Det sydamerikanska Pantanal (uttalas ungefärligen 'pantanao') är ett av de största våtmarksområdena i världen. Området är livsviktigt för många arter som häcknings- och övervintringsplats. Området består mestadels av låglänt, säsongsvis översvämmad mark där vattnet kommer från Rio Paraguay och dess tillflöden som rinner ner från Brasiliens cerrado, eller planalto (centralplatån).
Det täcker cirka 210.000 km2, mestadels i Brasilien men även i delar av Bolivia och Paraguay. Det finns nästan inga vägar, och man tar sig fram med små propellerplan, båtar och hästar. Använder man terränggående bilar måste man ha mycket god lokalkännedom.
Pantanal är artrikt, men har få arter som är knutna enbart till detta område. Det är ett ungt område som fortfarande utvecklas, och våtmarkerna är livsviktiga häcknings- och övervintringsområden för många arter. Pantanal betraktas som ett extremt viktigt återhämtningsområde för arter som haft det problematiskt och besvärligt i närliggande områden. Hotade och rödlistade arter kan häcka här, vilket medför att de i framtiden har potential att återkolonisera tidigare utbredningsområden. Pantanal är en oerhört viktig reserv för generalistarter.
Knappt 500 fågelarter är iakttagna och cirka 425 arter häckar här. Man hittar ingen endemisk art, även om ockrabröstad taggstjärt (en ugnfågel) har sin hvuudsakliga utbredning i Pantanal.
Jabirustork och hyacintara är flaggskeppsarterna i Pantanal. Jabirun är världens största stork, och är mycket ovanlig i sitt övriga utbredningsområde. Här är den fortfarande ganska vanlig, och har man tur kan man hitta det stora risboet högt upp i ett träd.
Den globalt hotade hyacintaran är stor, upp till en meter lång, och är den största medlemmen i papegojfamiljen. Markägarna har insett värdet av att ha stora aror på sina marker eftersom de drar till sig turister. Hyacintaror och andra stora aror, som blågul ara och grönvingad ara, ökar just nu sin numerär i Pantanal, och man kan både se och höra dem skräna i små flockar.
Nämnas bör väl även den stora strutslika nandun, Brasiliens största fågel, som inte är
en ovanlig syn i Pantanals gräsmarker.
Många fåglar är vanliga i Pantanal. Under vintern kan man exempelvis se upp till tjugo savannvråkar per dag.
Brasiliens största fågel, den strutslika nandun.
Blågul ara ökar just nu sin numerär i Pantanal. Foto: Anders Jihmanner.
Savannvråk. Foto: Anders Jihmanner.
Man hittar jättetukaner, toco, i hela östra Sydamerika. De finns i trädtoppshöjd i den tropiska regnskogen. Annars undviker de dock tät regnskog och föredrar mer öppna områden. De observeras ofta nära människor där de kan knapra i sig frukter som även vi vill ha.
Jättetukaner känns lätt igen på den raka flykten då de snabbt slår med de korta vingarna 3-4 gånger och sedan glider alldeles rakt fram ett tag innan de åter slår några snabba slag med vingarna. Flykten ser närmast parodiskt ut och påminner mest om tecknad film.
Funktionen hos den stora näbben är fortfarande svårförklarad, men den kan spela en avgörande roll i uppvaktningen av det motsatta könet. Som försvarsvapen är näbben mer skrämmande än som egentligt vapen. Mot predatorer utgör näbben inget eller litet skydd.
När jättetukaner skall sova lägger de näbben på ryggen och viker stjärten över huvudet. Fågeln blir bara en boll av fjädrar.
Fast jättetukanen inte är en hotad art löper den en viss risk. Tukaner har illegalt fångats, och fångas för att användas som sällskapsdjur. Det är många som dör i onödan under de långa transporterna. Om efterfrågan på levande jättetukaner försvann så skulle hotet mot den försvinna.
Det finns tre arter värnfåglar (familjen Anhimidae bland andfåglarna), och en av dem hittar man i Pantanal. Tofsvärnsfåglar är stora och kan väga upp till 4 kg. Sitt svenska namn har de fått på grund av det mod och den skicklighet varmed de värnar och värjer sig och ungarna mot predatorer. Här kommer de stora horntaggarna, som finns på vingarna, till användning.
Värnfåglarnas mycket kraftiga läten ligger bakom deras engelska trivialnamn 'screamer'.
Snäckglador är hotade fåglar eftersom deras naturliga, vattennära häckningsområden minskar på grund av mänsklig exploatering. De övervintrar i södra Pantanal, och man hittar dem i och kring sötvattensområden. Snäckor är deras basföda. Det är äppelsnäckor (Ampullariidae), och då främst arten Pomaceae paludosa som är stapelfödan.
Snäckglador kan dock ta mindre sköldpaddor då äppelsnäckor inte finns att få tag i. Snäckglador är sociala, och ser man en fågel brukar man även få syn på flera andra i samma område.
Det finns många spektakulära djurarter att beskåda i Pantanal. Den mest berömda är jaguaren, som är det i storleksordning tredje kattdjuret efter tiger och lejon. Jaguarer, liksom pumor, jagades tidigare mycket kraftigt, både för 'sportens' skull och för att skydda boskapshjordarna mot angrepp. Numera har attityden förändrats och markägarna har insett värdet av eko-turism, det vill säga att ha ovanliga och spektakulära vilda djur och fåglar i sin egen närhet. Därför har både jaguarer och pumor börjat öka i antal.
Den hotade jätteuttern vara nära att försvinna på 1960- och 1970-talen då den tjuvsköts närmast till utrotning i Amazonasdelen. Denna ljudliga och dagaktiva sötvattenslevande utter har även den åter kommit tillbaka till många områden.
Andra intressanta djur man kan se i Pantanal är vattensvin i stora mängder, enstaka låglandstapirer, näsbjörnar lokalt, manvargar sällsynt, en och annan ozelot, sumphjortar, trädmyrslokar, pampashjortar, många krabbätarrävar samt flera jättemyrslokar.
124 däggdjursarter är observerade i Pantanal.
Den mest påtagliga reptilen i Pantanal är den systematiskt nyligen urskiljda arten pantanalkajman eller yacaré, som egentligen bara betyder kajman. Den är oerhört vanlig och kan säkerligen räknas i miljoner. Den kan ses i alla typer av vatten- och kärrområden. Tidigare sköts kajmaner i stora antal, men den jakten är numera, i princip, under kontroll.
Även den gula anakondan är en mycket vanlig art, men den är betydligt svårare att få syn på. Vintertid ligger den gärna i de vattensamlingar som återstår. Den blir 2-3 meter lång.
177 arter kräldjur finns representerade i Pantanalregionen. Dessuotom finns det 41 arter groddjur.
De mytomspunna pirayorna är vanliga i floderna. Det finns många olika arter av dem och de är lätta att få syn på. Det går även lätt att fånga dem med hjälp av endast ett metspö, rev, bete och krok. Man kastar i, rör om häftigt med spöspetsen och drar sedan upp linan och får då oftast med en handflatestor piraya.
En cirka 20 cm lång fisk fotograferades när den vilade vid en strandkant i floden Río Negro, nära fazenda Barra Mansa. Lokalbetokningen kallar den 'panito', och säger att det är jätteutterns favoritfisk. Den kan vara en mal som heter Ageneiosus polystictus, men som tidigare inte är känd från Mato Grosso, utan i floder uppströms Manaus i Amazonas.
Det finns cirka 3.500 kärlväxter noterade från Pantanal, men ingen känd endemisk art. Det är dock relativt obekanta områden rent floristiskt, och det finns många arter kvar att upptäcka.
Många av djuren, och en del fåglar är främst nattaktiva, så att efter solens nedgång söker man efter dem med hjälp av en mycket kraftig lampa, vilket kan vara synnerligen givande. Denna spotlight-sökning kallas här för jaguaretê. Många av de som sköter lampan är synnerligen skickliga, och alla som är med på lastbilsflaket kan få se djuren bra. Lampskötaren letar efter reflexer från djurens ögon, och när väl djuret är infångat i ljuskäglan verkar det oftaste inte bry sig sjärskilt om de nya ljusförhållandena.
Krabbätarrävar, vattensvin, pantanalkajmaner, tornugglor och nattskärror som nakunda och azteknattskärra är vanliga att få se. Mindre vanliga är jättemyrslokar och större tandnattskärra. Har man riktigt stor tur kan man även få se manvarg, ozelot och jaguar.
Det finns en mosaik av naturtyper i Pantanal. Det beror i stor utsträckning av hur översvämmade de blir, vilken jordmån och topografi det är, samt den fauna och flora som kommer in från närliggande områden.
De dominerande biotoperna är gräsmarker, träddungar på sandmark och rent cerradolandskap (det vill säga sandsavann och låg torrskog).
Pantanal verkar ha klarat sig betydligt bättre än Amazonas, vad gäller avverkning av skog.
Dessutom finns det i mindre utsträckning sumpområden och liknande våtmarker, olika typer av skogar samt flytande vegetationsmattor.
Brasiliansk ko.
Den huvudsakliga ekonomiska aktiviteten har sedan slutet av 1800-talet varit boskapsuppfödning. Cirka 96% av det brasilianska landområdet är privatägt, och 80% av detta är extensiv utnyttjat för boskapsskötsel. Några av de enorma rancherna, fazendas, har tillhörande ytor om mer än 100.000 hektar. Här finns betydligt fler kor och hästar än människor.
Ett stort tack till Riksmusei Vänner för bidrag till resan.
Foto, där inte annat anges: Lars-Åke Janzon