Thunbergs typmaterial av Kap-praktlav, Xanthodactylon flammeum, insamlat 1773 är ett av de äldsta föremålen vi har i Naturhistoriska riksmuseets vetenskapliga lavsamling.
Carl Peter Thunberg
Carl Peter Thunberg (1743-1828) är en av Linnés mest kända lärjungar. Han disputerade pro exercitio [disputerade för övnings skull] under Linné 1767, tog sin kandidatexamen i Uppsala 1769 och disputerade för medicinprofessorn Sidrén 1770. Med Linnés försorg kunde han fortsätta sina studier i Paris och Amsterdam och i Holland fick han anställning som skeppsläkare vid Holländska Ostindiska Kompaniet och reste till Sydafrika, Java, Japan och Ceylon under åren 1772-1778. Det var under uppehållet i Kapregionen i Sydafrika 1772-1775 som han bland många andra växter insamlade månadens föremål, kap-praktlav.
I april 1772 kom Thunberg fram till Kap och där stannade han i tre år. Varje år gjorde han en lång expedition inåt land, både norrut och österut. Dessutom gjorde han många kortare turer och vandringar i trakten av Kapstaden och han besteg Taffelberget inte mindre än femton gånger längs alla möjliga rutter. Kanske var det vid en fotvandring 1773 från Taffelberget och False Bay till Simonstown och tillbaka till Muizenberg som han samlade Kap-praktlaven; den finns nämligen i det området och på just de platserna.
Typexemplaret av Xanthodactylon flammeum (Lichen flammeus) insamlad av Carl Peter Thunberg i Kapregionen, Sydafrika. Ur Naturhistoriska riksmuseets samlingar, reg. nr. L1644.
Linné och Linné d.y.
Allt naturaliematerial som Thunberg samlade i Kap preparerades, packades och skickades hem till Sverige och Holland med hemvändande ostindiefarare innan han själv fortsatte sin resa österut. Linné fick en hel del av det hemsända materialet, men efter hans död 1778 blev det Linnés son, Carl von Linné d.y., som fick ta hand om faderns ofullbordade manuskript till en "Mantissa tertia", ett tillägg till Linnés olika editioner av "Species plantarum". Även tysken Ehrhart var delaktig i detta arbete, men framför allt bidrog Thunberg med namn och beskrivningar av många Kapväxter. Under hela sommaren 1779 arbetade han flitigt med Linné d.y. och kunde berika arbetet med mer än 500 nya sydafrikanska arter. Formellt står dock den yngre Linné som auktor till alla de nya arterna i "Supplementum Plantarum" 1781 (utkom 1782), och Kap-praktlaven heter där Lichen flammeus.
Swartz och Acharius
Det är också tänkbart att någon av de två samtida kryptogamisterna, Olof Swartz (1760-1818), som var Thunbergs främste elev, eller Erik Acharius (1757-1819), bidrog till beskrivningarna av en del kryptogamer. Swartz och Acharius var nära vänner och båda var särskilt intresserade av kryptogamer, Swartz av mossor och Acharius av lavar. Erik Acharius anses ibland vara Linnés sista lärjunge och han brukar betraktas som lichenologins fader, eftersom han var den förste att klassificera och ställa upp ett system för lavarna.
Att både Swartz och Acharius hade ett finger med i spelet när Kap-praktlaven blev beskriven kan man våga gissa. År 1781, strax innan "Supplementum Plantarum" gavs ut, publicerade Swartz en liten skrift kallad "Methodus muscorum illustrata". I den kan vi betrakta ett vackert kopparstick av bland andra Lichen flammeus. Till bilden finns ingen beskrivning, bara en hänvisning till "Lichen flammeus Linn. Supplem. Capensis". Det är högst troligt att det är Acharius hand bakom kopparsticket. Vid tiden för Kap-praktlavens beskrivning hade Acharius 1778 just fått anställning på Kungliga vetenskapsakademien som tecknare.
Vi kan alltså konstatera att Linné den yngre visserligen står som författare till "Supplementum plantarum" och därmed som auktor till de där beskrivna arterna, men i själva verket spelade Thunberg och hans elever och vänner Swartz och Acharius en större roll i detta verk än vad som framgår av titelbladet.
Text: Anders Tehler och Bertil Nordenstam