Hoppa till innehåll
Logotyp för Naturhistoriska riksmuseet
Logotyp för Naturhistoriska riksmuseet
Fällmossa

Fällmossa

Fällmossan är på grund av sin storlek en av de mer iögonfallande bladmossorna i vår flora.

Fällmossan är på grund av sin storlek en av de mer iögonfallande bladmossorna i vår flora. Den växer i rika skogsmiljöer med hög luftfuktighet, på stammar av lövträd med rikbark och på klippor och stenblock. Någon gång kan man även hitta arten växande direkt på marken. I fattigare miljöer hittar man ibland fällmossan på klippor och block under exempelvis aspar, som producerar lätt nedbrytbara blad. Det svenska namnet har arten fått eftersom den kan täcka stora ytor, som en tjock fäll.

Utbredning

Fällmossan finns i Sverige framförallt i södra delen av landet. Arten är annars vitt utbredd på norra halvklotet och finns även på höga berg i tropiska Afrika. Material från tropiska Afrika och västra Nordamerika avviker dock från vårt svenska i en del avseenden och kan möjligen representera separata arter. Ytterligare 1-3 arter finns i släktet i Medelhavsområdet och västra Nordamerika.

Fällmossa, Antitrichia curtipendula, insamlad på Mount Kenya av Rob. E. Och Th. C. E. Fries den 6 februari 1922. Ur Naturhistoriska riksmuseets samlingar, föremålsnummer B107309.

Fällmossa, Antitrichia curtipendula, insamlad på Mount Kenya av Rob. E. Och Th. C. E. Fries den 6 februari 1922. Ur Naturhistoriska riksmuseets samlingar, föremålsnummer B107309.

Minskad frekvens

Liksom en del andra bladmossarter i rikare skogsmiljöer i södra Sverige har fällmossan minskat i frekvens de senaste 100-150 åren. De flesta studerade arter i sådana miljöer minskade som mest kring sekelskiftet 1800-1900 medan fällmossan tycks ha minskat gradvis hela perioden sedan slutet av 1800-talet. Nyare studier visar att minskningen i dessa fall är verklig och inte ett resultat av variationer i den allmänna insamlingsaktiviteten. Fällmossan är emellertid fortfarande ganska vanlig i många områden.

Utseende

Fällmossan är en grov pleurokarp bladmossa. Från en krypande huvudstam växer det ut utstående eller upprätta och grenade sekundära stammar.

områden med hög luftfuktighet kan artens sekundära stammar ibland hänga från substratet, ett växtsätt som annars är vanligt i tropiska, subtropiska och vissa tempererade regnskogar.

Bladen är äggrunda eller brett äggrunda, smalnar gradvis eller plötsligt av uppåt och är något längsveckade. Bladnerven är enkel och i sin basala del kraftig, samt har flera sidogrenar vid basen.

Bladkanten är brett tillbakaböjd i nästan hela sin längd och är tydligt tandad i övre delen. Speciellt nära bladspetsen är många tänder tillbakaböjda, en karaktär som gör arten lätt att känna igen vid lite högre förstoring.

Sporkapslar hittas ibland och sitter på ett ofta krökt skaft. Kapslarna är smalt äggformade och raka, och har två tandkransar som består av långa, smala tänder.

Hängande skott av fällmossa, Antitrichia curtipendula, i västra Norge (Sogn & Fjordane, Höyanger, Lavik, Ö delen av Mölmesdalen). Foto: L. Hedenäs.

Hängande skott av fällmossa, Antitrichia curtipendula, i västra Norge (Sogn & Fjordane, Höyanger, Lavik, Ö delen av Mölmesdalen). Foto: L. Hedenäs.

Fällmossa, Antitrichia curtipendula, (Södermanland, Ösmo, SÖ om Muskan). Foto: L. Hedenäs.

Fällmossa, Antitrichia curtipendula, (Södermanland, Ösmo, SÖ om Muskan). Foto: L. Hedenäs.

Skottspets av fällmossan Antitrichia curtipendula (V Norge, Hordaland, Vaksdal, Dale, SV om Kleivfjellet). Foto: L. Hedenäs.

Skottspets av fällmossan Antitrichia curtipendula (V Norge, Hordaland, Vaksdal, Dale, SV om Kleivfjellet). Foto: L. Hedenäs.

Text: Lars Hedenäs

Innehåll på sidan

Sidan uppdaterad: