De larver som vi oftast hittar ute i naturen är fjärilslarver. Mångformigheten bland fjärilslarverna är mycket stor, och det är inte alltid lätt att veta vilken typ av fjäril det är man ser.
Larvens spolformade kropp består av huvud, en treledad framkropp och en tioledad bakkropp, men de två kroppsdelarna är inte tydligt åtskiljda.
Huvudet, som är tydligt skilt från resten av kroppen, har sex punktögon och på undersidan stora käkar. Ryggdelen är ofta täckt av tätare eller glesare borst.
Bröstfötter i rött, bukfötter i grönt.
På varje framkroppsled finns ett par korta, ledade kloförsedda ben, bröstfötter. Det är dessa fötter som sedan blir fjärilens ben.
På bakkroppslederna 3, 4, 5, 6 samt på sista leden finns oftast ett par bukfötter. De är egentligen inga fötter utan snarare korta utväxter som teleskopaktigt kan skjutas fram och tillbaka.
På undersidan av bukfötterna finns en häftskiva som dels är glatt och dels består av en krans mikroskopiska borst. I spetsen på sista bakkroppsleden sitter anus som är omgiven av tre par hudflikar.
Larven utvecklas i ägget, och kan efter ett par, tre veckor äta sig ur ägget. Det primära är nu att växa. Larvens hud växer eller tänjs inte efterhand som larven blir större. Därför måste den byta hud flera gånger, ömsa. Oftast ömsar den tre till fyra, innan den är fullvuxen.
När larven ömsat hud för sista gången övergår den i puppstadiet.
Larv av makaonfjäril, Papilio machaon Längd: 40-50 mm. Foto: Lars-Åke Janzon
Larven är hjälplös, mjuk och utan möjlighet att snabbt dra sig undan en fiende, till exempel en fågel. De flesta larver som lever ovan jord har därför utvecklat en skyddsteckning som gör dem svåra att upptäcka.
Andra arter, som till exempel makaonfjärilen (Papilio machaon), har utvecklat tydliga varningsfärger, som kompletterats med ett osmaterium. Osmateriet, ett Y‑format hornliknande organ, kan vid fara skjutas ut mellan huvud och framryggen. På osmateriet mynnar stora körtlar vars sekret har en skarp och obehaglig lukt.
Större snabelsvärmarens analhorn. Foto: Lars-Åke Janzon.
Ofta håller de sig även gömda under dagen för att komma fram och äta under nattens mörka timmar.
Många tror att det mjuka och ofarliga analhornet (tappen eller snabeln) felaktigt sitter i framändan och är en tagg.
Larverna ser ut på många olika sätt. De kan ha smågreniga utskott och tornar, eller vara korthåriga med enstaka borstlika hår på talrika små vårtpunkter, eller så kan de vara nästan nakna. Förutom den vanliga larvformen kan utseendet vara så att de är tjockast på mitten, ha en högvälvd rygg eller ha en bredare gråsuggelik form.
Apollofjäril, Parnassius apollo. Längd: 40-50 mm. Foto: Lars-Åke Janzon
Sorgmantel, Nymphalis antiopa. Längd: 50-55 mm. Foto: Lars-Åke Janzon
Körsbärsfuks, Nymphalis polychloros. Längd: 45-50 mm. Foto: Lars-Åke Janzon
Det mest utmärkande hos svärmarlarverna är analhornet, ett hornliknande utskott, på sista leden. Det saknas endast hos en av våra svenska arter. Larverna av våra allmännare arter är vanligen tjocka och stora, kala och gröna med snedstrimmor i olika färger.
Ligustersvärmare, Sphinx ligustri. Längd: 80-100 mm. Foto: Lars-Åke Janzon
Större (Allmän) snabelsvärmare, Deilephila elpenor. Längd: 60-80 mm. Foto: Lars-Åke Janzon.
Brunsprötad skymningssvärmare, Hyles gallii. Längd: 60-70 mm. Foto: Lars-Åke Janzon
Läs mer om större (allmän) snabelsvärmare
Det finns inget gemensamt kännetecken för spinnarlarverna. Många gånger är de kraftigt håriga, men de kan även vara nakna, ha håren samlade i tofsar eller borstar, ha vårtor, vara puckelförsedda eller vara snigelliknande.
Liten påfågelspinnare, Saturnia pavonia. Längd: 50-70 mm. Foto: Lars-Åke Janzon
Aprikosspinnare (allmän fjädertofsspinnare), Orgyia antiqua. Längd: 25-40 mm. Foto: Lars-Åke Janzon
Bokspinnare (tätullig harfotspinnare), pudibunda. Längd: 40-45 mm. Foto: Christian Lindh
Björkspinnare, Eriogaster lanestris. Längd: 45-60 mm. Foto: Bert Gustafsson
Gräsulv, Macrothylasia rubi. Foto: Lars-Åke Janzon
Blåhuva, Diloba caeruleocephala, angripen av parasitoidsteklar, vars puppor sitter utanpå larven. Längd: cirka 40 mm. Foto: Lars-Åke Janzon
Den larv som vi oftast ser är den allmänna träfjärilens (trädödarens) (Cossus cossus) larv, som är stor (80‑100 millimeter lång) och rödbrun, se bild nedan. Efter det att den som larv levt och gnagt breda gångar i till exempel pil, asp eller fruktträd lämnar den trädet för att förpuppa sig i marken, och det är då vi brukar kunna se den.
Allmän träfjäril, Cossus cossus. Längd: 80-100 mm. Foto: Lars-Åke Janzon.
Blåfläckig träfjäril, Zeuzera pyrina. I syrénstam och närbild på larv. Foto: Jan Måreby
Larverna, är nästan kala eller sparsamt behårade. De är huvudsakligen nattaktiva. Vanligen är de färgade i jordfärger, men många undantag finns.
De flesta lever av blad eller blommor, men vissa lever av växtrötter.
Absintkapuschongfly, Cucullia absinthii. Längd: 35-40 mm. Foto: Annica Roos.
Typisk nattflylarv, den här ca 50 mm lång. Foto: Lars-Åke Janzon
Grenkungsljuskapuschongfly, Shargacucullia lychnitis. Längd: 35-40 mm. Foto: Lars-Åke Janzon
Larv av alaftonfly, Acronicta alni. Foto: Allan Helm
Lansettvinge, Simyra albovenosa. Längd: 35-45 mm. Foto: Lars-Åke Janzon
Lönnaftonfly, Acronicta aceris. Längd: 40-50 mm. Foto: Lars-Åke Janzon
Det svenska namnet på denna grupp av fjärilar härrör från larvens sätt att förflytta sig. Larverna är vanligen långa och smala, och har endast två par bukfötter.
Mätarlarv. Foto: Lars-Åke Janzon
Larven håller sig fast med bukfötterna och sträcker ut kroppen tills bröstfötterna får ett lämpligt fäste. Sedan släpper den taget med bukfötterna och sätter ner dem strax bakom bröstfötterna - den mäter sig fram.
Många mätarlarver liknar små kvistar när de sitter orörliga på en gren med kroppen stelt utsträckt och fasthållen endast med bukfötterna.
Larver av humlemott, Aphomia sociella, 13 mm långa. Foto: Ulf Carlberg
Larv av småfjäril funnen i gammalt murket virke. Foto: Ulf Carlberg
De enda larver som liknar fjärilslarver är larverna av växtsteklar, men de har som regel fler bukfötter (de gröna på illustrationen nedan). Det bakersta paret bukfötter benämns ibland analfötter (de blå). De röda fötterna är bröstfötterna.
Växtstekellarver har fler bukfötter än fjärilslarver. Bild: Ulf Carlberg
Växtstekellarver, Croesus sp., i alarmställning. Längd: cirka 25 mm. Foto: Lars-Åke Janzon
Skalbaggslarver som lever i kompost känns igen på sitt böjda utseende.
Noshornsbaggens larv (nedan) är den man oftast finner – den kan bli 10 cm lång.
Noshornsbagge, larv. Foto: Lars-Åke Janzon
Larv av husbock. Foto: Ulf Carlberg.
Den upp till 40 mm länga larven av husbocken Hylotrupes bajulus (till höger) lever i ved och är därför mer eller mindre opigmenterad.
Larver av nyckelpigor som lever som rovdjur på bland annat bladlöss. De har skarpa varningsfärger för att undvika att bli uppäten själv. De kraftiga benen ger den god rörlighet i jakt på byte.
Larv av nyckelpiga. Foto: Ulf Carlberg
Larv av sjuprickig nyckelpiga. Foto: Ulf Carlberg
Blomflugelarv av släktet Volucella påträffas ofta inomhus under sensommaren och hösten.
Blomflugelarv. Foto: Ulf Carlberg.
Larven lever av humlor och getingars larver i deras bon, och när fluglarverna är fullvuxna och det är dags att förpuppa sig kommer de fram i våra hus.
Den avbildade larven är cirka 15 mm lång och har en massa på cirka 230 mg.
Chinery, M., 1988, Insekter i Europa. (Stockholm)
Henwood, B. & Sterling, P., 2020. Field guide to the caterpillars of Great Britain and Ireland.(London)
Natinalnyckelns olika band om fjärilar.