Karbon

För 299-359 miljoner år sedan var det Karbon.

Karbon börjar med ett varmt och fuktigt klimat, men andra hälften är betydligt kallare och torrare.I början av karbon höjs syrehalten i luften till aldrig tidigare uppnådda nivåer. Samtidigt sjunker koldioxidhalten och den globala temperaturen och perioden runt slutet av karbon - början av perm är en tid då koldioxidhalten och jordens medeltemperatur är på ungefär samma nivåer som de vi upplever idag.

Sänkningen av koldioxidhalt och temperatur sker samtidigt som superkontinenten Pangea fortsätter att formas. Då det nu finns landmassor som sträcker sig från pol till pol som hindrar fri cirkulation av havsvatten och dessutom en stor landmassa (vid sydpolen) som kan bära ett istäcke, uppfylls förutsättningarna för en istid.

Stora delar av Gondwanaland runt sydpolen täcktes av ett tjockt istäcke i miljontals år under den sista hälften av karbon.

Första barrväxterna

Runt ekvatorn i det fuktiga och varma klimatet breder skogar och sumpmarker ut sig med en rik flora som domineras av lummerväxter, fräkenväxter och ormbunkar. Dessa förökar sig med sporer vilket gör dem beroende av ett vatten. Många arter var träd, till exempel Lepidodenron och Sigillaria, och kunde bli upp till 40 meter höga. Två grupper av nakenfröiga växter (gymnospermer) utvecklas i karbon, nämligen fröormbunkar och cordaiter. Mot slutet av karbon dyker de första formerna av barrväxter upp men de får sin huvudsakliga utbredning senare. Fynd av mossor och svampar (sporsäckssvampar och basidiesvampar) hittas i karbon.

Perioden har döpts efter de rika kolförande (carboniferous på engelska) lagren från den tiden som finns på norra halvklotet. Det mesta stenkol som bryts i kolgruvor på norra halvklotet idag bildades av ej helt nedbrutna växtrester från de karbonska skogarna. Stenkol som bryts på södra halvklotet idag bildades av växter som levde under perm, i den så kallade Glossopteris-floran.

Många primitiva groddjur

I haven skedde inga större förändringar efter utdöendena i slutet av devon. Armfotingar, skalbärande bläckfiskar och olika tagghudingar var vanliga. Trilobiternas artrikedom har dock minskat. Efter att pansarhajarna (placodermer) och de flesta käklösa fiskarna försvunnit i slutet av devon ökade mångfalden av snabbt av hajar och strålfeniga fiskar som tog över de lediga nischerna. Kvastfeniga fiskar och lungfiskar finns kvar men på en blygsam nivå.
De fyrfota ryggradsdjuren fortsätter att utvecklas i karbon, både i vatten och på land. Många olika grupper av primitiva groddjur uppstår i karbon som senare försvinner i perm och trias. Temnospondyler är en den dominerande gruppen groddjur i karbon. En divers grupp som innehåller både små, ödlelika former och större rovdjur.

De första kräldjuren (amnioter), som klarar ett liv helt på land utan närhet till vatten, uppstår. Under större delen av karbon var de små och obetydliga men ökar i mångfald mot slutet av perioden, och kommer att bli den dominerande gruppen i perm. Amnioter kallas de djur som lägger skalförsedda ägg, eller som härstammar från dem, som "kräldjur", fåglar och däggdjur.

Stora djur

Den höga syrehalten under karbon tros vara en orsak att vissa insekter, spindlar och andra artropoder (leddjur) blev så stora under karbon. Det flög omkring trollsländor med ett vingspann på upp till 70 centimeter , en landlevande mångfoting (Arthropleura) blev 1,8 meter lång, och det fanns 50 centimeter stora skorpioner. De allra flesta landlevande leddjuren var dock normalstora. Insekterna fick vingar i karbon.