Serengeti - savannernas savann

I Serengeti hittar man en stor mångfald av framför allt däggdjur som gnu, giraff och buffel. Här sker den världsberömda vandringen av framför allt vitskäggig gnu från savannen till buskområdet i norr. För att savann ska kunna skapas krävs ett varmt klimat med torrperioder.

Serengeti nationalpark i Tanzania är ett av världens mest unika naturområden. Namnet Serengeti stammar från maasaiernas 'siringet', vilket ungefär betyder 'ett utvidgat område'.

Djurlivet

Det mest framträdande och berömda inslaget i Serengeti är dess fauna. Här hittar man den största koncentrationen av savannlevande djur i hela Afrika, och kanske även i hela världen. Enbart antalet gräsätare, herbivorer, kan uppgå till cirka 2,5 miljoner individer. Däggdjur dominerar faunan. Det finns omkring 30 arter herbivorer och 13 arter stora rovdjur. I mångfalden av gräsätare, bara för att nämna några få, finns gnu, zebra, olika gaseller, topi, elefant, buffel, giraff och kongoni. Serengeti är också berömt för sitt fågelliv, och drygt 400 arter har observerats.

Vandringen

Det mest spektakulära, och världsberömda skådespelet är dock migrationen, vandringen av herbivorer, och då främst vitskäggig gnu som just nu i Serengeti har en populationsstorlek av cirka 1,5 miljoner individer. Ett likartat men inte identiskt flyttningsmönster har även zebra och thomsongasell.

Från november till januari, mestadels beroende på när de 'korta' regnen börjar, rör sig den huvudsakliga djurmassan österut och västerut i maj i slutet av de 'långa' regnen. I själva verket är det kontinuerliga förflyttningar, så kallade minimigrationer, under hela året, men vid två iögonenfallande tillfällen rör sig merparten av djuren öster- respektive västerut. Den definitiva starten av det stora uppbrottet kommer snabbt, och kan orsakas av en plötslig väderförändring som till exempel en kraftig regnstorm. När huvudmassan av gnuer startat sin vandring mot väster i maj förflyttar de sig från savannen med kort gräs till buskområden i norr och i väster där det finns permanent vatten. Här stannar de under de närmaste fem månaderna tills de 'korta' regnen börjar. Då börjar de återtåget till grässavannerna, och därmed avslutas ett års vandringscykel.

Gräs och naturtyper

Det man i första hand förknippar Serengeti med är de stora, öppna grässavannerna där stora flockar av gräsätande hovdjur drar fram. Det är i de södra delarna man finner savannerna som kan delas in i tre olika typer:

• Savannen med de korta gräsen Digitaria macroblephora och Sporobolus ioclados,
• Savannen med de dominerande långa gräsarterna Themeda triandra och Pennisetum mezianum,
• Savannen med det mellanstora gräset Andropogon greenwayi.

Men det finns även andra naturtyper. I centrala delen kommer akaciasavannen med paraplyakacia och knappt 40 andra akaciaarter in i bilden. Här lämnas det oaptitliga, drygt meterhöga trådgräset i fred, och det kan se ut som om det är det dominerande gräset efter det att de stora hjordarna gått fram här och ätit de bättre smakande gräsen.

I norr sticker utspridda granitkullar, kopjes, upp bland ställvis tät skog, och längst i väster finns vidsträckta lövskogar och svarta lerslätter. I övrigt finner man galleriskogar, låglandsskog med myrrabuskar (Commiphora) och gråhårsakacia (Acacia gerrardii) och höglandsskog med rödtornsakacia (Acacia lahai) och vitbarksakacia (Acacia seyal).

Dessutom hittar man även bäckar, sjöar och berg, vilket, allt sammantaget medför att viltrikedomen är stor och mångformad.

Savannen

Två huvudförutsättningar krävs för att det skall bildas savann. Den ena är att det skall vara ett varmt klimat året om med en eller två torrperioder. Den andra andra är att det skall finnas fleråriga gräs. Dessutom är eld en viktig faktor, men den är mer oförutsägbar. Gräsen har nämligen en unik förmåga att växa ut igen och grena sig från skottbasen via tillväxtvävnader, så kallade interkalära meristem, när de skadats eller betats av. När gräsen betas regelbundet stimuleras de till ny tillväxt, vilket medför att vi har detta gräshav i Serengeti.

Savannekosystemet har uppstått genom miljoner års samutveckling mellan gräs och gräsätatare, och under påverkan av bränder. Som alla ekosystem är även detta föränderligt. Skulle till exempel antalet gräsätare minska drastiskt, och därmed även avbetningen, skulle området snabbt komma att domineras av ett litet antal arter som snabbt kan växa sig stora, det vill säga det skulle bli skog. När betet återkommer blir det genast en selektion för mindre arter, och därmed en betydligt större variation av antalet arter.

Gräsens utnyttjande

Födobehovet tycks vara den största orsaken till att vissa djur vandrar från en plats till en annan. Gnu och zebra äter nästan enbart gräs, men av olika kvalitet. Thomsongasell däremot äter förutom gräs gärna dikotyledoner, tvåhjärtbladiga växter, och då särskilt proteinrika frukter. Zebror tolererar gräs av den sämsta och grövsta kvaliteten, och är därför den första av de tre arterna som intar ett område med högt gräs. Gnuer kommer därefter i betessuccessionen och förser sig med de något bättre delarna av gräset som zebrorna inte betat av. Slutligen kommer de små thomsongasellerna som kräver högkvalitativ föda. Där gnuerna har betat har det kommit upp nytt färskt gräs samtidigt som de har exponerat andra örter som tidigare varit svåråtkomliga bland de långa gräsen.

Födotillgång

Migrationerna bestäms följaktligen av födotillgången, som i sin tur är beroende av regn. Årliga variationer i migrationsmönstret är relaterat till nederbörden. Djuren utnyttjar savannerna endast om de kan producera tillräckligt med gräs. Under torrperioder utnyttjar åtminstone gnuerna de våtare och skogrikare områdena. Denna flexibilitet är nödvändig i en miljö där nederbörden är mycket flukturerande.

Flock

Att gå i grupp och äta tillsammans har ofta tolkats som att vara ett skydd mot rovdjur, men detta beteende anses även ha betydande energikonsekvenser för de betande djuren. Betet minskar givetvis höjden på gräset, men tämligen nyligen genomförda studier visar att koncentrationen av biomassan ökar till mer än det dubbla i ett betat område jämfört med ett obetat. Intensivt bete medför att gräsen måste växa ut fort igen och därmed får de nya och energirika skott hela tiden. En gräsätande individ i en flock anses då få större möjligheter att beta energirikare gräs av hög kvalitet, vilket ökar effektiviteten av födointaget.

Topi

I Serengeti finns en av största koncentrationerna av topi i Östafrika. Deras hemområden kan vara från några få till många hundra kvadratkilometer, eftersom de inom vissa områden kan vara nomadiska medan de i andra är nästan migratoriska. Åtskilliga studier har demonstrarat att de äter nästan enbart gräs. Eftersom de är exklusiva gräsätare selekterar de bort tvåhjärtbladiga komponeneter i gräsmattan. Deras selektion av gräs är heller inte konstant, en gräsart som föredrogs en säsong kunde avvisas en annan. Till exempel föredrogs fingergräset i stället för bambugräset under torrsäsongen, men tidigt under den våta säsongen, då nytt gräs höll på att växa upp, föredrogs bambugräset. När gräsmattan mognat återvände fingergräset som favorit. Detta visar att topi förmodligen är mer beroende av gräsets tillväxtstadium än av vilken art det är.

Rovdjur

Fyra framträdande rovdjursarter, predatorer, finns i Serengeti. De är lejon, leopard, gepard och fläckig hyena. För inte så länge sedan kunde vildhunden räknas in bland de betydande predatorerna, men den är i dag väldigt ovanlig. De nämnda rovdjuren lever av kött från nyligen dödade större herbivorer, och därför kunde man antaga att de ockuperar samma eller liknande ekologiska nisch. Så är emellertid inte fallet utan de utnyttjar oftast olika sektioner av hela biomassan av det potentiella bytet. Det gör de av olika orsaker varav några är relaterade till biotopen, några till jaktmetoden, några till storleken och några till den sociala organisationen hos arten. Man skulle kunna tro att rovdjuren tar en stor del av gnuerna, men av tio gnuer som dör är det bara en av dessa som blivit dödat av ett rovdjur. Djur som inte blivit slagna av rovdjur blir dock fort uppätna.

Alla fyra predatorer är opportunister som snabbt tar till vara om de hittar ett djur som är skadat eller att det hamnat på en plats där de är lättare att fånga. Geparder är de enda som endast äter kött som de själva slagit. I motsats äter leoparder, lejon och hyenor (i stigande ordning) as av djur som blivit dödade av andra individer eller av andra orsaker.

Jaktbeteende

Lejon och hyenor lever och jagar i sociala grupper medan gepard och leopard jagar ensamma. Gruppjagande predatorer, lejon och hyenor, har möjlighet att ta större byten än solitärt jagande rovdjur. Under vissa omständigheter är fördelarna med gruppjakt sannolikt att det sociala levnadssättet kan upprätthållas och stärkas. Det är uppenbart att socialiteten hos dessa arter är ett ytterst komplext fenomen, och det finns i dag inget entydigt svar på varför vissa arter lever socialt och andra inte. Just nu studerar man lejon i Serengeti, och ibland kunde en lejoninna med radiosändare ses. Alla rovdjursarter skiljer sig åt i sina jaktmetoder. Dessa skillnader skulle kunna relateras till den sociala organisationen hos både jägare och byte, och söka ge en förklaring till samexistensen av skilda rovdjur.

Gepard

Geparder jagar med hjälp av smygteknik och sin enorma hastighet, upp mot 100 km/timme, och springer ifatt sitt byte. De fäller inte bytet enbart genom att slå omkull det. De använder sig högst sannolikt även av den stora, vassa och skarpt krökta klon, som sitter en bit upp på frambenens insida. Har de inte lyckats slå bytet inom några hundra meter ger de upp, troligen beroende på att de inte kan tolerera ytterligare stegring av kroppstemperaturen. Sådana höghastighetsjakter kräver både någorlunda fri sikt (avsaknad av hindrande buskar, träd och liknande) vilket även kan förklara varför geparder endast jagar i fullt dagsljus. Geparder är det enda rovdjur som endast äter vad det själv slagit. En egenhet som den har, är att den ej kan dra in klorna, vilket de andra kattdjuren kan.

Hyena

Hyenor jagar i grupp och i öppet landskap. De kan förfölja ett djur upp till tre kilometer innan de kastar sig över det utmattade bytet. Naturliga hinder är säkerligen ett mindre besvär för förföljaren än för den jagade, men kan, icke desto mindre, ibland vara till nackdel då det kan vara svårt att observera det bortflyende bytet. Vanligtvis jagar hyenor nattetid då deras nattsyn kan vara till fördel jämfört med bytesdjurets.

Lejon

Lejon använder i stort sett samma jaktteknik som leoparder, men de jagar i grupp. En grupp lejon sprider ut sig runt ett tilltänkt byte, och smyger sig på det. När bytesdjuret blir varse ett lejon rusar det åt motsatt håll, och kan då komma inom räckhåll för andra lejon som kan fånga det. Gruppjakt hjälper lejon att jaga framgångsrikt i en biotop med mindre naturligt kamouflage än vad det annars skulle ha behövts, och den sker oftast nattetid.
Lejon
Däggdjurskranier Lejon

Fågelliv

Fågellivet på grässavannerna är inte särskilt varierat. De jättestora strutsarna ser man, ofta i klungor, på långt håll. I övrigt är det mer eller mindre markbundna fåglar som dominerar. De mest karaktäristiska är koritrapp, sekreterarfågel, schalows stenskvätta, rödnackad lärka, olika flyghöns, kronvipa och praktstare. I lufthavet är rovfåglar som gamar, örnar, falkar och hökar en vanlig syn. Den vackra gycklarörnen är omisskännlig med sin svarta och vita vingtäckning och med den påfallande korta och rostbruna stjärten. Gycklarörnen är en extrem segelflygare, och det är inte många gånger man får se den ta något vingslag sedan den kommit upp på vingarna. Kommer man till en akacia sitter det ofta en dominikaneränka i toppen, och ser vi ett litet buskage är det inte ovanligt att i det hitta sittande dvärgbiätare med kanske en praktstare under.

Historia

Serengeti skyddades första gången 1921, men fick nationalparksstatus först 1951. Området är knappt 15 000 kvadratkilometer stort, och i Tanzania är det enbart viltreservatet Selous som är större. Serengeti ligger mellan Ngorongoros högländer i söder och, i norr i gränslandet mellan Tanzania och Kenya där Serengeti övergår i Maasai Mara. Höjden över havet varierar mellan 920 och 1 850 meter.

Här hittar du fler blider

Klicka på djuret eller fågelns namn så kommer du till bilden.