Hitta hit:
T-bana: Universitetet
Frescativägen 40

Ordinarie öppettider:
Tisdag–fredag 11–17
Lördag–söndag 10–18

  • Huvudmeny

Sill och strömming

Sill eller strömming betraktas idag som en och samma art, Clupea harengus. Namnet strömming användes för sill fångad i Östersjön norr om Kalmar.

Huvudstorlek och fetthalt

Att sillen i stora delar av Östersjön givits ett eget namn beror nog till största delen på att arten gradvis ändrar utseende ju längre in i Östersjön man kommer. Även proportionerna mellan olika kroppsdelar förändras, och antalet ryggkotor minskar ju längre norrut man fångar den.

En sill från Västerhavet har till exempel ett förhållandevis kort huvud jämfört med en strömming från Östersjön. Ju längre in i Östersjön man fångar strömmingen desto större är dess relativa huvudlängd. Artens fetthalt är också lägre i Östersjön jämfört med Västerhavet.

Förändringarna beror sannolikt på att den i Östersjön avtagande salthalten utsätter enskilda strömmingar för större och större fysiologisk stress ju längre in man befinner sig i Östersjön.

Ursprungligen marin

Sillen räknas till de ursprungligen havslevande (marina) fiskarterna, och den relativt korta tid (några få tusen år) som gått sedan Östersjön senast blev ett havsområde har inte räckt till för att arten fullständigt ska ha hunnit anpassa sig fysiologiskt till den bräckta miljön. Trots detta leker den med framgång över hela Östersjön.

Leken

Sillen lägger sina romkorn mot bottensubstrat och de klibbiga romkornen fastnar ögonblickligen. Strömmingen föredrar dock att lägga rommen på växtlighet. Dominerande substrattyp är fintrådiga alger. Även stenar, musslor, klippor kan användas som underlag. Det enda som den tycks undvika är mjuka sedimentbottnar.

Vår- och höstlek

Normalt förekommer två framträdande lekperioder under året och man talar oftast om vår- eller höstlek.

I Östersjön anses att höstleken var den vanligaste, åtminstone från 15-1600-talet och fram till tiden för andra världskriget. Sedan dess har något hänt och höstlekarnas andel har kraftigt minskat och sedan slutet på 1960-talet utgör de bara några få procent av Östersjöns bestånd.

Orsaken är inte klarlagd, möjligen kan det kopplas till övergödningen av Östersjön.

Trots att man talar om höst- och vårlek så pågår dessa inte samtidigt i hela Östersjön. Vårlekarna i Stockholms södra skärgård ligger toppen ungefär i början-mitten av juni. Högst upp i Bottenviken sker leken ännu senare.

Lekperioden är dessutom ganska utdragen. Man kan faktiskt hitta lekmogen strömming under nästan hela året, men huvuddelen av leken sker mellan cirka 8 och 12°. Det gäller både för vår- och höstlekare.

Leker i cirklar

Strömmingens lek består i att de cirklar några decimeter över botten, ofta på ställen där lite kraftigare trådformiga alger skiljer ut sig från mer fintrådiga alger. Enstaka strömmingar bryter sig ur den cirklande gruppen och dyker ned i vegetationen. Där simmar de framåt, vibrerande med kroppen, stryker könspapillerna mot algerna under några få sekunder samtidigt som de släpper ut rom respektive mjölke.

Under denna korta tid känner de samtidigt av bottensubstratstrukturen med sina bukfenor för att avgöra om substratet är lämpligt för lek.

Efter att ha utfört detta ansluter de sig på nytt till den cirklande gruppen varefter nya individ dök ner mot botten. Någon samordning mellan honor och hanar tycktes ej förekomma.

Befruktningsprocenten ligger oftast omkring 98-100 %, och dödligheten är normalt låg under rommens utvecklingstid, omkring 5 - 10 %. Vanliga romätare är bland annat mört, storspigg och torsk. Det tycks dock som om de största romförlusterna sker i anslutning till leken eftersom närvaron av stora mängder strömming lätt drar till sig annan fisk.

Namnsättning

Ordet strömming användes i dagligt tal för sill fångad i större delen av Östersjön. Det svenska namnet strömming har ett ovisst ursprung, men kan komma från det fornsvenska strömling, eller från en diminutiv form av strömil som betyder en som far fram i flock, och som ytterst är avlett av 'strömma'. Namnet strömling återkommer även i andra språk i Östersjöregionen och längs Nordsjön.

Artnamnet harengus kommer från det latinska ordet arengus som betyder sandig.

Matfisk

Strömmingen har sedan mycket lång tid tillbaka utgjort en viktig del i kosthållet för folken i norra Europa. Den saltade sillen fanns nästan på var mans matsedel under århundraden och var t.ex. en av Hansans absolut viktigaste handelsprodukter. I dag äter vi förhållandevis lite strömming.

Arter i texten:

  • Sill/strömming - Clupea harengus
  • Mört - Rutilus rutilus
  • Storspigg - Gasterosteus aculeatus
  • Torsk - Gadus morhua
  • Havsmossa - Ceramium tenuicorne
  • Trådslick - Pilayella
  • Repslick - Ectocarpus

Systematik:

Rike: Animalia
Stam: Chordata
Klass: Osteichthes
Ordning: Clupeiformes
Familj: Clupeidae
Släkte: Clupea

Systematik

Litteraturtips

Aneer, G., 1992, Mindre känt om strömmingen - vår mest kända fiskart (?) - Fauna och flora 87(1): 16-27.