Lusflugor

Under sommaren och hösten kan man ibland påträffa 5-10 mm platta krabbliknande flugor på djur och på oss människor. En del av dessa flugor har vingar, andra vinglösa. Det är så kallade lusflugor, en grupp flugor tillhörande familjen Hippoboscidae.

De är alla parasiter på varmblodiga djur. Både flugorna och deras larver har mycket speciella anpassningar för sitt liv. Totalt finns cirka 150 arter i hela världen, varav vi har ett tiotal arter i Sverige.

Livshistoria och speciella anpasningar      

Det mogna ägget passerar sädesbehållarens mynning och befruktas. Därefter passerar det vidare till den bakre och utvidgade delen av honans genitaliekanal där embryonalutveckligen sker. Här vilar larver och suger näring från ett par körtlar hos honan. Larvens matsmältningsorgan är specialiserad, bland annat så är mellantarmen sluten och fungerar som näringsupplag, och baktarmens funktion är som en uppsamlingsplats för exkretionsprodukter.      

Larven föds av honan vanligen som fullbildad larv eller syllsynbt som puppa. När en fullvuxen larv faller till marken förpuppas den i marken och övervintrar. En del larver kan fastna i värddjurets päls. Beroende på art och storlek på larv föder en hona mellan en och några larver åt gången.      

En del arter med välutvecklade vingar kan flyga och finner på så sätt sitt värddjur där de stannar resten av livet. Sedan kan vingarna brytas av (autotomi) när de inte längre behövs. Flugorna och springer omkring i sidled i värddjurets päls eller fjäderdräkt och suger blod eller uppsöker såriga ställen. Vissa av fågelflugorna (ej de svenska arterna) kan överföra husdjursjukdomar.      

Flugan är väl anpassad för ett liv som yttre parasit (ektoparasit). Den har små ögon och korta antenner som är insänkta i fördjupningar på huvudet. Vidare kan sugsnabeln dras in i huvudet. Sugsnabeln är försedd med små vassa tänder i sin spets och kan på så sätt skära hål i värddjurets hud. En annan funktion med dessa tänder är att de hjälper till att förankra flugan vid värddjuret. Flugorna har kraftiga ben med kraftiga klor som är böjda så att de får bra fotfäste.      

För att flugorna inte skall få näringsbrist på grund av sin ensidiga bloddiet, har de mikroorganismer som lever i tarmen och producerar vitaminer åt lusflugorna.      

I Sverige har vi åtta olika arter som har specialiserat sig på olika värdar, klövdjur och fåglar. De vanligaste arterna är de som beskrivs nedan.

Häst- eller nötfluga

Hippobosca equina.

8-10 mm lång; mörkbrun; båda könen har välutvecklade vingar.

Värddjur

Häst, nöt, åsna, mulåsna, harar; tillfälligt på människor och hundar. Flugorna uppehåller sig med förkärlek under svansen och i ljumskarna. Den lever av hudutsöndringar och suger inte blod så ofta. Den uppsöker gärna såriga ställen på kroppen.

Övervintrar oftast som puppa. Flugan förekommer maj - oktober. Har ursprungeligen inkommit med hästar söderifrån.

Hos denna art är larven så stor, så att honans bakkropp ej kan helt omsluta densamma, utan larven har en svart platta baktill som omsluter honans förstorade genitalieöppning. Hon föder en larv.

Namnförklaring

Släktnamnet kommer frå de grekiska orden hippos och bosce betyder häst respektive föda. Artnamnet kommer från det latinska ordet equus som betyder häst. Dessa syftar på flugan liv på hästen.

Hjortfluga

Lipoptena cervi.

4-5 mm lång; mörkbrun; har vingar, som avbryts då flugorna funnit lämplig värd.

Värddjur

Älg, dovhjort, kronhjort, rådjur; "anfaller" människor. Tämligen sällsynt i södra Sverige. Dock kan den dyka upp lokalt i större antal - som nu den varma sommaren 2002. Hanen kan ses flyga omkring i skogsmark, medan honan ofta sitter i toppen av grässtrå eller liknande för att invänta passerande värddjur. Larven förpuppas i marken, företrädesvis i mjuk och fuktig jord.

Namnförklaring

Släktnamnet kommer från de grekiska orden lipo som betyder överge, lämna eller vara förutan, och ptero som betyder vinge, och avseer vingautotomin. Artnamnet kommer från latinets cervus för hjort - vilket syftar på flugans värddjur.

Fårlus

Melophagus ovinus.

4-5 mm lång; saknar helt vingar och svängkolvar .

Värddjur

Får. Förekommer inom de flesta områden där man har får. Rör sig snabbt i fårets päls. Den suger blod, men tycks inte irritera fåren.

En för fåret ofarlig blodparasit kan överföras. Honan föder ett fåtal larver. Övervintrar som puppa som fallit till marken på betestrakter, eller som fastnar i ullen.

Namnförklaring

Släktnamnet kommer från de två grekiska orden melon och phagein som betyder får eller get, respektive att äta. Det latinska ordet ovis i artnamnet betyder får. Dessa ord beskriver flugans liv med fåret som värd. Det avbildade exemplaret är från Zoologiska museets, Lunds universitets samlingar.

Svalfluga

Stenepteryx hirundinis

2-3 mm lång; vingar mycket smala, skärformade vingar, som inte är dugliga för flygning

Värddjur

Svalor. Övervintrar som puppa i svalbo.

Namnförklaring

De grekiska orden stenus och pteron betyder smal och vinge och beskriver flugans smala vingar. Det latinska ordet hirundo betyder svala och anger helt enkelt värddjuret.

Tornseglarfluga

Crataerina pallida

4-5 mm lång, brun; starkt reducerade vingar

Värddjur

Svalor, funnen på ormvråk (tillfälligt?); kan ge sig på människor. Förekommer allmänt i landet.

Övervintrar som puppa i fågelbo. Här kan de kläckas innan de häckande fåglarna hinner återvända, och i brist på dessa värdar kan de ta sig in i hus och sticka människor.

Namnförklaring

De grekiska ordet cratero betyder stark eller kraftig. Rhine betyder fil eller rasp på grekiska, och skulle kunna syfta på sugsnabeln. Alternativt betyder rhis eller rhinos nos eller näbb, och skulle även de kunna syfta på huvudet med subsnabeln. Det latinska ordet pallidis betyder blek, askgrå, att vara blek. Vart det syfta är oklart då flugan brun - såvida inte det exemplar Linné såg var dött och blekt till färgen.

Naturalhistoria      

Av de fåtal arter lusflugor vi har i Sverige, så beskrev Linné fem av dessa redan 1758 i tionde upplagan av Systema naturae per regna tria ordines, genera, species, cum characteribus, differemtiis, synonymis, locis. Han placerade fyra av dessa i släktet Hippobosca. Den femte arten, hjortflugan där han måste ha fått tag på ett vinglöst exemplar, placerar han in systematiskt bland lössen - pediculus betyder lus på latin. Detta sammanfaller väl med släktnamnet Lipoptenas betydelse (se ovan).

Namnförklaring

Familjenamnet Hippoboscidae kommer från de grekiska orden hippos som betyder häst, och bosce som betyder föda eller foder.

Systematik

Rike: Animalia
Stam: Arthropoda
Klass: Insecta
Ordning: Diptera
Familj: Hippoboscidae
Släkte: Hippobosca, Lipoptena, Melophagus, Stenepteryx**, Ornithomya**, Crataerina**)
Äldre ej korrekta stavningar förekommande i litteraturen är Stenopteryx och Orhithomyia. Jämför museets förteckning över Diptera i samlingarna.
Systematik

Litteraturtips

Anthon, H., 1982, Myggor och flugor i färg (Stockholm) [sidorna 58-59, 135-137]
Brink, P., 1963, Hovdjursflugor och fågelflugor, Hippoboscidae. I: Hanström, B. (Red.), Djurens Värld, 3: 439, 442-442.
Chinery, M., 1976, Nordeuropas insekter - en bestämningsbok (Stockholm)
Linnaeus, C., 1747, Västgöta-resa på riksens höglovelige ständers befallning förrättad år 1746 med anmärkningar uti ekonomien, naturkunnogheten, antikviteter, invånarnes seder och levnadsssätt, med tillhörande figurer. (Stockholm) [Senare utgåvor, exempelvis 1978, redigerad av Fries, S. & Edlund, L.-E., och illustrerad av Brusewitz, G.] Linné, C., 1758, Systema naturae per regna tria ordines, genera, species, cum characteribus, differemtiis, synonymis, locis. 10:e upplagan (Holmiae [= Stockholm]). [Faksimilupplaga, 1959 London]
Oldroyd, H., 1964, The Natural History of Flies (London) [Kapitel 18 "Parasites of mammals and birds" sidorna 229-238, figurerna 25-28 såsom separata plancher] de Réaumur, R. A. F., 1748 Memoires pour Servir a l´Histoire des Insectes. Tome sixieme, seconde partie. Suite de l´Historie des Mouches à quatre aîles, avec un Supplément à celle des Mouches à deux aîles.
Theodor, O. & Oldroyd, H., 1964, 65. Hippoboscidae. I: Lindner, E. (Red.), Die Fliegen der Palaearktischen Region, 12: 1-70, Taf. 1-2, 19 Beilagen. (Stuttgart) [Som separata utgåvor i Lieferung 247, 250 och 251]