Tack alla som sett en utter och rapporterat det på vår webbplats. Nu vet vi att en kraftig ökning av antalet uttrar sker sedan bottennivån på 1980-talet, i takt med att PCB och andra miljögifter minskar i naturen. Uttern har återvänt till Skåne men i sydvästra Sverige är det fortfarande ont om den.
Sedan några år tillbaka kan du med vårt webbformulär rapportera var du sett en utter. Det ger oss information om var uttrar finns i landet. Rapporterna är viktiga komplement till de inventeringar som regelbundet görs. Utterstammen nådde sin bottennivå på 1980-talet då halterna av PCB och andra gifter var som högst i miljön, men sedan 1990 ser vi en ökning av antalet uttrar i landet, i takt med att miljögifterna minskar. Samma trend ses i många andra europeiska länder.
Årligen skickas ett antal döda uttrar in till Naturhistoriska riksmuseet för obduktion och provtagning, enligt lagparagrafen Statens Vilt som trädde i kraft 1972. Museet har noterat ett stigande antal döda djur, som i sig indikerar en ökande utterstam. Under hela 1980-talet inkom 26 döda uttrar. De senaste åren har vi fått in över trettio uttrar årligen. Dessa siffror talar sitt tydliga språk.
De flesta av uttrarna har dött i trafikolyckor (cirka 80 %), eller fastnar och drunknar i fiskeredskap (knappt 10%). De döda uttrarna ger information om t.ex. utterns hälsa, reproduktionsstatus, födoval och miljögiftsbelastning. De utgör en viktig grund till den forskning som bedrivs.
Idag vet vi, tack vare rapporterna men också fynd av två trafikdödade uttrar 2005, att uttern har återvänt till Skåne. Att det inte rörde sig om enstaka djur bekräftades senare i en utterinventering av Skåne. Men i andra områden är det fortfarande ont om utter, till exempel i sydvästra delarna av landet. Utterspårare räknar med att det idag finns ca 2000 uttrar i Sverige.
Läs mer:
Utter - forskning och rapportering Har du sett en utter: Boktips: Utterliv, Gullers förlag, 2008. Författare Anna Roos. I boken är flera av allmänhetens utterrapporter publicerade och den säljs i museets butik. Kontakt: Anna Roos, biolog vid Naturhistoriska riksmuseet |
Skriv ut
