På grund av sitt bleka yttre kallas huldremossan ”spökmossa”, ghostwort på engelska, och så vitt man vet är Cryptothallus det enda moss-släktet där själva plantan är helt vit och parasitisk. Eftersom den inte har gröna kloroplaster kan den inte själv tillverka sin näring genom fotosyntes*. När den omnämndes första gången år 1919 av Denis tolkades den också som en vit form av fetbålmossa Aneura pinguis.
Arten beskrevs därefter som Cryptothallus mirabilis av Sten von Malmborg vid Uppsala Botaniska Laboratorium år 1933. Det latinska namnet är poetiskt och betyder många olika saker. ”Crypto” anspelar på att mossan gärna växer dold eller gömd. ”Thallus” syftar på bålen eftersom det är en bål-levermossa. Latinets ”mirabilis” antyder att denna ovanliga mossa är underbar, men samtidigt förunderlig och märklig.
Nyligen har två forskare i USA, Norman J. Wickett och Bernard Goffinet, med hjälp av DNA-analys konstaterat att Cryptothallus mirabilis trots allt hör till släktet Aneura. Därför föreslås att huldremossan flyttas till detta släkte och får namnet Aneura mirabilis.
Myco-heterotrofi – ett speciellt sätt att få näring
Eftersom huldremossan saknar klorofyll, kan den inte utvinna energi ur solljuset, som gröna autotrofa* växter kan, utan den måste få näring på annat sätt. Sten von Malmborg beskrev den nya arten som en saprofytisk levermossa som lever i symbios med en svamp. Nyare forskning visar att huldremossan kopplar upp sig på ett ”nätverk” mellan en svamp och ett träd. Värdträdet är oftast en björk, men kan också vara en al, bok eller tall. Svampen är en basidiesvamp av släktet Tulasnella. Svampen och trädet samarbetar genom ett nätverk, så kallad ektomykorrhiza*. Huldremossans sätt att skaffa sig näring kallas myco-heterotrofi*. Det betyder att den skaffar sig näring från en värd, i detta fall ett träd, via en svamp. Huldremossan kan alltså sägas vara en parasit som tar sig in i och ”kapar” andras mykorrhiza.
Utbredning
Det fanns bara två arter i det gamla släktet Cryptothallus. C. mirabilis och C. hirsutus. Den senare är bara känd från Costa Rica och har endast hittats två gånger.
Huldremossan A. mirabilis är sällsynt och rödlistad. Den har en nordlig oceanisk utbredning, och växer i Europa från Irland, Storbritannien och Frankrike i väster, till Österrike och norra Ryssland i öster. Den är också funnen på Iberiska halvön och på västra Grönland. Arten är spridd i Sverige, Norge, Danmark och Finland och typlokalen för arten ligger i Storvreta i Uppland. Även om den är sällsynt och rödlistad både i Sverige och Europa, och alltid växer i små bestånd, så har du chans att träffa på den!
Växtplats
Hur skall du då kunna hitta huldremossan? Leta under andra mossor i en fuktig skog eller kanten av ett kärr. Arten växer gärna under väggmossa, husmossa eller vitmossa (Sphagnum). Den kan växa upp till 20 cm under mosstäcket, gärna så långt ner att humuslagret börjar bli kompakt. Naturligtvis måste ett värdträd, oftast en björk eller tall finnas i närheten. Man tror att arten har varit förbisedd på grund av sitt dolda växtsätt. Kanske är den vanligare än man trott. Eftersom den är rödlistad måste man vara försiktig med att samla den, men om du hittar den kan du gärna skicka LITE material till Naturhistoriska riksmuseet.
Text: Kristina Rönnblom