Fler av dessa djur känner vi igen som till exempel daggmasken, vinbärssnäckan och gråsuggan. På sidan hittar du även svaret på hur många löv en daggmask äter.
Jordkrypare
Jordkrypare – Geophilidae – är en familj i leddjursklassen enkelfotingar – Chilopoda.
De är långsmala, 15–55 mm långa och 0,5–2,5 mm breda. De har många segment och benpar. De svenska jordkryparna har 37–77 benpar. Rygg- och bukplattor är delade i smala mellanplattor och breda huvudplattor som på ryggen är ungefär lika inbördes. På buksidan växlar storleksförhållandena. Benen är korta.
De nykläckta ungarna har från första början det fullständiga antalet segment och ben. De är anpassade till att ta sig fram i sprickor i marken. De är predatorer* på maskar och andra småkryp, mest i mark och förna, men även under t.ex. lossnande bark.
I Sveriges finns 10 arter. Världsfaunan omfattar drygt 150 arter, och de har världsvid utbredning, dock endast ett fåtal i Afrika. Många utländska arter har lysförmåga.
Dubbelfotingar - "Tusenfotingar"
Dubbelfotingar – Diplopoda – är en klass i överklassen mångfotingar – kallas även tusenfotingar – Myriapoda.
Dubbelfotingarna karaktäriseras av ett flertalet segment som är parvis sammansmälta, så att dessa dubbelsegment vardera bär två benpar, samt av att mundelarna utgörs av ett par överkäkar och ett par underkäkar, de senare sammanväxta till en invecklad byggd bildning – gnahochilarium.
Antennerna är ogrenade, tråd- eller klubblika. På huvudets sidor finns vanligen en grupp punktögon samt ett tömösvaryskt organ, det vill säga kitinklädda gropar eller kanaler med tättställda sinnesceller i botten som torde vara känsliga för vissa slag av mekanisk retning eller möjligen skakningar. Första kroppssegmentet saknar extremiteter, de tre nästföjande samt några av de bakersta har vartdera ett par, övriga segment har två benpar.
Dubbelfotingarna varierar i kroppslängd från 2 mm till 30 cm, och antalet benpar från 17 till 55. Utomlands kan man hitta dubbelfotingar med 375 benpar. Kroppen är cylindrisk. Kroppsväggen är vanligtvis inlagrad med kalciumkarbonat, det vill säga huden är förkalkad, vilket kan innebära att de är känsliga för markförsurning
Djuren rör sig relativt långsamt. När de blir störda kan flertalet arter – klotdubbelfotingarna – rulla ihop sig till en spiral eller kula.
Många arter har stinkporer på kroppen som kan avsöndrat ett giftigt sekret till skydd mot rovdjur. Dubbelfotingarna förekommer i alla typer av landmiljöer, lever huvudsakligen av multnade växter. Men det finns även arter som äter levande växter.
Dubbelfotingarna indelas i fyra olika familjer: Julidae, Blaniulidae, Glomeridae (klotdubbelfotingar) och Polydesmide (plattdubbelfotingar). Hos oss finns det 43 arter. De finns över hela världen och omfattar ca. 10.000 arter.
Storsnäckor
Storsnäckor – Helicidae – är en familj i ordningen landsnäckor – Stylommatophora.
Skalen hos storsnäckorna är 3–50 mm breda, vanligen rundat kornformiga, men kan även vara platta.
En av Sveriges 15 arter storsnäckor är trädgårdssnäckan – Cepaea hortensis. Hos trädgårdssnäckan är skalet nästan kulformigt och ca. 2 cm brett. Skalet kan ha många olika färger, vanligen gul- eller rödaktig. Den har ofta 1–5 mörkt rödbruna spiralband. Mynningskanten eller "läppen" på skalet är som regel vit.
Trädgårdssnäckan lever vanligtvis i lövskog, under buskar, i trädgårdar och liknande biotoper. I Sverige finns den allmänt upp till södra Norrland.
Vargspindlar
Vargspindlar – Lycosidae – är en familj i ordningen spindlar, Araneae.
Kroppslängden hos svenska vargspindlar varierar mellan 4 mm till 17 mm. De har god syn, och ögonen är karaktäristiskt placerade i tre rader: fyra små i främsta raden, två stora som ser framåt i andra och två något mindre som ser upp i tredje raden. Benen har tre klor.
Många arter är fritt kringströvande på marken, medan andra arter håller till i säckliknande bon, under till exempel stenar.Vissa arter gör rörformiga, sikesklädda bon som de gräver ned i marken. En del arter – ej vargspindlar – tillverkar fångstnät. I Sverige har vi en sådan art men den är vanligare i varmare områden.
Flertalet svenska arter är dagaktiva. Honorna bär med sig äggkokongen som är fäst vid spinnvårtorna. De nykläkta ungarna håller till på moderns rygg en kortare tid.
De flesta vargspindlar tar insekter som byte. Många arter har ett artkaraktäristiskt parningsspel.
Vargspindlarna har världsvid utbredning. Det finns ca 2.200 kända arter. Här i Sverige finns det 56 arter. De kallas även för jaktspindlar. De större sydeuropeiska arterna kallas för tarantlar.
Gråsuggor
Gråsuggor – Isopoda – är en ordning bland kräftdjuren – Crustacea. Det vi i dagligt tal kallar för gråsuggor är dess underordning – Oniscoidea – som är helt landlevande.
Alla frilevande arter saknar sammanhängande ryggsköld och har oskaftade ögon. Kroppen är vanligen platt. De bakersta benparen fungerar vanligen som andningsorgan. I dem har anlagts inre hålrum som fungerar som luftandningsorgan (pseudotrakéer).
Gråsuggor är den grupp bland kräftdjuren som bäst har anpassat sig till ett landliv. De lever i marken främst av dött växtmaterial. Vissna löv som legat ute en tid och invaderats av mikroorganismer är lämplig föda. Vissna löv som innehåller relativt mycket kväve och har lägre halter av svårnedbrybara ämnen är omtyckta. Många gråsuggor kan man hitta i anslutning till platser där fjolårslöv har samlats. Sannolikt tillgodogör sig de sig av en blanding av växtmaterial och mikroorganismer i födan. Gråsuggor kan man också hitta i gamla stubbar och under murkna vedbitar. De har stor betydelse för finfördelningen av förnan som samlas på marken och utgör en del av markens näringsväv.
Gråsuggor förekommer praktiskt tag i alla biotoper över hela världen. Totalt finns cirka 5.300 marina arter – även sötvattensarter. De landlevande arterna är svårare att uppskatta antalet, eftersom systematiken inte ännu är helt klarlagd. En grov uppskattning kring antalet landlevande arter är drygt 4.000 arter. Här hemma finns cirka 25 arter landlevande gråsuggor.
Bilderna nedan visar andra insekter som är viktiga nedbrytare i jorden. Harkrankens larver är marklevande.
Hoppstjärtar
Hoppstjärtar – Collembola – är en ordning i överklasen insekter – Insecta.
Hoppstjärtarna är små , 0,2–5 mm långa. De är vinglösa. Kroppen är antingen cylindrisk eller kulformad och är i de flesta fall försedd med en tvågrenad hoppgaffel i bakänden. Med gaffeln kan de göra långa hopp framåt om de blivit störda eller vill undfly en angripare. De har fyra- till sex segmenterade antenner och ett fåtal punktögon. Fullbildade hoppstjärtar fortsätter att ömsa hud hela livet. Trots att de saknar vingar transporteras många arter lätt med vinden.
De flesta hoppstjärtar lever i markens övre skikt och i förna, många dock fritt ute på markytan eller i vegetationen. De kan förekomma i mycket stor täthet. I markens förnaskikt kan det finnas mer än tusen individer per liter. De lever i stor utsträckning av döda växter och är viktiga för växtens nedbrytning. Vissa arter lever även av levande växter, främst klothoppstjärtar (familjerna Sminthuridae och Neelida). Även av svampmycel och svamsporer, lavar och alger.
Hoppstjärtar finns över hela världen och omfattar cirka 3.500 arter, varav ungefär 170 arter finns i Sverige.
Klokrypare
Klokrypare – Pseudoscorpiones – är en ordning om klassen spindeldjur – Arachnida.
Kroppslängen hos klokrypare varierar mellan cirka 1 till 10 mm. De arter som finns i Sverige är mindre än 5 mm. Påminner om miniatyrskorpioner eftersom de har två långa klosaxförsedda pedipalper (2:a paret extremiteter), som hos många arter är försedda med giftkörtlar. De är helt ofarliga för större djur och för människor.
Framkroppen täcks av en ryggsköld, som framtill har ett eller två punktögon på var sida, men punktögon kan saknas. Bakkroppen är tydligt segmenterad. Överkäkarna – chelicererna – är tvåledade och utformade som klosaxar, och på dem mynnar utförsgångar från spinnkörtlar. Klokrypare använder spinntrådar för att bygga gömslet när de ömsar hud, lägger ägg och för övervintring.
Normalt rör det sig ganska långsamt, men kan förflytta sig snabbt både fram- och baklänges.
Klokryparna är predatorer* och lever bl.a. av kvalster och små insekter. De olika arterna har skiftande levnadssätt. Vissa jagar på marken bland förna och mossa. Andra förekommer under lös bark på döda träd, andra åter i bon av däggdjur och fåglar. Många håller till i murkna träd, gärna i anslutning till fågel-, bi- och getingbon.
Kunskapen om klokryparnas ekologi och utbredning i landet är fortfarande ganska begränsad. Några arter har dragit fördel av människans förehavanden, de lever synantropt**. Mest känd är bokskorpionen – Chelifer cancroides – som kan jaga boklöss (stövsländan Liposcelis bostychophilus) i våra bibliotek eller småkryp i uthus och stallar.
Att hitta och förflytta sig till nya trädhål är svårt utan vingar, i synnerhet om det gäller att ta sig till en helt ny skog. Många klokrypare praktiserar därför en förflytningsmetod som kallas foresi (phorein = bära). De "liftar" alltså med andra djur som har vingar, främst flugor och större myggor, men även med skalbaggar och andra insekter. Det är honorna som använder denna strategi för spridning. De foretiska vanorna innebär därför att man kan finna dem på platser som inte har med dess normala livsmiljö att göra.
Klokryparen finns över hela världen utom i Arktis och Antarktis, och omfattar cirka 3.000 arter, varav 20 med säkerhet är kända här i landet. De kallas även för pseudoskorpioner och för bokskorpioner.
Jordlöpare
Jordlöpare – Carabidae – är en familj i insektsordningen skalbaggar, Coleoptera.
Jordlöparna är i Sverige cirka 2–40 mm långa (utomlands 1–85 mm), vanligen relativt långbenta och smäckra. Flera arter saknar flygvingar. De flesta jordlöpare är mörkfärgade, en anpassning till att jaga i mörker på natten. Vissa jagar dock i solsken och då är de i regel praktfullt metallfärgade.
Många arter är rovdjur, anpassade att springa fatt sina byten (därav det svenska namnet) till exempel leddjur, daggmaskar och snäckor. Stor variation i levnadssätt, vissa är växt- eller allätare. Det finns de som klättrar upp i växter för att äta frön. Även larverna är oftast predatorer*.
I släktet Pterostichus finns en rad allmänna, svartfärgade arter. Jordlöparen Pterostichus niger finns i Sverige från Skåne till Norrbotten. För övrigt finns jordlöpare över hela världen, cirka 30.000 arter, varav ungefär 360 arter finns i Sverige.
Daggmaskar
Daggmaskar – Oligochaeta – är en klass i stammen ringmaskar – Annelida.
Daggmaskar är i princip byggda som rör med munnen framtill och tarmen löpande genom hela kroppen. Daggmaskar har en tydlig yttre segmentering. Antalet borst är litet. De är tvåkönade, och könsorganen finns endast i ett fåtal segment i kroppens främre del. Parningen sker vanligen under fuktiga nätter, då djuren kryper upp till markytan.
Deras föda utgörs bland annat av växtdelar, svamphyfer, bakterier. Daggmaskarna berikar jorden genom att dra ner växtlämningar i sina gångar och genom att äta jord och växtrester. De lämnar sina exkrementer på markytan och vänder på så sätt långsamt jorden så att löv m.m. överlagras och hamnar nere i jorden, så att jordens mullhalt ökar. I maskexkrementerna finns kemiska ämnen (kalium, kväve och fosfor) i en form som är tillgänglig för växterna. Den jord som passerat maskarnas tarm har pH7, och maskarna motverkar därför försurning. De bidrar även till jordens genomluftning och dränering samt stimulerar mikrofloran.
Daggmaskarna visar en förvånandsvärd förmåga att angripa förnan. Askens småblad verkar vara en favorit, men även löv av till exempel alm, hassel, al – och i brist på bättre – björk äts med god aptit. De mjuka löven rullas ihop till en strut och dras inte sällan ner i maskhålens mynningar. De hårdare lövslagen, som ekens, bokens och i viss mån aspens vållar maskarna större besvärligheter, eftersom de normalt förtärs endast i mer framskridet förmultningsstadium. Som konsekvens av maskarnas arbete kommer ett mer eller mindre mäktigt ytskikt av marken att bestå av en intim blandning av finfördelad humus och stenfri mineraljord. Denna form av humustäcke kallas mull. I friska jordar kan det finnas upp till 8 miljoner daggmaskar per hektar. Maskarna kan där omsätta 50 ton jord per hektar och år.
Det finns cirka 2.000 landlevande daggmaskarter, varav ungefär 20 arter finns i Sverige. Om man räknar in de daggmaskar som även finns i sötvatten och i haven så finns det cirka 3.000 arter, varav cirka 100 här i Sverige.
I Sverige finns det 20-talolika arter av daggmaskar i i 6 släkten. De största är Lumbricus terretris och Allolobophora longa som blir upp till 30 cm och är ljusröda, men även kompostmaskar som Eisenia foetida, som bara blir 10 cm långa och är nötbruna till lila är daggmaskar.
Daggmaskarna har inga käkar, utan äter genom att bilda ett tryck i svalget och suga in maten. I krävan blandas maten med saliv och bryts ner till mindre bitar. Men daggmaskar äter inte bara löv. De äter gärna organiskt material som bark, strån, alger, bakteriemattor, svamphyfer och fjädrar. Däremot är de kräsna när det gäller löv. Inga färska löv, utan lövet måste vara litet nedbrutet av bakterier och svampar. De kan inte tillgodogöra sig näringen i färska löv. Favoritmat är löv med hög vattenhalt, till exempel poppelblad, Ek-, bok- och lönnblad passar inte för deras matsmältningen.
Hur många löv äter en daggmask? Här två exempel,
Förutsättningarna är att ett löv väger cirka 1 gram - egentligen mellan 0,1–4 gram beroende på art, men tänk ett genomsnittligt löv – och att en mask kan vara aktiv cirka 250 dagar om året. När det är kallt är ämnesomsättningen (metabolismen) lägre och att masken bara äter löv.
En Lumbricus terrestris kan väga uppemot 10 gram och den äter 100-300 milligram föda per gram kroppsvikt varje dag. Den äter så mycket som 3 löv om dagen eller 750 löv/år. En daggmask kan bli över 10 år gammal, men i det vilda kanske inte mer än 2 år. I så fall hinner den äta kanske 1.000 löv under sitt liv, eftersom den inte är fullvuxen hela tiden.
En Eisenia foetida är däremot mycket mindre än Lumbricus terrestris,men den äter mycket mer relativt sin kroppsvikt – ca. halva kroppsvikten varje dag. Den väger 0,3-0,5 gram och kan då äta 1/4 löv per dag eller 62 löv på ett år.
Alla dessa uträkningar är förstås fulla av avrundningar och antaganden, men det ger en fingervisning om vilken dimension daggmaskarnas ätande har. Tänk att på en bra svensk åker finns cirka 50 maskar per kvadratmeter som till exempel arten Allolobophora caliginosa, men i en kompost rekommenderas en masktäthet på cirka 17.000 maskar per kvadratmeter.
Redan Darwin var förtjust i daggmaskar och insåg dess nytta för jordbruket. Med hans siffror kan man räkna ut att på cirka 25 år har hela vårt matjordslager på cirka 20-30 cm passerat genom tarmen på någon daggmask.
Kanske är det dags att maskarna får den respekt de förtjänar för sitt idoga arbete?
Uppgifterna kommer från en bok och en artikel av Astrid Lofs-Holmin, en av daggmaskarnas stora förkämpar.
Varför ser man så många maskar på asfalterade vägar efter ett häftigt regn?
De flesta daggmaskar lever i jord, men ett par arter är mer eller mindre bundna till vatten – inte minst "sumpdaggmasken" som är vanlig i bäckar och åar.
Jorden måste vara fuktig, så att maskens hud inte torkar ut. Samtidigt andas masken genom huden och tar upp syre från den luft som normalt fyller maskgångarna. Om det regnar häftigt fylls gångarna med vatten, men vatten innehåller inte lika mycket syre som luft gör. Alla maskar klarar en viss tid i vatten, men för de maskarter som inte är direkt anpassade till vattenliv gäller att de förr eller senare drunknar.
Vid häftigt eller långvarigt regn kan därför en mask tvingas upp till markytan, men kan då möta ett annat problem: om det är dag är solens ultravioletta strålar livsfarliga för masken. Detta gäller även när det är molnigt! Masken kryper därför iväg en bit, men vill egentligen snarast ner i marken igen, och blir då kanske "fångad" på fel sida av en asfaltsyta!