Sånglärka

Sånglärka,

Alauda arvensis

Sånglärka är vår största lärka som känns igen på den mycket ihärdiga sången och hjässfjädrarna som kan resas till en tydlig tofs. Sånglärkan och staren är väl sannolikt vårens första budbärare för gemene man.

Sånglärkor flyttar bort under hela hösten, från september till november, och återkommer som en av de allra första vårfåglarna, de första redan i februari. En del övervintrar dock i södra delarna av Sverige.

Linné skriver mycket om sånglärkan, bland annat detta: "Är artig både med sitt flygande och sång; på marken sjunger hon ej särdeles, men då hon sjunger rätt, flyger hon, och lyfter sig högre och högre rätt upp i luften, och det ser ut som hon hänger i en tråd, ty man ser henne intet röra särdeles på vingarna.

Hon är artig att ha uti bur, då hon sjunger kontinuerligen mest hela dagen, men då skall hon vara fångad som unge, så att hon ej fått sjunga ute i marken, men måste ha en grön tova att sitta på, annars sjunger hon intet.

Hennes tillhåll är mest på stora åkerfält och vidsträckta ängar, men skogsbygden vill hon ej hålla sig på.

När lärkor få se höken, flyga de allesammans till jorden, och töras ej en gång röra sig i gräset, där de gömt sig, utan kan man då taga dem med bara händerna: samma experiment kan man göra, om man gör sig en pappers hök, och låter flyga över dem".

Tidigare svenska namn har varit lärka, lärsk, läritja, leirike, åkerlärka, topplärka, tofslärka och himmelslärka. Ordet lärka är belagt sedan 1520, och det kommer från det fornsvenska lärikia, som troligen är ett lån från nordtyskans lewerike med samma betydelse.

Högsta kända ålder är 9 år och 5 månader.