Fennoskandias berggrund

Svecofenniska provinsen

Det mesta av norra och mellersta Sveriges berggrund hör emellertid till den Svecofenniska provinsen, tillsammans med sydvästra Finland. Berggrunden här bildades för mellan 1750 och 1900 miljoner år sedan, i samband med den Svecofenniska (ibland kallad Svecokarelska) bergskedjeveckningen. Denna berggrund består av både omvandlade sedimentära och vulkaniska bergarter och flera generationer graniter, som intruderat djupt nere i jordskorpan men genom erosion blottlagts vid ytan. I samband med vulkanism för ca 1900 miljoner år sedan bildades flera av våra viktigaste malmförekomster i Bergslagen (både järnmalmer och sulfidmalmer med koppar, zink, bly, silver och guld), Skelleftefältet (sulfidmalmer) och Norrbotten (järnmalmer och sulfidmalmer). Den Svecofenniska provinsen innehåller också yngre (1500-1650 Ma) s.k. rapakivi-graniter, främst i södra Finland, och områden täckta med Jotnisk (ca 1200-1500 Ma) sandsten (ej visade på kartan).

Transskandinaviska bältet

Det Transskandinaviska bältet (TIB) består av relativt odeformerade graniter och vulkaniska porfyrer (bl.a. Älvdalsporfyr), bildade genom magmatisk aktivitet i åtminstone tre olika pulser från ca 1850 till ca 1650 miljoner år sedan. Det sträcker sig från Småland i södra Sverige genom Värmland och västra Dalarna (där det delvis täcks av Jotnisk Dala-sandsten) och fortsätter sedan in under fjällkedjan upp mot norra Skandinavien.

Sydvästra gnejsprovinsen
(Sveconorvegiska provinsen)

Längre mot sydväst följer den Sydvästra gnejsprovinsen (även kallad den Sveconorvegiska provinsen), som har en lång och komplicerad utveckling som sträcker sig från ca 1700 till ca 900 miljoner år sedan. Stora delar av berggrunden i detta område bildades i samband med den Gotiska veckningen för 1650-1500 miljoner år sedan. Den har sedan intruderats av flera generationer graniter, av vilka den 920 miljoner år gamla Bohusgraniten hör till de yngsta, och deformerats och metamorfoserats igen i samband med den Sveconorvegiska veckningen för ca 1100 - 900 miljoner år sedan. Den Sydvästra gnejsprovinsen är uppdelad i flera olika segment, åtskiljda av nord-sydliga Sveconorvegiska rörelsezoner. I västra Norge deformeredes dessa gnejser igen i samband med den Kaledonska veckningen för 400 miljoner år sedan (snedstreckat område på kartan).

Fjällkedjan (Kaledoniderna)

Berggrunden i den Skandinaviska (Kaledonska) fjällkedjan, vilken sträcker sig genom det mesta av Norge och angränsande delar av Sverige, hör inte till den egentliga urbergsskölden. Fjällens berggrund består av sen-Proterozoiska till Siluriska sedimentära och vulkaniska bergarter vilka avsattes i Iapetus-havet (föregångare till den nuvarande Atlanten), för ca 700 till 400 miljoner år sedan. Tillsammans med skivor av det Prekambriska underlaget sköts dessa bergarter flera hundra kilometer österut in över den Fennoskandiska skölden när Nordamerika och Grönland kolliderade med Skandinavien under den Kaledonska veckningen för 400 miljoner år sedan, och bildar nu en packe av bergartsskollor ovanpå varandra. Områden med kaledonsk deformation, vilken också inkluderar det äldre gnejsområdet i västra Norge, har snedstreckats på kartan. 

Fanerozoiska sedimentbergarter

Rester av odeformerade Kambro-Siluriska sandstenar, skiffrar och kalkstenar (ca 540-420 miljoner år gamla) finns bevarade i vissa områden i södra och mellersta Sverige (Skåne, Gotland, Öland, Västergötlands platåberg, Östgöta- och Närke-slätten samt Siljansringen). Mesozoiska och Tertiära sediment (yngre än 250 miljoner år) finns i Skåne och Danmark. Liknande Fanerozoisk sediment-berggrund täcker också de Baltiska staterna, Polen och norra Tyskland. Det Permiska Oslo-fältets magmatiska berggrund bildades för ca 250 miljoner år sedan i en rift som fortsätter ut i Skagerrak och Nordsjön.

Denna websida på engelska
(This web page in English)