Tofsmesen är beroende av döda trädstammar
Många arter av fåglar är beroende av död och murken ved för sin överlevnad. Ulf Johansson, forskare och intendent på museet, berättar om sin forskning på mesars evolution och utbredningshistoria.
Visste du att alla världens runt 60 arter av mesar, inklusive de sju som finns i Sverige, troligen har sitt ursprung i Himalaya och bergen i sydvästra Kina? Och vad har det för koppling till död ved? Jo, utifrån mesarnas evolutionära historia kan de delas upp i två grupper som kom att ta olika spridningsvägar från sitt ursprungsområde i Himalaya för ungefär åtta miljoner år sedan.
Den ena gruppen (hit hör talgoxe och blåmes) kom att sprida sig söder om Tibet, medan den andra gruppen (hit hör svartmesar, tofsmesar och titor) kom att sprida sig norr om Tibet. Att de tog olika spridningsvägar har bidragit till att de har utvecklat lite olika beteenden och levnadssätt, eftersom de har behövt anpassa sig till lite olika miljöer.
I gruppen som spreds norrut är många arter helt beroende av döda och murkna trädstammar för sin fortlevnad. Svartmesar, tofsmesar och titor gömmer sin föda i små sprickor eller hålrum i träd, en anpassning till att få tillgång till föda även under perioder när det är svårt att hitta annan mat.
Flera av dessa mesarter hackar också ut sina egna bon, till skillnad från mesar i den andra gruppen som flyttar in i redan befintliga hålrum som exempelvis fågelholkar. Då mesars näbbar är betydligt klenare än exempelvis hackspettars måste de ha tillgång till mjuka träd för att hacka ut sina bon. Döda och murkna trädstammar är alltså helt nödvändiga för dessa arters fortlevnad.