idén om oceanbottenspridning.

Schematisk skiss av havsbottnens struktur

Oceanbottnen runt en spridningszon. Ömsom nordriktad (grå) och sydriktad (grön) magnetiseringsriktning. Tidsskalan visar oceanbottnens ålder och när polomkastningar inträffat de senaste fem miljoner åren.

Zebramönster vid Reykjanesryggen. Bild från "Jordens utveckling" i serien "Vetenskapens Värld", Fogtdals förlag 1988.

Zebrarandigt mönster av omväxlande nord- och syd-riktad magnetisering av havsbottnen runt Reykjanesryggen, en del av den Mitt-atlantiska ryggen söder om Island.

Riftzonen vid Thingvellir på Island. Foto: Åke Johansson.

Thingvellir - platsen för det isländska Alltinget i äldre tid - är beläget mitt i riftzonen mellan den Nordamerikanska plattan (till vänster på bilden) och den Eurasiska plattan. Sprickan Allmannagja (bilden) löper längs den västra sidan av den centrala riftdalen.

Mätningarna av magnetiseringsriktningar tydde samtidigt på att kontinenterna rört sig i förhållande till de magnetiska polerna.

Pejling och GPS

De slutliga bevisen för att kontinenternas rör sig har kommit från pejlingar med radioteleskop mot avlägsna stjärnor. Med dessa pejlingar kan man beräkna avståndet mellan två radioteleskop, belägna på två skilda kontinenter, på några centimeter när.

Upprepas mätningarna med några års mellanrum fås en signifikant skillnad, som är ett mått på kontinenternas inbördes rörelse. På senare år har även GPS-teknik använts på liknande sätt för att mäta olika kontinenters rörelser i förhållande till varandra.

Fenomenen får sitt sammanhang

Den plattektoniska teorin har inneburit att många geologiska fenomen som tidigare setts isolerade nu kan sättas in i sitt plattektoniska sammanhang, något som har lett till en revolution inom geologin. Det gäller jordbävningar och förkastningsrörelser, vulkanism och bildning av olika malmtyper, bergartsbildning, deformation av berggrunden och bildning av höga bergskedjor.

Kontinentpusslet

Det innebär en annan helhetssyn på jordklotet och dess geologiska utveckling, med återkommande kontinentkollisioner med tillhörande bergskedjebildning och bildning av stora superkontinenter, som sedan spricker upp och bryts sönder igen. Genom att följa olika geologiska strukturer - gamla nederoderade bergskedjor, svärmar av diabasgångar, storskaliga förkastningar - från en kontinent till en annan kan man försöka rekonstruera kontinentpusslet i förgången tid och se hur kontinenterna hängt ihop.

Liksaså ger plattektoniken en förklaring på jordytans nuvarande utseende och storskaliga topografi, med kontinenter och oceaner, riftdalar och höga bergskedjor, oceanryggar, djuphavsgravar och vulkaniska öbågar.

Den plattektoniska cykeln

De plattektoniska processerna följer ett cykliskt förlopp, från uppsprickning av en kontinent, bildning av ny oceanskorpa och subduktion av denna, till kollision av kontinentfragmenten och bergskedjebildning, följd av ny uppsprickning (se bild nedan).

Uppsprickning (riftning)

Strömmar i manteln tänjer ut kontinentskorpan och kan få den att börja spricka upp. En riftdal bildas, exempelvis den Östafrikanska riftdalen. Med tiden kan sprickdalen vidga sig så att en smal havsarm bildas, såsom Röda Havet, och de två kontinent-fragmenten skiljs åt.

Oceanbottenspridning

Riftzonen har blivit en oceanrygg, längs vilken uppsmält material från manteln tränger fram och bildar ny basaltisk oceanbotten-skorpa. Oceanen vidgas alltmer och kontinenterna skjuts allt längre från varandra.

Ett exempel är Atlanten med den Mitt-atlantiska ryggen. Oceanryggarna bildar ett sammanhängande nätverk av undervattens-bergskedjor. Där vulkanismen är särskilt kraftig kan topparna nå upp ovan vattenytan, ett exempel är Island.

Vissa vulkaniska öar är dock inte knutna till oceanryggarna utan har sitt ursprung i isolerade heta fläckar, hot spots, av mantelmaterial som tränger upp, exempelvis Hawaii.

Subduktion och öbågevulkanism

Med tiden börjar den äldre, avsvalnade ocean-skorpan sjunka tillbaka ned i manteln. En subduktionszon bildas, ofta utmed en kontinentkant. Längsmed subduktionszonerna löper djuphavs-gravar, upp till 10 000 meter djupa. Innanför dessa bildas kedjor av vulkaner när uppsmält material från den sjunkande ocean-plattan eller ovanliggande mantelkil tränger upp till ytan.

Därigenom sker en nybildning av kontinental jordskorpa. Om subduktionen sker precis intill kontinentkanten, som utmed Sydamerikas västkust, kan en hög bergskedja med vulkaner bildas. Om subduktionen sker längre ut till havs bildas en vulkanisk öbåge av typ Japan eller Indonesien.

Kontinentkollision och bergskedjebildning

Oceanen krymper i bredd allteftersom subduktionen tar överhand över oceanbottenspridningen. Till sist kolliderar kontinent-områdena på ömse sidor med varandra, berggrunden pressas ihop, veckas och förtjockas, och en hög bergskedja bildas.

Ett aktuellt exempel är Himalaya och dess fortsättning västerut genom Iran, Kaukasus, Mindre Asien och Balkan till Alperna. Genom denna kontinentkollision och bergskedjebildning är den plattektoniska cykeln fullbordad.

Den plattektoniska cykeln (från "Naturen berättar", Naturhistoriska riksmuseet 1989).

Den plattektoniska cykeln.

Läs mer

Mer information om plattektonik finns bland annat på
USGS sidor om plattektoniklänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

En powerpoint-presentation om jordklotets byggnad, plattektonik och kontinentaldrift för skolor (högstadium och gymnasium) framtagen av Naturhistoriska riksmuseet och Föreningen för Geologins Dag: Plattektonik och kontinentaldriftPowerpoint