Hitta hit:
T-bana: Universitetet
Frescativägen 40

Ordinarie öppettider:
Tisdag–fredag 11–17
Lördag–söndag 10–18

  • Huvudmeny

Kungsörn

Kungsörnen är en luftakrobat som kan nå höga hastigheter. Den bygger bo i kraftiga träd eller på klipphyllor. Kungsörnen äter främst små däggdjur men kan även äta kadaver.

Biologi

Kungsörnen (Aquila chrysaetos) ingår i en stor grupp av örnar som kännetecknas av sina fjädertäckta ben. Med ett vingspann upp mot två meter, är det just storleken som utmärker den bland skandinaviska rovfåglar. Bara havsörnen blir något större.

Havsörnen har också bredare, mer rektangulära vingar, grövre gul näbb och helvit stjärt hos vuxna fåglar. Hos vuxna kungsörnar är fjäderdräkten mörkt brun med gyllenbrun hjässa och nacke. Ungfåglar har inslag av vitt på vingar och stjärt och fjäderdräkten förändraslänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster under de första levnadsåren.

Kungsörnen glidflyger gärna, och kan under flykt nå höga hastigheter, ibland uppåt 200 km/h. Den uppvisar också imponerande akrobatik i luften under vårens spelflykt. Kungsörnen ger sällan ifrån sig ljud, men ibland hörs ett gällt skrik eller kackel. 

Fullvuxen kungsörn i profil. Foto: Richard Bartz

Fullvuxen kungsörn i profil. Foto: Richard Bartz

Ekologi

Örnarna blir könsmogna efter 3-5 år och bildar då monogama par som kan hålla ihop livet ut. Fåglarna etablerar vidsträckta revir med fler bon. Dessa byggs som stora plattformar av ris och grenar, vanligtvis i grova träd, men ibland på klipphyllor. I mars-april läggs upp till fyra ägg. I de flesta fall överlever bara en eller två ungar, som är flygfärdiga runt mitten av juli. Vuxna fåglar flyttar sällan, medan ungfåglar vanligtvis drar söderut under oktober.

Födoval

Kungsörnens typiska byten utgörs av små däggdjur och andra fåglar, men den anpassar födovalet utifrån sin livsmiljö och äter också gärna av kadaver. Ibland tas även större djur som rävar och renkalvar. Tillgången på lämpliga byten påverkar kungsörnsstammen i högsta grad och i fjällvärlden ökar exempelvis mängden lyckade häckningar under år med mycket gnagare. 

Bland kungsörnens vanliga byten finns många större fåglar, som änder, gäss och tranor. Foto: Berth-Ove Lindström

Bland kungsörnens vanliga byten finns många större fåglar, som exempelvis ripor, änder, gäss och tranor. Foto: Berth-Ove Lindström

Historik i Skandinavien

Kungsörn har med all sannolikhet varit vanligt förekommande i Skandinavien sedan långt tillbaka i tiden. Liksom andra stora rovdjur har den dock av människor ansetts som ett hot, inte minst mot boskap och husdjur. Även historier om örnar som tar spädbarn var vanliga förr i tiden.

Örnarna blev därmed tidigt utsatta för förföljelse, i form av jakt, förstörda bon och förgiftad mat som lades ut. Under slutet av 1800-talet skedde en kraftig minskning av populationen och i början av 1900-talet fanns inte många örnar kvar.

Fridlysning

För att rädda stammen fridlystes kungsörnen slutligen 1924. Detta hejdade den nedåtgående trenden och stammen kunde sakta återhämta sig. Till skillnad från havsörnen, klarade sig kungsörnen relativt bra undan de effekter av miljögifter som började upptäckas under 1960-talet. Förmodligen var detta tack vare att de flesta kungsörnar inte åt vattenlevande djur, som ackumulerade mest gifter, i någon större utsträckning.

Trots fridlysning har en viss förföljelse av kungsörn ändå fortsatt och på sina håll allvarligt stört eller helt hindrat häckningen. Idag hotas örnarna också indirekt av mänskliga aktiviteter, som exempelvis skogsbruk, trafik och kraftledningar.

Inventering

I början av 1990-talet inleddes mer strukturerade inventeringar i Sverige. Man kunde då konstatera att kungsörnen börjat etablera sig på ett fåtal ställen även i landets södra delar. Gotland utmärkte sig med en örnpopulation som ökade märkbart snabbt. Under de senaste åren har antal registrerade par i Sverige legat mellan 400 och 500, och den totala stammen uppskattas till runt 700 par.

Mer information om inventeringen av kungsörn hittar du under enheten för miljöforskning och -övervakning.