I Sverige har vi 12 inhemska arter som på ett eller annat sätt är köttätande och som fångar smådjur för att kunna öka sina överlevnadschanser. Runtom i hela världen finns det runt 500 olika arter som lever på likartat sätt.
Köttätande växter kallas växter som får extra tillskott av kväve och fosfor genom att fånga små djur och sedan lösa upp dem med proteinlösande enzymer som växten producerar, eller med hjälp av bakterier. Dessa växter borde kanske snarare kallas för insektsätande, eftersom det i de allra flesta fallen är fråga om insekter som bytesdjur.
Tre släkten
Växterna finns inom tre släkten, nämligen tätörter (Pinguicula spp.), sileshår (Drosera spp.) och bläddror (Utricularia spp.). Dessutom har vi en sällsynt förvildad art som heter flugtrumpet (Sarracenia purpurea) som använder sig av djupa strutformade blad att fånga insekter. Inomhus odlar vi kannväxter i släktet Nepenthes, vars bladspetsar är omvandlade till insektsfångande kannor. Gemensamt för de marklevande arterna är att de växer i kvävefattiga och fuktiga miljöer, medan bläddrorna är helt vattenlevande.
Sileshårens fångstsätt
De små djuren fångas på olika sätt. Några växter är besatta med slemavsöndrande glandelhår, på vilka djuren fastnar, varefter bladen långsamt omsluter dem. Så är det hos sileshåren vars kant och översida bär röda glandelhår (körtelhår) med droppar i spetsen. Då en insekt fastnat i slemmet böjer sig glandelhåren mot djuret och bladskivan rullar sig kring bytet. Vätskan som frigörs från glandelhåren innehåller enzymer som löser upp proteinerna i insektens kropp och de näringsämnen som frigörs kan sedan tas upp av växten. Mellan dessa droppar kan man finna infångade, dödade och utsugna såväl små som större insekter.
Tätörternas fångstsätt
Tätörterna har hela bladytan täckt av segt slem, och deras blad sluter sig inte. Insekter som sätter sig på tätörternas blad blir i stället fastsittandes i det klibbiga slemmet och blir snart överhöljda av slemmet så att de kvävs. Så snart slemkörtlarna har avslutat sitt arbete med att fånga och döda smådjuren träder bladens matsmältningskörtlar i funktion.
Bläddrornas fångstsätt
Bläddrorna fångar små vattenlevande djur i blåsformade fångstorgan som sitter under vattnet på de finflikiga bladen. Blåsornas mynning är täckt med en ´klaff´ och inuti dem råder det undertryck. Vid den slutna mynningen sitter ett antal små känsliga hår, som vid beröring får blåsan att öppnas, varvid undertrycket gör så att djuret sugs in. Efter det att bytet kommit in i blåsan löses det sedan upp med hjälp av enzymer, och växten kan på så sätt tillgodogör sig den frigjorda näringen. Förr trodde man att blåsorna var flytorgan som kunde fyllas med luft så att växten kunde flyta upp till ytan och blomma.
Systematik
Rike: Plantae
Släkte: Drosera
Arter: rundsileshår (D. rotundifolia), småsileshår (D. intermedia), storsileshår (D. anglica)
Släkte: Pinguicula
Arter: dvärgtätört (P. villosa) fjälltätört (P. alpina) tätört (P. vulgaris)
Släkte: Utricularia
Arter: blekbläddra (U. ochroleuca) dvärgbläddra (U. minor) dybläddra (U. intermedia) sumpbläddra (U. stygia) sydbläddra (U. australis) vattenbläddra (U. vulgaris)
Foto: Lars-Åke Janzon