H2 rubrik
Mi tincidunt elit, id quisque ligula ac diam, amet. Vel etiam suspendisse morbi eleifend faucibus eget vestibulum felis. Dictum quis montes, sit sit. Tellus aliquam enim urna, etiam. Mauris posuere vulputate arcu amet, vitae nisi, tellus tincidunt. At feugiat sapien varius id.
Eget quis mi enim, leo lacinia pharetra, semper. Eget in volutpat mollis at volutpat lectus velit, sed auctor. Porttitor fames arcu quis fusce augue enim. Quis at habitant diam at. Suscipit tristique risus, at donec. In turpis vel et quam imperdiet. Ipsum molestie aliquet sodales id est ac volutpat.
Spåmossan, Funaria hygrometrica, har fått sitt namn av att kapselskaftet vrider sig när det torkar respektive återfuktas. Som när det gäller andra hygroskopiska rörelser (vilka beror på förändringar i fuktigheten) hos växter, svampar och djur kan man alltså på kapselskaftets rörelser se när luftfuktigheten förändras. Spåmossan är dock på inget sätt unik när det gäller hygroskopiska rörelser i kapselskaftet, eftersom sådana verkar förekomma hos de flesta bladmossor utom de där kapseln sitter på ett kort eller mycket kort skaft.
Spåmossan är en bladmossa som vanligen känns igen på sina sporkapslar. Dessa ser ut som krökta päron i miniatyr och sitter på ett par centimeter långt skaft. När de är gamla och torkar blir de längsfårade. Själva mossplantan har en speciell, lite gulgrön färg, som ibland kan prägla större ytor när arten förekommer i större mängder. Bladen har relativt stora celler.
Trots att en annan mossart heter brännmossa (Ceratodon purpureus) är det spåmossan som är vår mest karakteristiska bladmossa på brandplatser. Det verkar som om den lättare än många andra mossarter klarar av de höga halterna av bland annat kväve- och fosforföreningar som bildas efter bränder. Där skogsbränder har gått fram kan man ibland efter något år se enorma mängder av spåmossa. Även på mindre brandplatser är arten karakteristisk. När halterna av närsalter efter några år har sjunkit till mer normala nivåer konkurreras spåmossan snabbt ut av andra arter. Spåmossan växer även som ogräs i växthus och på bar jord i mer eller mindre störda miljöer.
Text: Lars Hedenäs
Unga sporkapslar av spåmossa syns här bland parasoller av fjällungmossa (Marchantia alpestris). På dessa parasoller sitter fjällungmossans hanorgan. Foto: Lars Hedenäs.
De tomma, torra sporkapslarna hos spåmossan kan ibland färga stora ytor orangebruna. Foto: Lars Hedenäs
Kollekt av spåmossa ur Olof P. Swartz herbarium. Olof Swartz (1760-1818) var en mångsidig forskare på det botaniska området. Han samlade material ur de flesta växtgrupper, inklusive svampar och lavar, vilka tidigare ansågs vara växter. Under sina resor besökte han förutom olika delar av Sverige bland annat Nordamerika och Västindien. En stor del av Swartz herbarium finns idag på Naturhistoriska riksmuseet.
Spåmossan koloniserade snabbt stora områden efter en skogsbrand på och kring Torsburgen på Gotland för några år sedan. Året efter branden lyste mossans karakteristiska gulgröna färg på stora ytor i vacker kontrast mot den sotsvärtade omgivningen. Foto: Lars Hedenäs.
Spåmossans gulgröna färg lyser här upp de annars bara jordpartierna närmast träden i en äppelträdsplantering. Foto: Lars Hedenäs.
