I motsats till fågelvingar saknar flygande insekters vingar muskelbyggnad. Insekternas vingar består av två kitinlager, som är lagda över varandra. De är förstärkta av ett nätverk av ihåliga ribbor.
Vingarna är enbart effektiva aerodynamiska ytor som kontrolleras från insekternas mellankropp. Vingarna är fästade vid mellankroppen genom kopplingsanordningar, som verkar likt en serie kulleder så att vingarna går att röra i olika riktningar. Insekternas mellankropp är ett komplex av flygmuskler.
Mellankroppen är som en låda med dels stela, dels böjliga väggar. Hos flertalet insekter kommer drivkraften för vingarna från de lodräta och de längsgående vingmusklerna. Vingmusklerna är inte förenade med vingarna, utan med mellankroppens innerväggar.
När mellankroppens form förändras, på grund av muskelrörelserna, så rör sig vingarna. Sättet att överföra kraft från mellankroppen till vingarna varierar från en insektsgrupp till en annan.
Medelstor dagfjäril
Flickslända
Skorpionslända
Trollslända
Ollonborre
Svärmare
Blomfluga
Humla
Husfluga
Stickmygga
Fjädermygga
Knott
5-10
16
30
25-40
50
50-90
120
130
200
600
1000
1046
Dagsländor, små markgräshoppor
Jordhumla, guldbagge
Febermygga
Ekoxe, flicksländor
Ollonborre, kolfjäril, geting
Spyfluga
Ökengräshoppa
Svärmare
Bin, fäbromsar
Bålgeting
Stor trollslända
Styngflygan Cephenomyia pratti
Den högsta kända vingslagsfrekvensen för någon insekt under naturliga förhållanden är 1046 vingslag i sekunden för ett knott av släktet Forcipomyia. Den lägsta vingslagsfrekvensen som rapporterats för någon insekt är 5 vingslag i sekunden för en makaonfjäril Papilio machaon.
Dalton, S., 1978, Insekter i flykten. (Stockholm)
Nachtigall, W., 1969, Hur insekter flyger